”Konsten är större än vad vi kan förstå”

Ida Rödén tackar sina föräldrar för att hon valde konsten som yrke. När det blev dags att välja gymnasieinriktning var deras viktigaste råd till henne: ”välj ett program som gör att du vill gå till skolan.”
– Konstnärer möter konstant ifrågasättanden, men att slippa detta från sina egna föräldrar har nog varit avgörande för att jag idag arbetar med konst.

Hade du några stora inspiratörer som riktigt ung? Jag har fått för mig att din morfar, som var konsthistoriker, betydde en hel del för dig.
– Ja, min morfar, Bo Lindroth, har betytt jättemycket för mig. I källaren hade han ett fantastiskt konsthistoriskt bildarkiv, dit han ofta drog sig tillbaka. Att kliva ner där var som att stiga in i hans hemliga värld, en plats han delade med sedan länge bortgångna konstnärer. Hans ständiga sökande, hans uppfinningsrikedom och, kanske mest av allt, hans förmåga att levandegöra berättelser, gör honom fortfarande till min största förebild.

Du har beskrivit att du var understimulerad och frustrerad när du tog din konstnärliga kandidatexamen på Konsthögskolan i Umeå. Kan du utveckla det?
– En av de mest värdefulla aspekterna av en konstutbildning är fokuserad tid att arbeta med konsten. Under mina tre år i Umeå hade jag mycket av den tiden, men jag sökte också utmaningar. Året jag började var utmärkande eftersom en extern jury antog oss studenter; de nya professorerna hade ännu inte tillträtt. Detta innebar att våra professorer saknade en naturlig koppling till oss, vilket märktes i mitt ganska svaga band till min handledare. För att få mer inspiration gick jag kvällskurser på universitetet, vilket hjälpte något.

Sedan drog du till San Francisco och gick iland med en magisterexamen. Vilka är dina starkaste intryck av tiden i USA?
– På California College of the Arts blev jag verkligen utmanad. Det var två helt utmattande år och det var fantastiskt. Jag befann mig konstant i ett tillstånd av förvirring och osäkerhet, ständigt utsatt för en kör av olika röster som fick mig att se mitt arbete från helt skilda perspektiv. Varje termin fick jag själv välja mina handledare, vilket innebar en blandning av konstnärer, författare och teoretiker. Redan under min första termin fick jag mer individuell handledning än under hela min utbildningstid i Umeå.
– Miljön präglades av ett klimat där allas talang och sken av ”awesomeness” gjorde konkurrensen tuff, och jag insåg snabbt att det krävdes en hel del för att synas. Den största insikten jag tog med mig från tiden i San Francisco var därför vikten av att göra aktiva val, att våga stå upp för min vision och att tro på mig själv och mitt arbete – även när osäkerheten kändes överväldigande.

Hur vill du karaktärisera ditt konstnärskap?
– Mitt konstnärskap är ett ständigt sökande, ofta efter sådant jag vet att jag aldrig fullt ut kommer att finna. Konsten är trots allt alltid större än vad vi kan förstå; den rymmer det oväntade, det som aldrig helt kan upptäckas eller kartläggas. Allteftersom mitt arbete fortskrider, dyker olika följeslagare upp. Mina samtal med dessa karaktärer får liv i tecknade och skulpterade världar.

Berätta om den fiktiva vetenskapsmannen Jonas Falck. Han har ju följt med dig ett bra tag nu.
– Den första gången jag stötte på Jonas Falck var under en stipendievistelse vid Ricklundgården i södra Lappland 2014. Det var upptäckten av en märklig sten vid Kultsjön som förde oss samman. Fyndet gav upphov till teorier om ett meteoritnedslag som kan ha orsakat mutationer hos djur. Vår resa till Kultsjön följdes av en resa till Fårö 2016. Denna gång var det fossila fynd som drog oss dit. Under hans vägledning har jag återskapat teckningar och keramiska verk baserade på kunskap om utdöda vattenvarelser. Därefter genomförde vi också en resa till Norra Kvarken där vi studerade ovanliga svampar.
– Jonas Falck föddes 1748 i Stigsjö och växte upp utan större tillgång till formell bildning. Ändå samlade han på sig ett imponerande material av vetenskapliga skrifter och naturalier. Ofta isolerad och utan högre utbildning, är det lätt att undra var han egentligen fann all sin kunskap. Det är dock troligt att han stötte på inflytelserika personer som passerade Västernorrland vid denna tid, såsom Johan Otto Hagström, Nils Gissler och Peter Artedi, alla nära knutna till Carl von Linné. Av brev att döma ansåg Falck sig vara en av Linnés lärjungar, men den världsberömde botanikern bemödade sig aldrig om att svara på hans skrivelser. Trots att han inte blev accepterad, hindrade det honom inte från att fortsätta sin jakt på kunskap och samla föremål till sina växande samlingar.

Jag är också nyfiken på att höra hur det var när du åkte med isbrytaren Oden till Svalbard förra året.
– Som konstnären ombord på isbrytaren Oden var jag en del av en forskningsexpedition, inbjuden av Polarforskningssekretariatet. Jag var den 37:e konstnären att delta i deras konstprogram. Att vara konstnär på en forskarexpedition i Arktis var en magisk upplevelse. Näst efter att bli mamma är det sannolikt det största jag har varit med om. Jag började omedelbart dokumentera livet ombord i dagliga akvareller. Detta väckte nyfikenhet hos både forskare och besättning vilket ledde till att jag fick tillgång till det mesta. Dagboksakvarellerna har precis sammanställts till boken ”ARTIST of MELT”, utgiven av Arvinius + Orfeus.

Om någon som kände dig väl skulle ge en bild av dig som person, hur tror du att den skulle se ut?
– Oj, vilken obekväm fråga. Men jag gör ett försök: Ida är en fantasifull och driven person, hjälpsam och nyfiken på det mesta. Hon har en förmåga att hittar sin plats i många olika sammanhang.

Hur ofta besöker du Härnösand numera och vilken är din relation till stan idag?
– Jag kommer ofta till Härnösand. Mina föräldrar, syskon och syskonbarn bor alla i stan. Dessutom är jag timanställd av regionen, där jag arbetar som redaktör för konsttidningen Volym. Så mina rötter är fortfarande djupt förankrade här.

Vilka är dina bästa råd till en ung människa som vill satsa på ett konstnärskap?
– Var uthållig. Sitt inte och vänta på att bli inkluderad utan ta egna initiativ – skapa konstprojekt och sammanhang där du bjuder in andra, så kommer förhoppningsvis andra konstnärer att bjuda in dig. Försök att alltid ha något att arbeta mot – det kan vara svårt att hitta ny energi efter en utställning om det inte finns ett nytt mål i sikte. Kanske viktigast av allt: se till att din konst fortsätter att utvecklas och omges av människor som inspirerar och lyfter dig.