Det fanns en tid då sorgen och saknaden blandades med ilska och frustration. Mikael Schéele härbärgerade många känslor inom sig, sedan hans storebror Magnus följt med M/S Estonia till botten av Östersjön den 28 september 1994.
Idag har stormarna i hans själ stillats.
– Jag har lärt mig mycket av det som hände, säger Mikael. Bland annat att inte skjuta upp så mycket, eller att slentrianmässigt säga nej. Du vet aldrig hur snabbt tillvaron kan förändras.
Jag träffar Mikael på ett fik i stan en tidig kväll i november.
Det har gått drygt 29 år sedan natten då han hörde på radions nyhetssändning om att det hänt något med ett passagerarfartyg på väg från Tallinn till Stockholm.
Något som vände upp och ned på det mesta.
– På den tiden var jag befäl på KA 3, Gotlands kustartilleriregemente, och jag var den som hade nattvakten. Vi var mitt inne i en slutövning på norra Gotland och jag hade frivilligt tagit på mig att ha jour, om någon skulle ringa, minns han.
– Jag är en nattuggla och det störde mig inte att vara vaken när de andra sov.
Klockan hade passerat midnatt när nyhetsuppläsaren på radion berättade om att en färja förlist och att det var oklart om överlevande.
– Jag hajade till. Jag visste ju att min bror Magnus jobbade på Estonia och var i tjänst. Först sa de inte färjans namn, men vid nästa nyhetssändning sa det att det var Estonia, att den sjunkit och att man ännu så länge bara hittat tio överlevande.
– Där och då blev det kaos i skallen.
Samtidigt blev Mikael fokuserad.
– Jag fattade snabbt beslutet om att åka hem till Visby, där jag bodde med min familj, där även mina föräldrar och min syster bodde och där också Magnus hade sin bostad.
Mikael återger händelseförloppet lugnt och sakligt, men utan att dricka någonting av det kaffe som finns i koppen framför honom. Det gör han inte under hela den tid som vårt samtal pågår.
– Jag bad om en bil för att kunna köra hem, men min arbetskamrat hade beordrat en soldat att köra mig. Kollegan var nog rädd för att jag skulle köra alldeles för fort och råka ut för en olycka i mitt uppjagade tillstånd.
– Nu gick det fort ändå ned till Visby, mitt i natten. Soldaten som körde mig höll inte igen.
Färden gick medan tankarna rev och slet i Mikael.
Hopp blandades med rädsla, ovisshet varvades med målmedvetenhet.
– Jag ville till varje pris vara den som berättade om läget för mina anhöriga, innan de skulle se, höra eller läsa om det.
Metodiskt gjorde Mikael det han föresatt sig, parallellt med att han tog in all nyhetsrapportering och höll tät kontakt med rederiet; hade de fått fler uppgifter om överlevande? Hade Magnus klarat sig?
– Tiden gick, listorna över dem som klarade sig blev längre, men Magnus namn dök inte upp. Efter några dygn fick vi ge upp och inse att han inte hade överlevt, säger Mikael.
Från den stunden inleddes en process av sorg, saknad, frustration och vrede som kom att ta olika skepnader under många år.
– Vi var väldigt olika, jag och Magnus, berättar Mikael och ler fastän ögonen är blanka.
– Jag har alltid varit strukturerad och haft mål med mina studier och min yrkesbana. Jag bildade familj rätt tidigt och levde ett ganska inrutat liv. Magnus, som var sex år äldre, var min motsats. Han var visserligen jäkligt noggrann och plikttrogen i jobbet, men i övrigt var han något av en globetrotter.
Magnus älskade att resa och träffa nya människor.
– Han jobbade för att få ihop pengar för att kunna resa. Han såg mycket av världen, var på många sätt fri och obunden och väldigt levnadsglad.
Både Mikael och Magnus föddes och växte i Härnösand.
– Sedan hamnade vi – liksom mina föräldrar och min syster – i Visby. Vi bodde grannar där och tillhörde samma bostadsrättsförening.
Mikael hängde ibland med sin bror på fester.
– Men han tyckte nog mest att jag var till besvär, skrattar Mikael. Det var först ett par år innan han dog som vi kom riktigt nära varandra och kunde ha långa samtal om livet och så.
– Jag kunde vara lite avundsjuk på att han gjort så mycket och sett så mycket, medan han kunde säga att ”fan, Mikael, vad fint att se att du har en familj. Det kan jag ibland sakna.”
Magnus var gudfar till Mikaels äldsta dotter.
Trots att bröderna fick en tajtare relation med varandra, finns det sådant som Mikael ångrar att de inte gjorde tillsammans.
– Brorsan frågade ofta om jag skulle hänga med honom och kompisarna och fiska. Jag ville nog, men sa alltid nej. Det var alltid någon plikt eller någonting annat som kändes viktigare. Det grämer mig i dag och det har fått mig att allt oftare spontant säga ja till saker och inte, som förr, slentrianmässigt tacka nej.
– Åren efter Magnus död blev jag nästan manisk i fråga om att åka och fiska. Det var nog omedvetet ett av sätten för mig att hantera att han inte fanns längre.
Utredningarna om vad som orsakade Estonias förlisning inleddes kort efter den tragiska händelsen och har avlöst varandra genom åren. Likaså har diskussionen pågått i omgångar huruvida båten, med kropparna, ska bärgas från havets djup eller bli kvar där.
– De första tio åren var det här sånt som rev upp såren i mig och mina närmaste, berättar Mikael.
– Alla nya uppgifter, alla spekulationer, alla mer eller mindre trovärdiga avslöjanden och politikernas olika besked. Allt gjorde saker med en som var fruktansvärt jobbiga.
Mikael minns hur han och Magnus övriga anhöriga kände det som självklart att Magnus kropp skulle bärgas och att de skulle få ta ett avsked på en riktig begravning.
– Carl Bildt, som var avgående statsminister när olyckan skedde, sa direkt att ”… kropparna ska upp till varje pris.” Samma budskap upprepades sedan av den nye statsministern Ingvar Carlsson.
Dykare som varit vid vraket har sagt att de kunnat bärga minst 125 kroppar.
– När kommunikationsministern Ines Uusman sedan meddelade att det bestämts att Estonia skulle täckas med betong, blev jag fullständigt rasande. Det kändes som ett hån mot oss anhöriga, som ett slag i ansiktet på oss.
– För min del skapade det ett politikerförakt som stundtals var enormt starkt. Jag gick omkring med så mycket vrede att det nästan var otäckt, säger Mikael.
Numera har han lagt det bakom sig.
– Det tog ett antal år, men sedan landade jag i att det nog var ett klokt beslut det som fattades. Jag kan så här många år i efterhand också känna sympati för Ines Uusman som fick ta så mycket kritik och hat från många håll. Det måste ha varit plågsamt för henne också.
När det kommer till orsaken till att Estonia förliste, har teorierna varit många.
Uppgifter om attentat, att båten sänktes för att den hade militärt material ombord, har förts fram. Det har gjorts dokumentärer, filmer och senast i höst hade en ny serie om Estoniahändelsen premiär. Någon har fått pris för att ha påståtts avslöja att myndigheterna dolt den verkliga orsaken till att Estonia sjönk. Men Mikael tror inte på någonting av detta.
– Hålen i skrovet är inte mystiska, det har ju visat sig nu att de uppstod när fartyget slog emot stenar på botten.
– Jag tror att det gick till på precis det sätt som flera utredningar visat, att bogvisiret var för klent och skeppet för dåligt underhållet och att det inte pallade påfrestningen det utsattes för i stormen den där natten. Det är min övertygelse och det är till det jag förhåller mig.
Givetvis har Mikael Schéele ofta funderat på hur Magnus sista timmar i livet var.
– Det jag vet är att han, som vanligt, jobbade i taxfreeshopen där han var ansvarig för hela datasystemet.
– En person som var på färjan den natten och överlevde, har berättat att han sprang förbi taxfreeshopen sedan det hörts ett brak ombord – då bogvisiret lossnade och båten snabbt började ta in vatten – och sett att Magnus och hans kollega var där inne. Båten krängde och hyllorna i shopen föll omkull huller och buller.
Mikael har därför gjort sig en bild av att Magnus fick en av hyllorna över sig, förlorade medvetandet och aldrig vaknade upp igen.
– Jag vill tänka så för att det får mig att tro att han inte behövda lida eller ha några fruktansvärda minuter innan allt var över. Och eftersom jag aldrig kommer att få veta svaret, känns det bra att jag har den bilden som sann för mig. Den gör det lättare att tänka på den där natten.
Direkt efter tragedin, och flera år därpå, pratade Mikael ofta och utförligt med folk om sina tankar och känslorna kopplade till den.
– Orden bara flödade ur mig. Träffade jag någon på stan som frågade om brorsan och Estonia, kunde jag prata på in– och utandningen i en halvtimme. Jag tror att det var ett omedvetet led i att komma igenom sorgen och det var ett bra sätt att göra det på.
– Generellt tror jag på att samtala om det som är svårt, att låta känslorna komma ut, att inte bära på dem djupt nedtryckta inom en.
Mikael återger hur han några år efter Estoniakatastrofen, i sin roll som befäl i det militära, skulle hålla en föreläsning för värnpliktiga på temat kamratstöd. Om att hjälpa och stötta varandra när någonting svårt och dramatiskt inträffar.
– Jag hade gjort sånt flera gånger tidigare och den här gången skulle jag berätta om en händelse när en värnpliktig dog under tjänstgöring i en olycka. Jag gjorde det, sedan fick jag frågan om jag också kunde berätta om Estonia, om när min bror dog, och jag sa okey och började berätta… och då kom alla känslor på samma gång.
Han beskriver hur kroppen började skaka, hur orden fastnade i halsen, om tyst gråt och om nödvändigheten av att ta långa och återkommande pauser för att kunna fortsätta.
– Alla i salen satt alldeles tysta medan jag pratade och många började gråta själva. Efteråt var jag alldeles slut, men det betyg jag fick av åhörarna den gången – man får alltid betyg efter sådana här framträdanden – var de bästa jag någonsin fått.
Mikael Schéele har för länge sedan lämnat det militära och flyttat hem till Härnösand. Han jobbar i dag som riskingenjör på Länsförsäkringar.
Hans båda föräldrar är numera döda.
När han tänker på sin bror är det både med värme och saknad – men ännu mer med tacksamhet.
– Jag sörjer inte de år vi aldrig fick tillsammans utan är lycklig över att de sista åren tillsammans blev våra bästa, säger han och det blänker i ögonen.
– Trots att det snart är 30 år sedan som jag träffade Magnus för sista gången, dyker han ofta upp i mitt medvetande.
Förr, menar han, hade han en benägenhet att skjuta upp mycket på framtiden. Sånt som inte var direkt kopplat till hans satta mål, fick stå tillbaka. Även om det kändes lockande och kul.
– Jag har blivit mycket bättre på att göra saker nu, inte sen.
– Det lärde Magnus mig, med s i t t sätt att vara.
