Reportage Yippie 11 2021

Pandemins efterdyningar

Står stark i krisens öga

Text & foto Henrik Skanfors

Fler bilder:

Det är nästan 2 år sedan världen handlöst kastades in i pandemin. Men det är inte förrän nu – i takt med att ­antalet fullvaccinerade ökar – som undersköterskan ­Nadine Hägglund har fått möjlighet att stanna upp och reflektera över allt som har hänt. Hur kampen stundtals liknade ett krigstillstånd – och att hon då frivilligt ställde sig på den yttersta frontlinjen.

Vid Vårdkasens fot hittar man Koltrastens äldreboende – och när vi kliver in från duggregnet möter undersköterskan Nadine Hägglund oss på sin lediga dag. Det här har varit hennes arbetsplats sedan 2006. När många av oss nu har börjat återinföra korta handslag och en och annan försiktig kram hälsar hon på mig som utomstående med armbågen. I samtal med boende ska vi ha på oss visir. Kampen att inte låta covidsmitta leta sig in utifrån pågår fortfarande här.

Vi sätter oss i ett stort sällskapsrum med en orgel och kök. Ett rum som ekar nästan symboliskt tomt – precis som det gjort under hela pandemin. Det är något som Nadine pekar ut som en av de stora skillnaderna mellan tiden innan covid-19 och nuet.
– Vårt mål är ju att ge de boende en meningsfull vardag, och mycket av det byggde tidigare på att ha många aktiviteter och samspel med de andra avdelningarna. Vi satt alla tillsammans, även anhöriga. Det var en möjlighet för de äldre att få nya vänner. Men allt det där fick ju blåsas av förra året.
När det i början av 2020 började gå upp för världen att man stod inför en allvarlig kris följde Nadine och hennes kollegor utvecklingen noggrant. Efter varje lunch satt hela hennes avdelning tillsammans och uppdaterade sig om smittspridning och dödsfall.
– Man började tänka på hygien och avstånd. Jag oroade mig för att luta huvudet mot någons axel, ta någons hand. Det var många tankar som snurrade. Inte bara för oss i personalen utan även bland de boende.

En av dem är Tora Eriksson som vi träffar när Nadine visar oss runt på avdelningen. Hon fyller snart 106 år och har blivit van vid att stå i rampljuset senaste tiden. Hon uppmärksammades nyligen i media när hon fick sin tredje vaccinspruta mot covid-19, och så fick hon möta både kungen och drottningen när de besökte Härnösand tidigare i år. Nyhetsrapporteringen om corona väckte minnen till liv om hur en annan pandemi förändrade livet för hennes familj för över 100 år sedan.
– Min mamma jobbade inom vården under spanska sjukan när jag var jätteliten. Hon pratade ofta om hur det påverkade henne. Ja, hela samhället.
När besöksförbuden infördes 2020 kunde Tora och de andra på boendet prata med nära och kära enbart via telefon och videosamtal. Även om det stundtals var tufft säger hon att hon är så tacksam för att hon har haft Koltrastens personal och de andra boende runt omkring sig. Tora uttrycker en märkbar kärlek gentemot Nadine – och en stor glädje över att hon är tillbaka.

För mitt i den första kaotiska tiden av pandemin hade Nadine sett att det söktes personal till ett covidteam. Gruppen skulle agera i stället för hemtjänsten när en brukare misstänktes ha covid. Ett tungt jobb med full skyddsmundering – och stora risker.
– Jag tänkte först: Kan jag utsätta min familj för detta? Att jag blir sjuk, att jag tar med mig smittan hem? Aldrig. Men jag kände hela tiden att någon måste ju ta hand om de sjuka. Tillslut pratade jag med mina barn om det, och de sa: “Vi vet hur du är, mamma. Det klart du måste söka, annars kommer du bara grubbla”. Så då sökte jag.
Nadine var med från covidteamets start 2020 till dess att man kunde lägga ner det i mars i år när smittspridningen gått ner tillräckligt. Efterlängtad återvände hon till Koltrasten – men det har inte funnits tid att reflektera nämnvärt kring den där dramatiska perioden. Hon tror att det är många inom vården som delar den erfarenheten, att man inte har kunnat bearbeta allt man har varit med om senaste åren. När hon nu försöker beskriva arbetet med covidteamet pendlar det från att ha varit nästintill traumatiserande till att hon brister ut i rena kärleksförklaringarna för yrket.

De hade hela Härnösands kommun som geografiskt arbetsområde vilket innebar många långa resor, högt tempo – och inte alltid med positivt utfall.
– Vi tog alltså hand om covidsmittade brukare tills de blev friskförklarade. Eller inte fanns mer.
I slutet av förra året nåddes en peak i intensitet efter ett stort smittoutbrott. Nadines blick blir nästan tom när hon beskriver den månaden.
– December var… sjuk. Det är så jag måste beskriva det. Det var helt sjukt. Vi sprang mellan brukare. Vi försökte turas om så gott det gick att få korta pauser och andas en stund utan all skyddsutrustning.
Hon blev till slut själv smittad med covid-19. Förutom förlorat luktsinne som långsamt börjar återvända klarade hon sig förhållandevis bra. Hon blir tyst en kort stund. Sedan ler hon.
– Samtidigt så älskade jag att vara i covidteamet. Det var en sådan gemenskap och underbar stämning. Jag längtade att gå till jobbet! Jag kom ofta dit lite tidigare än nödvändigt för att hinna dricka kaffe med kollegorna.

Det är nästan svårt att följa med i växlingarna mellan de pulshöjande, dramatiska skildringarna och hennes glädjefyllda passion. Flera gånger under vårt samtal säger hon att hon älskar sitt jobb. Just den skiftande natur jobbet har och framför allt möjligheten att hjälpa andra att få ett så bra liv som möjligt är det som driver henne. Dessutom får hon jobba med andra med samma inställning vilket hon menar också bidrar stort till att arbetet är så givande.
Just empati leder oss in på vaccinen – och varför man ska ta dem om man kan.
– Jag är inte utbildad inom vaccin. Men jag väljer att lita på de som är det och jobbar med det. Säger myndigheterna att vi som kan ska ta ett vaccin så tar jag. Det handlar inte bara om att skydda sig själv. Gör det du kan för att även skydda alla runt omkring dig. Ta vaccin – och fortsätt sköta basala hygienen såsom vi lärt oss under pandemin. De rutinerna får vi aldrig glömma då det även skyddar oss från så många andra sjukdomar.

Promenaden på avdelningen börjar lida mot sitt slut när vi knackar på hos Britt Svedin som sitter i sin fåtölj och tittar på tv. Nadine sätter sig framför henne på en rullator, och Britt berättar om barndomsminnen från Stigsjö och Häggdånger.
Vår rundvandring här har i sig synliggjort en effekt av vaccineringen: att man nu kan tillåta besök, till och med ett så i sammanhanget oviktigt som vårt. Något som för inte så länge sedan var helt otänkbart.
Men framför allt kan Nadine – utan den djupa oro hon kände i början av pandemin – nu lägga sina något kalla händer i Britts, som mer än gärna delar med sig av sin värme. Där sitter de båda kvinnorna tillsammans, innerligt leende mot varandra. Hand i hand. En bor på Koltrastens äldreboende och en är undersköterskan som utan tvekan kom in till jobbet på sin lediga dag för att göra denna intervju.
En scen som vittnar om hur vacker och ovärderlig den medmänskliga kontakten är – både genom den största av kriser såväl som under en lite kylig och regnig vardag i november.

Artikeln publicerades i Yippie 11 2021 på sidan 28