Anrikt julfirande på Skeppsbron

Snön ligger tung på tak och gator när vi närmar oss Skeppsbron. Adventstiden hägrar och i alla fönster står ljusen vackert strålande. Det ser så varmt ut. Till skillnad från här ute. Tajt inkilat mellan två byggnader står vårt besöksmål. Välkomna hem till paret Albin!

Carin möter oss innan vi ens kommit ut ur bilen. Först vinkandes i dörren, sedan kvickt ut till oss för att hälsa och hjälpa till. Vi finner vi oss snart innanför en stor glasvägg.
– Vi måste börja med att titta in i katakomberna! utlyser Carin med ett sånt engagemang, att vi inte tänker säga ifrån.
– Eller ja, katakomber… Det är ju en källare, fyller hon i efter en stund.

Men oj, vad jag förstår vad hon menar. Den där glasväggen vi klev in igenom helt nyss, var tidigare en garageport från kanske 1970. Ingen bil av dagens mått skulle få plats i ett sånt här litet garage, så det här rummet fick ett nytt syfte. Idag skulle man nästan kunna tro att det är ett orangeri. Glasväggen bjuder onekligen på ett otroligt ljusinsläpp. Här har även blivit en liten sitthörna med bänkar och bord. Och det råkade ju falla som en väldigt naturlig mötesplats, speciellt då som pandemin härjade.

Något steg längre in i rummet, förstår jag vad Carin menar med “katakomberna”. Som plockat ur en film, sträcker sig en lång, stenig hall. Smal nog bara för en person i taget. Och längst där borta, är ytterligare utrymmen, skrymslen och vrår. Allt till det enkla ljuset av en naken taklampa… Stämning, hinner jag tänka…

Katakomberna har ju historia, det syns tydligt, men kuriosan är ju helt klart att här, i en vrå på Skeppsbron, installerades den första prototypen till vattenklosetten i Härnösand. Eftersom det uppenbarligen gick bra, kan vi i resten av Härnösand glädja oss åt att stadsarkitekten John Wikberg var en framtidens man. John Wikberg tog nämligen över huset efter sina föräldrar 1908. Och det syns spår av hans framfart på flera ställen i huset. Jag får lite uppfattningen av att han var en nytänkande man på sin tid…

Husets stomme, det absolut första, har dokumenterats så långt bak som till 1699. Och med tanke på husets struktur, så går det nästan att se…
Hur något kan vara så ståtligt och så minimerat på samma stund, vet jag inte riktigt hur jag ska förklara, men känslan av att kliva in en herrgård, måste kännas så här. Historien har fått stanna kvar. Långa, smala korridorer landar i vackra rum var du än vänder dig. Varenda utrymme är till användning och vartenda rum en representation av sin tid. Huset är ändå på 11 rum. Alla är inte stora, men oj, så genomtänkta.

Mycket av det som byggdes ut, gjordes under John Wikblads tid. På en tid då fortfarande tjänstefolk fanns med i bilden. Och jodå, avtrycket i golvet från biträdets skor finns fortfarande kvar i parketten, där hon troligtvis stått och väntat på att få servera nästa rätt.

Allt det här finns kvar! Även tillredningsköket. Här fanns ett matbord när familjens barn var små, men nu, när de är utflugna, är det alldeles för trångt för mer än ett litet avställningsbord. Bänkar och skåpsluckor har bytts ut, och färgen på väggarna målats om. Fast kassettaket från tidigt 1900-tal, får vi fortfarande njuta av. Huset är liksom byggt för att det ska pågå ett flöde… Från golv till tak!

Burspråken har också tillkommit. Överallt vetter de mot alla väderstreck och känns väldigt inbjudande. På många fönster sitter de handblåsta orginalfönstrena kvar, och det har liksom blivit en tradition i huset, att göra tid för att sätta in, eller ta ur innefönstrena två gånger om året.
– Det krävs lite tålamod, meddelar Carin.

Matrummet, som just nu är vackert dekorerat för säsongen, bjuder in till fina sammanhang. Dubbla burspråk, härliga mattor och högt i tak. Jag ser nog hur det här har varit en stor del av representationen genom tiderna. Bara nu, går det att föreställa sig den annalkande julens familjeträff.

Därefter hittar man biblioteket. Det är här de sitter, paret Albin, i varsin stol, lätt upphöjda fötter, läsandes en bok, läslampa på…
Här har absolut bott en arkitekt. En eftertänksam sådan, för här pågår liv, även idag. Och det är en ynnest att se. Så omsorgsfullt bejakande av historik omvandlat till modern funktion. Och de är så stolta över det, Carin och Jörgen. Det känns.