Bilden är tagen för 30-35 år sedan, troligen i Västanå. Om inte minnet sviker så var det en berättarafton med folkmusik en sensommarkväll. Och naturligtvis kolbullar.
På den tiden var kolbullar nästan obligatoriskt tillbehör ute vid olika folkliga event, och recepten varierade. Basen var dock alltid salt fläsk och en lämplig smet på vatten och mjöl. Detta steks i rejält med ister och serveras med lingonsylt. Huruvida det skulle vara kornmjöl eller vetemjöl eller möjligen en blandning verkar det finnas lite olika uppfattningar om. Alla verkar dock vara eniga om att fläsket ska vara av typen amerikanskt saltfläsk. Hög fetthalt och torrsaltning med grovsalt i stället för att ligga i saltlake. Ibland användes även salpeter. Resultatet var rejält fett, enormt salt och mycket hållbart. En maträtt som passade för tungt kroppsarbete när inget kök fanns i närheten.
Det tunga kroppsarbetet är ju en stor del av historian. Min släktforskning har med åren inneburit att försöka ta reda på lite mer om vardagslivet för drygt hundra år sedan, inte bara att klura ut namnet på gubbar för hundratals år sedan. Hur flyttade man och varför? Hur bodde man, och vad stod på bordet? Sålunda kunde jag hjälpa till att guida vid en utfärd till bruket i Graninge i början av september.
Farmors far var smed i Graninge, och jag tror att det är svårt för oss att överhuvud taget kunna föreställa oss hettan, bullret och slitet i smedjan. Två arbetslag som turades om, de som just då inte jobbade vid hammaren fick försöka sova i smekujan, en koja eller förråd i anslutning till den bullrande smedjan. Kujan, eller labbi som den kallades i vallonbruken, var den egentliga bostaden för smederna – utom på helgerna när de äntligen fick vara tillsammans med familjen. Smederna var utslitna och i stort sett döva innan de fyllt 50. En vidrig tillvaro långt ifrån dagens arbetsmiljölagstiftning.
Förhållandet var likartat för en nybyggare i Västerbotten. När jag sorterade negativ och bilder i somras så hittade jag min morfars tjänstgöringsreglemente från 1917. Han hade då drygat ut det gården kunde ge med att vara tummare i skogen. Tummaren var virkeskontrollant, mellanhanden mellan skogsägaren och skogsbolagen. Eftersom skogsbolagen ville köpa så billigt som möjligt och skogsägarna/huggarna ville ha så mycket betalt som möjligt, stod tummaren mitt i skottlinjen. Det gällde att vara noggrann, opåverkbar och rättvis.
Tummaren kontrollerade kvalitet och storlek. Sedan tummaren antecknat varje stock så märktes den med slag med märkyxa för ägare och kvalitet. Eftersom storleken på den tiden mättes i tum och fot, så är det naturligt med namnet tummare. Idag kallar man yrket virkesmätare.
Enligt reglementet så verkade morfar ha skidat mellan fyra och sju mil varje vecka. Naturligtvis utan preparerade spår, i djup snö och oländig terräng mellan olika avverkningsplatser den vintern. När han så att säga inte ”tränade för Vasaloppet” så jobbade han med att mäta och bestämma kvalitet på virket, ständigt påpassad av både skogsägare, huggare och skogsbolag.
Och jag misstänker att oavsett om man var smed eller tummare så var kaloribomben från det feta fläsket grunden för energin. Jag tror faktiskt inte att kolbullar skulle ha uppskattats som delikatess på den tiden. Far brukade berätta om surströmmingen, stapelvara under första världskriget. Idag tradition, fest och lyx, då dagligt sovel. Tiderna förändras.
Det nya Riksarkivet invigdes i slutet på augusti. En fantastisk anläggning som verkligen är värd ett besök. Det har blivit ett modernt forskningscentrum för släktforskare för hela norra Sverige. Ett ställe där man kan lära sig mer om sina förfäder, för historiens vingslag är inte bara krigande kungar. Det är i minst lika stor del det dagliga livet. Jag rekommenderar även Robin Olovssons böcker om Norrlands historia. De är fina skildringar av livet i vår landsända. Trevlig läsning som man kan hitta hos Tim på bokhandeln.
