Hon kämpar i uppdrag på uppdrag för funktionshindrades rätt i samhället. Jamie Bolling i Härnösand står på barrikaderna för allas lika värde. Hon tänker aldrig ge upp.
– Vi jobbar inte 9 till 5. Vi jobbar livet ut. Vi brinner för det vi gör, förklarar hon.
Nyligen kom hon hem från Bryssel och en manifestation som kallas Freedom drive.
Mer än 400 personer samlades från hela Europa för att driva sina krav gentemot EU:s beslutande organ.
Bakom Freedom drive som anordnas vartannat år står The European Network on Independent Living (ENIL) där Jamie Bolling är en av två ordförande.
– Man blev tagen på allvar. Kommissionären kom ner. Hon hade tid. Hon sjöng med oss. Och det var kvalitet på våra hearings. Man fick fram sina budskap, summerar hon.
– Sen om man ändrar någonting, det är problemet. Finansieringen från EU kommer att minska, de tar ner budgeten. Det var inte så rolig kunskap. Men vi fick bra gensvar tycker vi.
EU-kommissionären i fråga är Hadja Lahbib som ansvarar för jämställdhetsfrågor. EU-parlamentets talman Roberta Metsola engagerade sig också i uppvaktningen, liksom parlamentarikern Alice Bah Kuhnke (MP) som tog sig tid med de svenska deltagarna.
Jamie Bolling skrek sig hes under protestmarschen. Men det är liksom smällar man får ta. Hon låter nöjd:
– Den bästa Freedom drive vi har haft. Vi hittade rätt lokal som var perfekt för så många människor med rörelsehinder och för synskadade med sina hundar.
”Jag har jobbat hårt sedan 1991, för att kunna göra skillnad. Jag tycker styrelsearbete är roligt. Jag har kämpat och tagit mycket skit ibland.”
Hon har beskrivits som en fullfjädrad aktivist. Det har belönats med flera priser.
I fjol 2025 utnämndes hon till Hjärter Ess, ett pris som delas ut av STIL (Stiftarna av Independent Living i Sverige) till personer som har synliggjort hjärtefrågorna: antidiskriminering, tillgänglighet och medborgerligt likavärde.
”Hon tvekar aldrig att ta sig an det krävande arbetet bakom skrivbordet som möjliggör att goda idéer också blir verklighet. Hon är en stark och ständigt närvarande röst för ett avinstitutionaliserat Europa där människor kan leva fria och självbestämda liv”, hette det bland annat i motiveringen.
Året innan tilldelades Jamie Bolling Stolthetsprisen (Pride award) i Norge med liknande lovord:
”Hon har jobbat systematiskt och outtröttligt i den gemensamma kampen för våra mänskliga rättigheter. Jamie är en viktig förebild för många, inte bara i Sverige utan i Europa”.
Så vad säger hon själv om hyllningarna?
– Jättekul att bli uppmärksammad. Jag har jobbat hårt sedan 1991, för att kunna göra skillnad. Jag tycker styrelsearbete är roligt. Jag har kämpat och tagit mycket skit ibland.
Jamie och hennes man Sverker Ågren bor sedan ett år tillbaka i en lägenhet högst upp i Fristad vid Vårsta längs Södra vägen.
Utsikten är – kort sagt – imponerande.
Södra sundets inlopp och Vårdkasen dominerar vyn, inifrån fönstren eller från den rymliga uteplatsen som vetter åt samma håll.
Hiss finns naturligtvis, upp till plan 4 och
sedan vidare med särskild handikapphiss till plan 5.
Lägenheten går under benämningen +65 trygghetsboende.
– Och vi har gemensamma aktiviteter, den här veckan är det boule, fika, samtalsgrupp och på fredag andakt i Vårstas regi, berättar Jamie som uppenbart trivs.
Hon har i dag assistans 90 timmar i veckan, något hon fått strida för under årens lopp.
– 2012 fick jag min assistans ungefär halverad. Då kunde jag inte jobba.
Lösningen den gången blev pusslande med ett antal underbetalda praktikanter.
– Sedan sa de att din man kan ju hjälpa dig. Men nu har han sina egna besvär och kan inte hjälpa på samma sätt, förklarar hon.
lämnades över till EU:s toppar. Foto: Lewam Nayzgi
Det var 1991 i Stockholm som olyckan var framme. Livet tog en ny vändning för 36-åringen med två barn.
– Jag ramlade av en häst. Men det var tur, det var en svensk häst brukar jag säga.
– Jag bröt ryggen och blev förlamad från bröstet och nedåt, en ryggfraktur. Jag kan röra allt som är ovanför men inte under. Och jag är väldigt spastisk, min kropp är svårhanterlig, beskriver Jamie Bolling.
Barndomens rötter finns i Cuyahoga Falls, Ohio, i USA.
– Född och uppvuxen där, i en väldigt amerikansk lågmedelklassfamilj, pappa jobbade på fabrik. Jag sparade mina pengar för att kunna gå på universitetet. Och jag älskade språk så jag lärde mig franska och tyska.
Drömmen ledde till Paris och sedermera jobb med bokföring i Geneve, gift med en schweizare.
Och varför Härnösand?
– Det var den här mannen, säger hon och nickar mot Sverker Ågren som har anslutit till vår intervju. Vi träffades på ett slott, på en forskningskonferens i Örebro.
Sverker Ågren fyller på:
– På middagen på slottet fanns en tom plats bredvid Jamie. Jag frågade om den var ledig. Ja, sa hon och sen satt vi där och pratade.
Resten är privat säger vi. Men man kan undra över politiken, Sverker är KD-stämplad i sin karriär och Jamie i högsta grad MP.
– Jag var en troende miljöpartist och han var en grön kristdemokrat, får hon ihop det med ett skratt.
Funktionshindrades rättigheter är på väg att försvagas, enligt Jamie Bolling.
– I nästan alla länder blir det så. Hos oss har kommunerna brist på pengar och man drar in även på statlig nivå. Tolkningen av lagstiftningen blir snävare och snävare.
– Till slut blir det så snävt att folk som har haft assistans 24 timmar om dygnet får ingen assistans alls. I stället får de hemtjänst. Men hemtjänst är inte samma sak. Du kommer inte ut i samhället, säger hon.
Ett tydligt tecken hittar hon i att allt färre personer med funktionshinder syns ute i samhället. I Stockholm är det definitivt så. I Härnösand kanske lite bättre.
För synskadade minskar samtidigt både ledsagning och hemtjänst.
– Vad gör de då? Då är de hemma. De kommer inte ut i samhället. Folk klagar på det jättemycket.
Överlag tror hon att respekten för rättigheter har minskat i takt med att högerextremismen har ökat.
– Respekten och förståelsen för dem som har det lite tuffare. Attityden är att ta hand om dig själv. Det är inte samhällets ansvar. Det är individuellt ansvar. Det håller på att komma tillbaka.
Mot detta står hennes motto: Alla människor är lika värda.
Och hur länge tänker du fortsätta kämpa?
– Så länge jag kan!
