Månadens bild föreställer Tommy Ericsson på Musikbazaren. Han får representera alla skivbutiker vi haft i Härnösand, inte minst Nordlunds musik.
Det var där man bläddrade i skivbackarna, hittade något som verkade intressant, lyssnade och köpte. Generationer härnösandsbor minns säkert den första skiva man köpte för veckopeng eller efter sommarjobb.
För min del köpte jag mina första tre skivor för egna slantar på Nordlunds sent på hösten 1965. Det var We gotta get out of this place med The Animals, en skum platta med Sam the Sham and the Pharaos samt en singel med ett band som troligen bara var populära runt London och i Sverige, The Downliners Sect. Egentligen var jag på Nordlunds musik för att köpa en notbok, men såg reaskivor i en back. Skivor var dyra, en singel kostade 6:- vilket motsvarade ungefär 75 kronor i dagens penningvärde. I reabacken tog man 2:50 styck, och man fick tre singlar för en femma. Skivan med Animals hade jag hört på radion, så den var jag verkligen sugen på. Med andra ord investerades flera veckors pekuniära underhåll i noter och skivor.
Jag tror att jag säkert delade detta intresse med de flesta ungdomar i stan. Lokala popband uppträdde på torget, det fanns en garageklubb på Vangstagatan, och naturligtvis uppträdde storheter på Folkets Park eller på Move Club. Legendariska spelningar med The Hollies på Parken och Moody Blues på Move Club finns i minnet hos många seniorer i Härnösand.
Och naturligtvis alla svenska band som turnerade, Hep Stars, Tages, Shanes, Mascots… men spelningarna var de gyllene avbrotten i vardagen.
Spisarhyllan på Nordlunds var därför något extra speciellt under veckorna.Två lösa hörlurar för vardera örat, eller en var för att lyssna med en kompis. Leta i skivbacken, sedan fråga Lasse Hagström lite snällt om man kunde lyssna innan köp. Och det gick ju alltid för sig. Skivbarerna var liksom lite fritidsgård för musikintresserade ungdomar. Nästan alltid var det någon man kände när man gick på högstadiet eller gymnasiet.
Skivan med Downliners Sect var lite speciell, A-sidan en gammal skiffle ”Wreck of the old 97”, medan baksidan var en skum rocklåt som heter ”Leader of the sect”, framförd på en ganska grötig och slarvig Cockey-
dialekt. Jag tyckte det lät grymt, men det var faktiskt svårt att förstå vad han egentligen sjöng om. Många år senare hade jag förmånen genom en gemensam bekant att träffa sångaren Don Craine på hans hemmapub i Twickenham, och ett halvår senare på en konsert i Junsele.
Som vanligt hade han på sig sin gamla deer-stalker, ”Sherlock Holms-hatten”. Jag frågade naturligtvis om låten – ”Haha, det var en parodi på låtarna Tell Laura I love her och Leader of the pack (för de som inte kände till dessa låtar var de så kallade ”teenage crash songs”, tonårskärlek som får ett tragiskt slut i en bilolycka). Vi gjorde några ”sick songs” med sjuk humor. Låten handlar om en basgitarr som blir kär i en tjej, men basen råkar slå ner henne så hon dör. Sick! En lite speciell skiva, en singel som först släpptes i Sverige i samband med en av våra turnéer. Den måste vara hemskt ovanlig”, berättade Don Craine (kul snubbe som fått en liten ruta i bakgrunden på bilden).
Bilden på Tommy tog jag efter ett inbrott på Musikbazaren på den tiden butiken låg i ett av de gamla järnvägsmagasinen. Tommy och jag var kollegor på Franzénskolan, så det var naturligt att hjälpa till i samband med inventering och dokumentering – viktigt för försäkringsbolaget. Tommy hade specialiserat sig på musik som gick hem på marknader, allt från tidig rockabilly till tung industrisynth, och naturligtvis bluesmusik i alla former eftersom det var kanske han största egna musikintresse. På bilden håller Tommy i några mycket speciella bildsinglar som gavs ut i extremt liten upplaga. En del skivor han sålde betingar säkert hiskliga priser på skivauktioner idag.
Visst är det fantastiskt att nästan all musik som spelats in finns tillgänglig på streamingtjänster. Själv håller jag på att lägga ut alla Barfota Jazzmens nio album på streamingplattformarna, och ska förhoppningsvis vara klar till jul. Det känns ibland tröstlöst att sätta sig in i förlagsrättigheter på låtar som skrevs för över hundra år sedan, men så fungerar musikjuridiken.
Internet är fantastiskt, man är bara ett par klick ifrån all musik, men ärligt talat – visst är det en helt annan känsla att fysiskt hålla i ett skivfodral när man lyssnar på musiken, trots att streaming är så mycket enklare, eller hur? Vi som fortfarande har maskiner kvar får tacka Lennart Westerlund på Skivoteket att det fortfarande finns vinyl att fynda. En verklig kulturgärning.
