Reportage

Ryssen kommer!

Text & foto Karin Pettersson Skarby

Det är 300 år sedan den ryska flottan plundrade och brände längs Norrlandskusten. Den 30 maj blev Härnösand och gårdar på Härnön, Säbrå, Häggdånger och Stigsjö aska, och dagen efter brände ryssarna ner gårdar i Högsjö och på Hemsön. Ur askan byggdes Härnösand upp på nytt.  Vi vill ge er historien, men också de få spåren som finns kvar efter ryssarnas härjningar. Välkommen till Yippies tidsresa!

  • Rysshärjningarna längs Norrlandskusten våren år 1721.
  • Härjningarna började i Gävle och slutade i Piteå.
  • Härnösand brändes 30 maj 1721.
  • Danmark, Ryssland och Polen förklarade krig mot Sverige år 1700. Karl XII var kung i Sverige. Han var bara 18 år. Kanske trodde anfallsländerna att Sverige skulle vara ett lätt offer, men Karl XII angrep omedelbart och besegrade danskarna i Humlebaek och ryssarna i Narva. Karl XII fortsatte att härja i Europa fram till slaget i Poltava år 1709 och reträtten via Bender hem till Sverige och krigståget till Fredrikshald där Karl XII stupade år 1718.
  • Efter hans död gick Sverige på defensiven i det stora nordiska kriget, som pågick mellan 1700 och 1721. Initiativet övertogs av Sveriges huvudfiende Peter den store i Ryssland.
  • Ryssarna hade 1714 erövrat allt svenskt område öster om Östersjön.
  • Åren 1714 – 1718 angrep den ryska galärflottan och kosakkarmén Sverige punktvis längs Östersjökusten.
  • Åren 1719 angreps Svealundkusten, som härjades och brändes.
  • År 1720  skyddades Svealand av en engelsk flotteskader.
  • År 1721 inriktade sig den ryska krigsflottan, under befäl av fältmarsalk Peter von Lacy, på Norrlandskusten. Den 17 maj lämnande den ryska galärflotten bestående av 90 fartyg; 30 galärer, 30 skärbåtar och 30 slupar, Åland. Målet var att plundra och bränna all bebyggelse, framför allt städerna och järnbruken i Norrland.
  • Den 29 maj nådde den ryska krigsflottan Härnösand och den 30 maj brändes hela staden och över 123 gårdar i den omgivande landsbygden.
  • Högsjö och Hemsön brändes inte förrän den 1 juni, då ryssarna hade landstigit vid Hornön. Högsjö hörde vid den tiden till Gudmundrå pastorat.
  • Den 17 juni nåddes den ryska galärstyrkan av budskapet att den svenska regeringen gav upp och bad om fred. Härjningståget, som var på väg mot Luleå, återvände hem.
  • I freden i Nystad den 30 augusti tvingades Sverige uppge provinserna Ingermanland, Östra Karelen, Estland och Livland till Ryssland och Ryssland övertog ställningen som stormakt i Östersjön.

(Källa: Härnösandsbon Lars Högbergs forskning, sammanfattat i en skrift som kultursekreterare Lena Hermansson i Kramfors kommun är redaktör för. Copyright kartor och bilder: Lars Högberg)

Här härjade ryssen

Ryska flottan

Ryska flottan bestod av 30 galärer, 30 skärbåtar och 30 slupar. En slup är ett enmastat fartyg riggad med en mast med stång och klyvarbom och bogspröt. En skärbåt är en förstorad, öppen skärgårdseka. Galärerna i den ryska flottan 1721 roddes av 30 par åror med fem eller sex man vid varje par. Sju av galärerna hade kosacker ombord, var och en med 70 man med lika många hästar. De övriga galärerna förde 240 fotsoldater, skärbåtarna 30 till 40 man och sluparna åtta till tolv. Det blev tillsammans 7000 fotsoldater och 490 kosacker.

Ryssarna inte hade för avsikt att mörda människor, men de kom för att plundra och bränna egendom.

Gömstället

Långt in i skogen och halvvägs upp på Åmberget ligger en grotta som enligt traditionen användes som flyktställe.

– Skrönan har sagt att folk från Åm och närliggande byar skulle ha sökt skydd i Åbergsgrottan när ryssarna härjade längs kusten och att man tänt en vårdkase på Åberget för att varna andra, berättar Björn Ärnström på Åm.

Sammanlagt 65 gårdar blev bränt ned i Säbrå socken. Folk flydde ut i skogarna och några gömde sig i grottor. Åbergsgrottan i Åm var en av dem. Andra flydde till Rysstoberget i Aspnäs.

Maj 1721

I början av maj 1721 hade den mantalsskrivna befolkningen på 450 personer inte en aning om att fienden var på väg. Den 24 maj fick de underrättelse om ryssarnas framfart i Hälsingland, och Härnösandsborna förstod. I rådstuvurättens protokoll från denna dag heter det att ledamöterna träffades på rådstugan, men att det inte blev rättegång eller gjort andra handlingar eftersom fienden som härjade och brände var på väg och att borgerskapet i staden var tvungna att lämna sina hus och flykta. I Domkapitlets protokoll från samma dag noterades det att Andreas Sundius skulle föra med sig kollektpengarna till Resele.

Vårdkasen brann, kyrkklockor klämtade och befolkningen flydde, flertalet uppför Ångermanälven och andra gömde sig i till exempel i bergskrevor och byar runt staden.

Drängen som begravde sina ägodelar

Det var svårt att bära med sig värdesaker under flykten från Härnösand och många försökte gömma och gräva ner silver och annat. När biskop Göran Wallin flydde från staden hade han bland annat sin 9-årige dotterson i sällskap, Erik Arbin. Erik skrev i vuxen ålder ner minnet av upplevelserna som var mycket dramatiska. Tack vare Eriks berättelse vet vi att det var med kort varsel som biskopen med familj förberedde sin flykt från biskopsgården. För att rädda silvret i hushållet lindade hushållerskan in det i en servett och kastade det i brunnen på biskopens uppmaning. Kyrksilvret togs med längs vägen och begravdes i en åker. Silvret i brunnen fanns inte kvar när biskopen så småningom återvände, men kyrksilvret kunde lyckligtvis räddas. I samband med flykten hade även en av drängarna gömt en kista med sina ägodelar under en loge, en bit utanför gården. Också den fanns kvar när sällskapet kom tillbaka till Härnösand.

(Ur Boken om Säbrå)

Kyrkan

Den ryska flottan ville skona kyrkorna, men en del kyrkohus blev ändå nedbrända, till exempel Härnösands stenkyrka från slutet av 1500-talet. Detta står i kyrkans äldsta räkenskapsbok: ”Anno 1721 om tredje dag pingst blev Härnösands kyrka med stapeln och dess sköna trenne klockor av rikets fiender ryssarna jämmerligen brända och i aska lagde, jämte alla materialbodarne, stegportsmurarne och borggårdsmurarne stodo blotta kvar och dess stenar jämväl till en del av den grymma elden skadade.”

Stenkyrkan låg framför entrén till dagens domkyrka, som stod färdig 1846. Grunden för den gamla kyrkan är fortfarande synlig i mark framför den nuvarande Domkyrkan. Det sägs att en sotsvart sten från den brandskadade kyrkan förvaras i Domkyrkan, men man vet idag inte vilken sten det kan vara. Kyrkans fyra ljuskronor packades ned i kistor och sänktes i en grav. Både ljuskronorna och silver från 1600-talet räddades från ryssarna. Kyrkans böcker gömdes i skogen och allt utom boken för födda och döda blev återfunnet. Vid branden smälte kyrkklockorna. Malmen bevarades och gjöts till två nya klockor.

Hospitalet

Den enda byggnad som man med säkerhet vet kvarstod efter branden i Härnösand, var hospitalet. Det stod vid landsvägen rätt utanför tullporten, på stadsgränsen till Gådeåstaden. Gamla lasarettet kallar vi den byggnad som står på tomten idag, uppförd 1786 –88. På samma plats stod ett ännu äldre hospital 1721. Det fungerade som kyrka, skollokal och rådhus, en samlingslokal för stadsborna efter att resten av staden lades i aska.

Andra byggnader

Traditionen har utpekat två byggnader i staden som räddades från branden och att båda blev flyttade till friluftsmuseet på Murberget. Traditionen stämmer dock inte. Den ena, den Springertska gården stod vid Hovsgatan, men allt talar för att den inte stod på Hovsjorden år 1721.  Den andra är en stuga som ska ha legat söder om Immanuelkyrkan och som efter flytten till Murberget kallades ”rysstugan”. Den stugan blev troligtvis uppförd under den senare delen av 1721. Delar av virket är fällt 1721 och det var säkert en av de första stugorna som byggdes upp efter branden. Fenomenet med rysstugor finns över hela länet och myten bak är ungefär den samma: Att en gumma som bodde i stugan bjöd ryssarna på mat och därför skonades stugan.

Rådhuset

Det äldsta bevarade huset i Härnösand idag är rådhuset, som stod färdig 1725. Det flyttades till Murberget 1920.

Gårdar

På Härnön brändes 14 gårdar, vilket var alla på ön. I Säbrå socken gick 65 gårdar upp i lågor, men här brändes inte alla byar. I Stigsjö brändes 6 gårdar och i Häggdånger 39 gårdar.

Högsjö gamla kyrka

Intill Högsjö hembygdsgård står Högsjö gamla kyrka som sannolikt uppfördes under 1300-talet. Den är murad av gnejs och i ett senare skede av medeltiden slogs det valv i kyrkan, det blev byggd till en sakristia i nordost och ett vapenhus i sydväst. Ryssarna satte kyrkan och klockstapeln i brand 1721 men själva stenmuren är bevarad. Kyrkan renoverades efteråt och en ny klockstapel, ny altaruppsats och predikstol uppfördes, Medeltidskyrkan övergavs då Högsjö fick en ny kyrka på 1780-talet, valven och vapenhuset revs och klockstapeln såldes till Viksjö. Ödekyrkan renoverades igen under 1900-talet.

Nedgrävda skatter

Stadens borgare gömde sina rikedomar när de fick veta att ryssarna var på väg. Ryssarna plundrade kollekt, silver, skrudar – och textilier. Till exempel plundrades gymnasiets nyblivna rektor Erengissel Bohm och hans fru in på bara kroppen. Ryssarna tog ut fågeldun av kuddar och madrasser för att det var textilierna som ansågs som värdefulla. Allt av gömda rikedomar hittade aldrig. Det lär fortfarande finnas gömda saker nedgrävda.

Plundrat rubb och stubb

”Under den snabba ritten hann ryssarna upp rektor Erengissel Gunnarsson Bohm och dennes hustru Margareta Anzenius, vilka först farit upp till Innerfälle men sen när de såg hur brandröken närmade sig, flytt vidare över till Hemsön. Det hjälpte inte heller utan de blev upphunna och piskade samt utplundrades så grundligt att de icke ens fick behålla kläderna på kroppen. För att åtkomma en guldring på rektorns finger högg de av fingret. De måste tigga ”några föraktliga plagg” för att skyla sin nakenhet.”

Ur Boken om Säbrå

Gussjön

I en Janne Vängmanhistoria berättas om en värdefull skatt på botten av Gussjön som vaktas av sjörået. Rikemansfolk från Härnösand hade samlat ihop sina rikedomar, lagt det i en kista och sänkt det hela i Gussjön för att rädda det från ryssarnas härjningar. Enligt författaren Johan Rudolf Sundström ligger kistan kvar och sjörået låter endast skatten hämtas upp på midsommarnatten.

Efter branden

31 maj begav sig den ryska flottan till Hornön och följande dag började Härnösandsborna ta sig tillbaka till staden. När de återkom fann de tre gamla eller sjuka personer som blivit kvar och omkommit. Staden låg död sommaren 1721. Borgerskapet befann sig ute på landsbygden, de flesta förmodligen i fiskehamnarna. Först 28 augusti mötte ett fåtal av stadsborna till ett sammanträde för att först och främst vidta åtgärder för att skydda kyrkomurarna och återuppbygga de förstörda broarna.

Ur protokollen:

” År 1721 den 28 augusti sammankallades de få av Härnösands stads borgarskap som återvänt. Närvarade gjorde rådmän Johan Bodingh, Anders Wollgemuth och Johan Kiöhn.
Eftersom endast några av borgerskapet och stadens invånare kommit tillbaka ansågs det nödvändigt att stadsbron byggdes upp igen, så att man åtminstone kan gå över. Samt att den nedbrända kyrkans murar skulle täckas, så att de inte blir förstörda av slagg och regn. Så länge det inte finns hus över huvudet kan man inte uppehålla sig i staden, utan folk bor på landet och i byarna runt omkring, tills dess att man kan bygga upp hus på tomterna.
Det föreslogs att man skulle hålla rådstuga och möten utanför staden och på Hospitalet. Där hålls även gudstjänsten till dess det går att få ett bekvämare ställe.
De närvarande inom borgerskapet blev tillsagda att börja bygga upp broarna igen, så att man kan gå från landet in till staden, eftersom ingen vill ta på sig att föra över de farande med båtar.
Smeden Måns Skarp bad om lov att ta stockar från skogen på Härnön för att bygga upp sin smedja, som fienden bränt upp. Det fick han lov till, på villkor att han visar upp hur många timmerstockar han hugger.”

Så småningom reste sig Härnösand ur askan.

Bara 13 gårdar i närområdet stod igen. Sex av dem ockuperades av stadsbor och sju gårdar återstod till undervisning för de 22 gymnasieeleverna. I Härnösand fanns Norrlands enda gymnasium, som drevs av kyrkan. Undervisningen ägde rum i Finsvik, Krok, Fälle, Brån, Gådeå och Nyland i Säbrå socken, och i Sunne i Stigsjö. En klass undervisades i hospitalet i stan.

Domkapitlet höll sina sammanträden vintern 1721 – 1722 på olika platser, de flesta i Fälle. De samlades även i Finsvik och Gådeå, och några få hölls hos den gamla och sjuka biskopen i Säbrå.

Vid årsskiftet till 1722 var 354 personer mantalsskrivna i Härnösand. Året innan var det 100 flera. Det var folkbrist och många av stadens borgare var ruinerade. Den 3 mars 1722 befriar Kungen Härnösand från olika skatter och beviljar stöd för att kyrkan och andra allmänna byggnader i staden ska kunna återuppbyggas. En ekonomisk grund var lagd och sommaren 1722 kunde arbetet med att återbygga staden sättas igång. Första prioritet var att återuppföra kyrkan på de kvarstående murarna. Höstterminen 1722 kunde undervisningen flytta in till staden. Norra tullstugan återuppfördes och tullstaket byggdes. Stadens broar reparerades, gatubodar sattes upp på torget och rådhuset byggdes.

Källor: Härnösands historia del 1 (1935) och 2 (1945) av Gösta Bucht. Lars Högberg. Länsmuseet på Murberget. Janne Vängman Sällskapet.