Det är alltid kul när man träffar obekanta som sett mina bilder och läst det jag skriver. Ibland får jag lite extra upplysningar om fartyg i hamnen eller något annat. Jag fick en fråga för någon vecka sedan om jag inte hade några bilder från Ramsås, men tyvärr. Jag var inte så ofta i de trakterna, och pappa hade fler bilder från Bjästa eller Örnsköldsvik. Men här kommer i alla fall en bild som inte är från centrala Härnösand.
Månaden bild är med största sannolikhet tagen torsdagen 22 januari 1925, och är alltså 100 år gammal. Lärarinnan på bilden är pappas moster Beda som skulle fyllt 150 år 17 januari i år – hon var född 1875 och nyss fyllda 50 när bilden togs.
Moster Beda föddes på Graninge Bruk där hennes pappa var mästersven, alltså den smed som var näst högst på bruket, förman när inte mästersmeden var i arbete. På bruket förädlades stångjärn med hjälp av den stora hammare som drevs med vattenkraft. Erik Olof, som han hette, såg till att barnen skulle ha en god utbildning, och moster Beda fick utbilda sig till lärare.
Hon började som femåring skolan den 15 september 1880 och kunde då redan stava och nästan läsa rent. Efter folkskolan fick hon hjälp att låna pengar för sin yrkesutbildning. Den 8 augusti 1892 lämnade Beda in avgångsbetyg och frejdebevis för att ”Vördsamt anmäla sig som inträdessökande vid Säbrå läraninneseminarium”. Det låg i gamla biskopsgården, ett hus som stod tomt sedan biskoparna flyttat till centrala Härnösand. Rektor för utbildningen var Ottilia Indebetou, och den 28 maj 1894 kunde den 19-åriga kvinnan få sitt avgångsbetyg från seminariet.
När dövstumsskolan på Södra Vägen byggdes 1896 övertalade Indebetou Västernorrlands Läns Landsting att ta över de tomma lokalerna på Norra Kyrkogatan. Gamla biskopsgården/seminariet såldes flyttades några år senare och var under många år en populär konsertlokal hos Mats och Karin.
Efter några år vid skolorna i Graninge socken; skolan på bruket, Ledinge eller Åkroken, så flyttade Beda till Utansjö och en tjänst vid den då ganska nybyggda skolan i Utansjö. Det var ett stort lyft eftersom Graninge socken hade terminsläsning, varannan termin på bruket och varannan termin ambulerande på någon av de andra småskolorna. Dessutom var det nog betydligt mer liv och rörelse i Högsjö än i Graninge tack vare industrier som Utansjö bruk och olika sågverk.
I sockenkrönikan ”Boken om Högsjö” från 1918 (den finns på projekt Runeberg om man inte har boken) finns en förteckning av antalet skolor: ”I församlingen äro nu anordnade 10 folkskolor, 5 mindre folkskolor och 11 småskolor samt 10 slöjdafdelningar. Skolhusens antal äro 12. Dess brandförsäkringsvärde torde uppgå till 1/2 million. Innevånareantalet utgör 4 300 personer. De skolpliktiges antal uppgår till 850 à 900 barn”. På den tiden fanns större folkskolor inte bara i Utansjö utan även i Ramvik, Vålånger, Jude, Bäckland och Bölen samt dessutom mindre folkskolor och småskolor i Rö, Sela, Karlberg, Dal och på Åbordsön. Idag finns bara skolan i Hälledal kvar – en följd av att befolkningen har minskat från 4300 till ungefär 1400 på hundra år.
Barnen på bilden finns förmodligen inte kvar i livet, men kanske någon känner igen en gammelmormor eller gammelfarfar. Skulle i så fall vara spännande att veta hur deras liv gestaltade sig. De föddes i slutet på första världskriget, såg säkert Ådalskravallerna 1931, kanske raset på Sandöbron. Vem vet.
Moster Beda gick bort 1965, pigg i kroppen och klar i huvudet in i det sista. Hon förblev ogift hela livet – Högsjö socken var en av de sista som tillät lärarinnorna att gifta sig. Uttrycket fröken om kvinnliga lärare lever ju kvar än i idag, och moster Beda var stolt hela livet över sitt yrkesliv. När jag letade fakta kring bilden hittade jag en anteckning hon gjort kring skolagan ”de barn som hava en fader som plägar uppfostran med hugg och slag lärer intet från aga i skolsalen. De bliva i stället hårda och grymma”.
Visdomsord för hundra år sedan som är lika giltiga idag.
