Reportage Yippie 1 2022

Smidiga tisdagar

Text & foto Maria-Thérèse Sommar

Fler bilder:

Det sågas, slipas och putsas. I en kaffebryggare står ett syrabad redo att doppa smycken i. En kvinna sitter och arbetar med en dödskalle i silver som hennes barnbarn ska få. Framför andra hantverkare ligger ringar, armband och andra personligt designade föremål och väntar på nästa steg.

Tisdagarna är heliga, berättar Catharina, som varit med i gruppen ända sedan början. Hon åker från Matfors varje vecka för att delta:
– Jag har alltid velat hålla på med silver och sökte på nätet, men det fanns ingen kurs i Sundsvall. Då hittade jag en i Härnösand, på Technichus, och när det gav mersmak hittade jag hit till Anki.
Det är 11 år sedan nu. Anki Skoglund är utbildad silversmed och den som startade gruppen, som gått från att vara en kurs till att bli ett kompisgäng som träffas och arbetar med silver en gång i veckan.

Ankis väg till att bli silversmed var både rak och krokig:
– Jag växte upp på landet i Gussjö och har alltid varit konstintresserad. En studierektor tyckte att jag skulle söka in på Konstfack, men … om jag säger så här, min farfar som bodde nära oss var bonde och född på 1800-talet. När jag berättade att jag ville gå Konstfack blev det alldeles tyst runt matbordet och sedan frågade pappa: ”Knarkar du, eller vad är det för fel på dig?”
Anki gick i stället en utbildning till karttekniker, för att åtminstone få rita. Pappan föreslog senare att hon skulle bli sekreterare till en bekant på Länsstyrelsen och det var början till 36 års arbetsliv där.
– Jag fick jobba som assistent till en fotograf, bära utrustning och framkalla bilder på orkidéer och annat. Senare jobbade jag med att provfiska, räkna musslor, hämta vattenprover, allt möjligt utomhusjobb. I 12–13 år jobbade jag ute i fält.

En svår sjukdom satte stopp för hennes fysiskt utmanande arbetsliv. Anki blev allt sämre, kunde knappt äta. Det tog åratal innan läkarna ställde rätt diagnos. Och den var en av de sämsta tänkbara.
– När jag blev sjuk bestämde jag mig för att göra det jag ville när jag var ung. Jag har alltid hållit på med många sorters slöjd på fritiden och särskilt gillat att jobba med metaller, att trä pärlor och göra smycken.
Hon började gå en kurs i silversmide i Sundsvall, men den var inte så bra. Bland annat fick eleverna inte löda. I stället sökte hon så småningom in till en seriös utbildning till silversmed i Leksand. Hon skickade teckningar och prover på arbeten – och kom in.
– Det var metal-killar med långt, svart hår och ringar i näsorna – och jag! Men jag bestämde mig för att göra det!
Efter två års utbildning kunde smederna antingen söka konstfack eller göra gesällprov och bygga upp en egen verksamhet. Anki valde det senare; hon hade bråttom att börja jobba.
Vuxenskolan i Härnösand fick snabbt nys om hennes kompetens och hon började leda kurser i slöjdsalen i Landgrenskolan, då hennes egen lokal inte räckte till. Senare flyttade hon till en stor lokal bakom Acacia Blommor och som mest ledde hon kurser tre kvällar i veckan.
Men sjukdomen bromsade hennes verksamhet och under flera år bodde Anki i princip på Umeå sjukhus. Egentligen skulle hon aldrig ha kommit hem igen. Men det gjorde hon.
– Ibland satt jag mitt i rummet med en pläd omkring mig och bara instruerade. Den här gruppen är ingen kurs längre, utan vi ses och hjälper varandra. Det är också viktigt att hinna fika och prata en stund.

Anki berättar om sina svåra upplevelser, men gnistan tänds i ögonen så fort silvret kommer på tal. Hon skyndar iväg:
– Kom, du måste titta på bankrummet!
Bankrummet är fullt av städ och det är lätt att föreställa sig att där sker ett bankande som verkligen behöver stängas in bakom minst två dörrar.
Anki visar några av sina egna arbeten, från skira brudkronor till kraftfulla armringar och mjukt formade skålar.
– Som silversmed kan man allt från att jobba med järn till att laga guld, för man gör både stora, våldsamma saker och petiga små.

I tisdagsgruppen finns 12 deltagare. Det är tydligt hur de hjälper varandra, och de berättar om Maj Lis Pettersson, ”gruppens konstnär, som gör STORA saker! Hon är inte här i kväll, men henne skulle du ha träffat!” innan de med inspiration av varandra, men på högst personliga sätt, jobbar vidare med sina smycken.

Artikeln publicerades i Yippie 1 2022 på sidan 22