Indira Gandhi älskade Solveigs folkdräkt, Deng Xiaoping bjöd på Månsken över Ångermanälven, Thorbjörn var nära att hoppa av redan 1973.
– Det känns overkligt allt man har varit med om, säger Solveig Fälldin, 91, rikets tredje dam när det begav sig.
Och så ger hon en centerkänga till regeringen i dag.
Kaffebordet är dukat när vi välkomnas i Fälldins klassiska kök hemma i Ås. Kaffe med hembakt – förstås.
– Det finns ju inget konditori i närheten, förklarar Solveig leende medan hon häller upp vatten till pulverkaffet, pulver för man vet aldrig hur många som kommer och hur många som ska ha.
Det är mycket annat som inte heller finns i närheten.
Ås, Ramvik, är typisk landsbygd, drygt tre mil norr om Härnösand och dryga fem kilometer längs Judebyvägen västerut från Hälledal.
Inte för inte var det just här som det nygifta centerparet Solveig och Thorbjörn slog bopålarna ner 1956, för sjuttio år sedan prick.
Thorbjörn skulle jobba i skogen. Det blev inte riktigt så.
I år, hundra år efter att han föddes, är det också femtio år sedan en borgerlig regering med Fälldin i spetsen tog över makten i Sverige.
Något som i högsta grad har präglat livet även för statsministerns hustru.
Du är ju rätt van vid intervjuer, hur känns det med en till?
– Jag gruvar mig inte numera. 1976 var det värre. Det gick inte att freda sig. Men valsegern var ju en seger även för mig, min familj och allt jag växt upp med.
Solveig Fälldin blev hastigt och lustigt rikets formellt tredje dam, i rang efter nygifta drottning Silvia och talmannens fru Karin Allard.
I plikterna ingick statsbesök och det var så hon kom att landa i Peking 1981, arm i arm med den första svenska statsministern någonsin att besöka Kina.
Bondeledaren Fälldin togs väl emot. Efter stor militärparad på Himmelska fridens torg vankades middag i folkets stora sal med landets högsta ledare Deng Xiaoping.
– Där spelade en orkester Månsken över Ångermanälven när vi kom in. Sveriges ambassadör i Kina hade fixat noterna. Jag minns att jag hade hembygdsdräkten på, södra Ångermanlands dräkt, berättar Solveig.
Året därpå gjorde samma dräkt stor succé i Indien hos premiärminister Indira Gandhi.
– Hon var ute på plattan och hälsade oss välkommen och kände på dräkten. Karin Åsling på samma resa hade också sin Jämtlandsdräkt. Sen läste vi i tidningen att Indira Gandhi var i Kashmir och poängterade att de borde hålla fast vid sina hembygdsdräkter och att vi hade haft dem.
– Många sa innan att passa dig för Indira Gandhi, hon är inte snäll. Men hon var den vänligaste man kunde ha mött, minns Solveig.
Allt var inte frid och fröjd under statsministeråren 1976-1982.
Den värsta krisen inträffade i oktober 1981 när den sovjetiska ubåten U137 gick på grund långt in på svenskt territorium i Karlskrona skärgård.
Thorbjörn har vittnat många gånger om känslan av ensamhet när han stod på randen till att dra Sverige in i krig för första gången på nära 200 år.
Det handlade om ansvar för hela landet. Ubåten gällde ju hela världsordningen. När vi var i Kalifornien 1986 fick Thorbjörn berätta gång på gång om den här ubåtskrisen. Alla var så intresserade. Det berörde dem också.
De dramatiska händelserna skildras i SVT-serien ”Whiskey on the rocks” från i fjol. Solveig Fälldin tycker att Rolf Lassgård gör rollen som Thorbjörn bra.
– Han var jättebra, men ÖB blev illa åtgången. Det var en fin ÖB, Lennart Ljung. Det var han som ringde Thorbjörn och sa att fartyg närmade sig för att frita ubåten.
– Det var då Thorbjörn sa: Håll gränsen. ÖB sa att det var det han ville höra. Man blir alldeles knottrig. Så nära det var…
Solveig är ett barn av sin bygd. Född och uppvuxen i Skog. Gick i skola i Dala och Träsk.
Föräldrarna Albert och Sofia Öberg drev lantbruk och var engagerade föreningsmänniskor båda två.
– De hade kämpat för alla organisationer, mejeriföreningen, lantmännen, slakteriföreningen och det kooperativa. För pappa var det jätteviktigt med kooperationen. Konsumbutiken skulle man gynna.
Solveig gick som 15-åring med i SLU, Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, dåvarande Bondeförbundets ungdomsförbund. Där kom vägarna att korsas med ombudsmannen Thorbjörn.
I tidigare intervjuer hittar jag att han var stilig och duktig på att dansa?
– Han var snygg, det var han, intygar Solveig.
Det ena gav det andra och 1956 köpte de gården i Ås och slog sig på fårodling. Solveigs föräldrar hade redan sålt i Skog 1953 och Thorbjörns föräldrar i Högsjö ville behålla sin gård.
Ås blev med tiden världsberömt i svensk politik och familjen är fortfarande gården trogen.
Solveig tar dagliga promenader på sisådär 1,5 kilometer, ner till stora vägen och upp via granngården där dottern Eva bor och så hem igen till där sonen Niklas bor på samma gård som Solveig. Yngste sonen Pontus har tillika byggt eget nästgårds med Eva.
Mindre känt är nog att Thorbjörns politiska karriär var på väg att sluta abrupt redan 1973.
Folkpartiet och Centerpartiet hade långt gångna planer på att slå ihop till ett enda gemensamt liberalt parti. Detta förordades av partiledningarna. Men i slutändan satte sig ungdomarna i CUF på tvären och projektet dog.
– Då sa Thorbjörn när han kom hem att nu säger jag ifrån mig det här, det går inte. När han inte kunde känna av hur partiet kände det, då skulle han inte vara partiledare. Han var en känslig person.
I regeringsställning 1978 var han också less och trött på moderatledaren Gösta Bohman som under devisen att att kärnkraften var bara ett borrhål ledde till att regeringen sprack.
Möjligen var han ännu mer irriterad på Olof Palme, socialdemokraternas statsminister, som kom med ett skamligt förslag före valet 1973.
Han sa till Thorbjörn att han kunde få bli landshövding i Västernorrland. Det var det värsta han kunde ha sagt.
– Thorbjörn hade bara varit partiledare i två år och det värsta han kunde tänka sig var att bli landshövding. Att bara tacka för maten och inte ha någon uppgift. Nej, han såg det som en ren oförskämdhet!
Vi anar att hämnden kändes ljuv tre år senare när Fälldin tog över Palmes jobb.
Solveig Fälldin är fortfarande medlem i partiet och följer politiken med intresse.
– Visst, jag kan inte låta bli, skrattar hon.
Och vad har du för synpunkter?
– Det ska jag nog inte ha, säger hon först försiktigt.
Då erinrar jag om maken Thorbjörn som sa exakt samma sak vid samma köksbord i en intervju 2015 för att sedan göra ett undantag för flyktingfrågan.
– Alla måste ha förmåga att se över gärsgår´n och se vilken förfärlig tillvaro de asylsökande och flyktingarna lever under, framhöll han den gången och efterlyste ansvar och uppgörelse över blockgränserna.
Här och nu tar Solveig upp stafettpinnen tio år senare i samma anda.
– Jag tycker de är så gemen i regeringen så jag ryser. Vi är så beroende egentligen av invandrare.
– Vilka är det som städar på hotellen? Vilka är det som jobbar i vården? De är ju oumbärliga på så många ställen, säger hon.
Hon pekar på orter som Norsjö och Jokkmokk som protesterar mot regeringens politik för återvandring och vill behålla sina invånare.
Kritiken faller tung även över riksmedia.
– Det blir så lite publicitet för såna här saker, det blir ju ingenting. Bara en notis.
– Nu i Stockholm var det ett läkarpar som skulle utvisas. Då gick personalen ut i protest och då får de stanna. Men ingen lyssnar på Norsjö och Jokkmokk.
