Fotbollen, familjen och jobbet

FOTBOLL Att tävla. Och att få göra det tillsammans med andra. Sikta mot samma mål.
– Jag vet ingenting som kan trigga mig mer än det, säger Niclas Hälldahl. Det är väl därför som jag fortfarande känner så starkt för fotbollen och att vara en del av ett lag.
Det började som spelare i Älandsbro AIK men handlar numera om ledarroller i Älgarna–Härnösands IF.

Hur bra hade Niclas Hälldahl kunnat bli på planen om det inte vore för tre knäoperationer?
– Svårt att säga, men visst hämmade det mig, säger han.
Han var den ettrige ytterbacken som inledde karriären i Älandsbro AIK – ”jag fick debutera i A–laget som 14–åring, jag var och fiskade när Gunnar Sjödin hittade mig en och en halv timme innan avspark och sa att jag skulle spela” – och sedan fortsatte den i Kramfors–Alliansen. Med tiden skolades han om till forward, gjorde succé i den rollen och 1989 värvades han till IFK Sundsvall där han var med om att två seriesegrar i rad.
– Första året vann vi trean, andra tvåan. Vi hade ett jäkla bra lag och det gick fint för mig också.

Det var under den här perioden som han mötte den hårdaste motståndaren han stött på: Vito Knezevic i Spårvägen, med ett allsvenskt förflutet i Djurgården.
– Jag tacklade honom. Då förklarade han lugnt att om jag ville komma helskinnad från matchen, skulle jag inte göra om det igen. Jag hoppade jämfota rakt upp i varje närkamp med Vito efter det…
Så, 1991, tvingades han till den första knäoperationen.
– Jag kom tillbaka men för varje ny operation tappade jag en del. Kärleken till fotbollen fick mig alltid att fortsätta kämpa. Jag spelade också en tid med Älgarna innan jag till sist rundade av i Älandsbro.
– Min sista match spelade jag när jag gott och väl passerat 45 år och jag fick den stora glädjen att spela tillsammans med min son Samuel, även om det vara bara var i tio minuter. Dessförinnan hade jag fått spela med min äldste son Anders. Det är minnen för livet.

Lika temperamentsfull, viljestark och orädd som Niclas var som spelare, lika självklar har han varit som arbetsledare och chef i det civila.
– Jag fick min första arbetsledande befattning redan 1988 och så har det fortsatt.
Sedan 2017 är han teknisk chef på Härnösands kommun.
Fotbollen har dock alltid funnits där.
– Redan som spelare i Älandsbro hoppade jag in som tränare och sedan blev det så att jag tog jobbet som tränare i Härnösands FF 2010.
HFF, och sedermera Älgarna–Härnösand, har han haft olika roller i sedan dess, frånsett en säsong som tränare för Kramfors–Alliansen i division II 2018.
– I år ska jag assistera till Marius Calin, som är vår nye huvudtränare. Parallellt med det fungerar jag som sportchef.

Niclas vision för Älgarna–Härnösand är att etablera laget som det självklara valet för de bästa spelarna i Ådalen.
– Kanske att vi en dag kan nå ettan, om vi får till samarbete med andra föreningar i Kramfors och Sollefteå och även i Timrå och Sundsvall. Jag tror att det är möjligt, om än inte just nu.

Han känner fortfarande samma passion för fotbollen som när han var liten grabb.
– Jag kanske inte är överlycklig av att pulsa i snö i början av försäsongsträningen, men jag brukar säga till spelarna: ”Ni ska vara tacksamma för att ni får spela fotboll, det roligaste som finns. Njut, för det finns inget bättre”
– Om jag bara kunde, skulle jag med glädje spela själv. Jag skulle betala mycket för det, om det var det som krävdes. Det kan jag ärligt säga.

Fotbollen, familjen och jobbet – ”jag har kommit på att jag numera drivs mest av att göra så mycket möjligt som är bra för härnösandsborna, med de medel jag har” – är tre grundpelare i Niclas Hälldahls liv. Och så musiken.
– Jag fastnade först för Kiss och ZZ Top, sedan upptäckte jag Bruce Springsteen i samband med Born in the USA–plattan i mitten av 80–talet och han är min husgud. Jag var på min första Bruce–konsert redan –85 och hoppas kunna uppleva honom igen – vet inte för vilken gång i ordningen – i Göteborg till sommaren.