Härnösand Yippie 9 2019

Häggdånger forever

Text Jakob Tjernström Foto Pawel Maronski & Kenneth Zetterlund

Det lyser i fler fönster nu. Fler väljer att bo i byarna söder om Härnösand och byskolan fylls på.
Det finns en spirande optimism i Häggdånger, och frågan är om invånarna inte skulle kunna vara ännu fler. Det finns hus som står tomma stora delar av året, men det är sommarstugor som inte är ute på marknaden. 2019 går det att höra Häggdångersbor hävda att bostadsbristen är bromsen för tillväxt bygden … Yippie har gjort åtta nedslag i bygd på frammarsch.

01. INTRESSEFÖRENINGEN

”Vi vill få till samarbeten för att utveckla vår bygd ännu mer”

Häggdångers intresseförening grundades 2007 med enda syfte att rädda byskolan.
Drygt tio år senare har trenden vänt både för skolan och bygden.
– Det är en härlig tid nu, konstaterar Henrik Skanfors som är engagerad i föreningen. Det här är en bygd som faktiskt växer och intresseföreningen jobbar gärna med mer än bara skola.
Så ska föreningen ses som något slags barometer på framtidstron är det uppåt.
Nedläggningshot och -rykten har annars förföljt skolan i Häggdånger i många år och så sent som i våras var det dags igen. Ett rykte hävdade att nu hängde skolan på gärsgården igen.
Styrelsen beslutade att bjuda in representanter från kommunen för att få veta om det låg något i ryktet.
Skolchefen Roland Bång kom, liksom kommunstyrelsens ordförande Andreas Sjölander (S) och skolnämndens ordförande Monica Fällström (S).
– Det blev ett jättebra möte, minns Henrik Skanfors. Vi fick möjlighet att visa upp verksamheten och det blev en riktigt bra dialog – och framförallt så fick vi klara besked om att skolan INTE var hotad.
Flera föräldrar beskriver det beskedet som en stor lättnad och något som också förstärkte optimismen i Häggdånger. Skolbyggnaden ska fortfarande skötas, men intresseföreningen vill göra mer.
Idéer finns:
• Obemannad matbutik som skulle innebära ett lyft för servicen
• Cykelvägar för säkrare trafik
• Vandringsleder för att stimulera friluftsliv och turism – och kanske ett Häggdånger Trail?
– Nu går vi från inställningen ”vi ska kämpa oss kvar” och kan se framåt. Det finns mycket visioner och framtidstro.
Henrik Skanfors tycker att dialogen med Härnösands kommun är mycket bra just nu och hoppas att Häggdånger blir ett positivt exempel. Ingen krisstämpel, tack!
– Det går ju bra för oss. Vi skickar inte ut något SOS, vi behöver inget räddningspaket till Häggdånger. Vi vill få till samarbeten för att utveckla vår bygd ännu mer.

 


02. KERAMIKERN

”Jag ska bygga en till ugn, och ett galleri. Det finns hur mycket möjligheter som helst”

En konstnär bör bo i en storstad sägs det. Det är där det händer saker och det är där man kan få nya intryck.
Keramikern Emil Österholm står i sin stora trädgård i Antjärn och skakar på huvudet.
– Det där stämmer ju inte. En konstnär behöver en fast plats att utgå från, tillräckligt med utrymme och så lugn och ro att jobba. Det har jag ju här! Vill jag ha intryck så kan jag resa.
Och resor blir det. I slutet av september ställer han ut i Karlstad, i oktober i Japan. Dessutom är han medlem i ett galleri i Stockholm så där blir det regelbundna nedslag. Hans signum har blivit robotar och maskiner i keramik, märkliga skapelser som han bränner i den vedeldade ugn han själv murat upp på tomten.
Emil och sambon Karolina har varit Häggdångersbor i fyra år.
Hon pendlar till jobbet på Sundsvalls sjukhus, han åker i snitt två dagar i veckan till Ålsta folkhögskola i Fränsta där han undervisar. Närheten till E4 gör det enkelt att resa, och husen här kostar inte en förmögenhet vilket gör att det går att prioritera sitt skapande och ändå ha ordentligt med kvadratmeter.
Det är frihet.
– Det betyder mycket. För mig får konsten inte bara handla om att sitta och producera. Konsten är lika mycket en dröm om vad livet ska vara.
Blev det som ni hade tänkt er?
– Det blev till och med bättre. Vi bor på landet men har nära till allt. Härnösand har ett väldigt trevligt kulturklimat och Häggdånger är en bra plats som om inflyttningen fortsätter kommer att bli ännu bättre.
Vad är det som är så bra med Häggdånger?
– Det är en go stämning här. Rätt som det är knackar någon bara på och säger ”jaha, vad gör du då?”. Och så är folk är väldigt hjälpsamma. Allt går att ordna. Lägger jag ut en fråga om någon har ved att sälja så kan en granne leverera redan samma dag. Behöver man hjälp så finns det alltid någon med fyrhjuling som ställer upp. Sånt händer ju bara inte i Göteborg.
Projekt och planer för framtiden finns det gott om. Men en sak är klar: den kommer att utspela sig i Antjärn.
– Vi bygger framtiden här. Jag ska bygga en till ugn, och ett galleri. Det finns hur mycket möjligheter som helst. Här ska jag bo tills jag blir ofärdig, haha!

Emil Österholm
ÅLDER 34
FAMILJ Sambon Karolina Lindkvist
BOR Hus i Antjärn
GÖR Keramiker

 


03. BYGDEGÅRDEN

”Det märks att det finns ett sug efter den här mötesplatsen”

Det behövs mötesplatser på landsbygden, och i Häggdånger är bygdegården en självklar sådan.
Sedan några år tillbaka är det bra snurr i den ideella föreningen som driver verksamheten och det ordnas allt från filmvisning för barn till kakfrossa.
Nu är det nedräkning till en av årets stora begivenheter, Oktoberfest.
Det är inget litet uthus som bygdegårdsföreningen i Häggdånger förvaltar. Den gula byggnaden i Sjö tar 150 besökare och den stora salen är väl tilltagen.
Här har Häggdångersborna mötts sedan sent 1930-tal, då den första etappen av bygdegården kom till. På 1940-talet byggdes huset ut ordentligt och idag finns ett fullt utrustat kök, bredband och annan teknik som gör att det går att arrangera allt möjligt i bygdegården, och här hyr allt från vävstugeföreningar till familjer som vill bjuda in till dopfest.
Föreningens egen evenemangsverksamhet har gått i vågor under åren. Nu är det mycket på gång igen.
– De senaste åren har det hänt mycket bra i Häggdånger och vi vill gärna vara en del av det, säger Matilda Lindstrand som har engagerat sig i styrelsearbetet i bygdegårdsföreningen.
Föreningen har ordnat kakfrossa, filmvisning, pubafton, valborgsfirande och konserter. Man arrangerar Barsvikendagen och var med och organiserade Häggdånger runt med drygt 20 loppisar i början av september.
– Vi har fått en nystart och åker med på den positiva andan i bygden, säger Barbro Vesterholm i styrelsen. Det märks att det finns ett sug efter den här mötesplatsen, att sätta sig ner och se en film eller bara prata en stund.
Nu närmast väntar alltså Oktoberfest enligt sydtysk modell. Tänk lederhosen och dirndl, ompa-ompa-musik från scenen och lokalproducerad öl och du ser kvällen framför dig. Lokal öl? Jodå, Häggdånger har faktiskt två lokala ölbryggare som tar fram öl för kvällen.
Ifjol kom 120 gäster till Oktoberfest. I år lär det bli lapp på luckan, 150 personer.
Siktet ligger lika högt när det en knapp månad senare blir konsert med Cadillac Band, en samling med riktigt rutinerade musiker som kompat bland andra Elvis Presley.

 


04. NATURPÄRLORNA

Häggdångers natur har egentligen allt – men den är märkligt okänd

Vackra havsvikar, djup skog och karga hällmarker. Myrar och trolska sjöar.
Häggdångers natur har egentligen allt – men den är märkligt okänd för många Härnösandsbor.
En fin start på naturupplevelserna i bygden är den nyanlagda leden från Svartvik och Vittjärn till Knivsjömalen.
Ska man vara helt korrekt så är sträckningen en förlängning av den befintliga Svartviksleden, en av tre leder i Fällebergets friluftsområde. Tack vare den nya sträckan på 2,2 kilometer knyts Fälleområdet nu ihop med Häggdånger, och det finns mycket att upptäcka bara på den här korta biten:
– Det är en gammal mysig skog man passerar igenom, första biten går på en skogsväg men sedan blir det blandat underlag med hällor och skogsstig som leder ut på klapperstensfältet Knivsjömalen, säger Härnösands kommuns projektledare Eva-Lotta Öberg som varit med och utvecklat leden inom ramen för projektet Landsbygd 2.0.
Vandraren som vill utforska den nya sträckan parkerar lämpligast vid Svartviks havsbad och kliver på leden vid Blaramyran.
Delar av ledsträckningen går över marker som familjen Häggdin i By ägt och brukat i generationer. Vandringen genom skogen går längs en gammal stig som varit nästan helt igenväxt men som har en lång historia.
– Längs kusten fanns inga fäbodar som man hade inåt landet utan istället vallade Byböndernas barn korna i skogen bort mot Svartvik sommartid, berättar Synnöve Häggdin. De bör ha gått ungefär där dagens stig går, och det är verkligen ett jättefint område.
För familjen Häggdin har Knivsjömalen och den omgivande skogen varit givna utflyktsmål genom åren och Synnöve kan tipsa om mer saker att upptäcka längs förlängningen av Svartviksleden.
• I klipporna vid stranden direkt norr om Knivsjömalen finns en fin lökgrotta.
• Det finns flera fornlämningar alldeles intill leden. Även dessa kommer att märkas ut.
• Knivsjöbäcken som mynnar ut i havet på klapperstensfältet är en nyckelbiotop med särskilt skyddsvärd miljö för fisken i bäcken och intilliggande Knivsjön.
• En återkommande gäst vid Knivsjömalen är spillkråkan, Sveriges största hackspett.
Och om man struntar i allt det så kan man sätta sig ner på de nya bänkarna och bara låta sig knockas av utsikten över de runda stenarna, de slipade hällarna och inloppet till Södra sundet. Ett härligt mål för en höstutflykt.

 


05. SKOLAN

”Det är bygdens stolthet”

Vad är viktigast för Häggdånger? Gör en snabbenkät bland byborna och du kommer att få ett väldigt tydligt svar: skolan.
– Det är bygdens stolthet. Något man samlas kring, säger Elin James vars son Eskil nu går i byskolan, precis som hon själv gjorde som barn.
Även morfar Göran gick sina första skolår i den stora träbyggnaden från 1910, så den spralliga andraklassaren som visar runt i gympasal, musikrum och på skogsstigar är faktiskt den tredje generationen byskoleelev i familjen.
Mamma Elin minns sin tid på skolan som väldigt trygg och positiv, vilket naturligtvis påverkat valet av skola för Eskil.
Vad minns du från din skoltid här?
– Det fanns en väldig samhörighet, en stolthet över att gå på Häggdångers skola. Jag minns att vi var mycket ute, att vi lekte över åldersgränserna – och att skolmaten var så bra, säger Elin.
Häggdångers byskola har genom åren kämpat med krympande elevgrupper och återkommande nedläggningshot. Nu är läget ett helt annat. Elevantalet ökar och återväxten är så god så att det plötsligt börjar bli ont om plats.
Förskolegruppens 29 barn är något slags rekord och totalt – från förskolan till årskurs 6 – går drygt 60 barn i skolan.
Upplägget för byskolan är lite speciellt. 2007 lades faktiskt skolan ner, men skolbyggnaden köptes av engagerade föräldrar. Nu hyr kommunen lokalerna av Häggdångers intresseförening.
En kommunal skola med en lokal hyresvärd vars enda mål är att behålla den nuvarande hyresgästen alltså. Intresseföreningen kan hålla hyreskostnaden nere genom att medlemmarna sköter mycket av underhållet ideellt, och det är inte svårt att få föräldrar och bybor att ställa upp för skolan.
Henrik Skanfors som har kommit för att hämta barnen Erna-Stina och Per-Olle tycker att engagemanget är fantastiskt.
– Det finns en otrolig kraft att hämta ur en grupp föräldrar som vill sina barns bästa. Sedan vill jag ge kommunen en eloge också. I en tid när byskolor läggs ned så har Härnösands kommun visat mod och låtit Häggdångers skola vara kvar. Och nu får man väl säga att det betalar sig. Människor flyttar till Häggdånger och blir skattebetalare i Härnösand – och skolan är en jätteviktig faktor för den inflyttningen.
Elin James familj bor i Härnösand och det enkla valet hade varit att ta närmaste skola i stan.
Nu får du skjutsa varje dag – är det värt det?
– Absolut. Det är samma skola som jag minns och tyckte så mycket om från min uppväxt, och Eskil kom in i klassen direkt. Självklart är det värt det. Jag kör hit med ett leende!


06. MJÖLKBÖNDERNA

”Om landsbygden ska leva så behövs jordbruken. Det är viktigt inte bara för Häggdånger utan för hela landet”

För bara några årtionden sedan fanns det småbruk i nästan varenda by i Häggdånger.
2019 är de allra flesta borta.
Men Eva Näslund och maken Yngve fortsätter och är nu inne på trettioåttonde året som mjölkbönder i Dal.
Idag har de 311 hektar mark och en besättning på 43 djur, varav 25 mjölkkor. Varannan dag levererar de drygt 1 000 liter mjölk.
Stora siffror? Nej, tvärtom faktiskt.
– 43 djur, det är ju bara ett torp i jämförelse med många av de stora gårdarna, konstaterar Eva.
Som mest var besättningen 50–55 djur. Nu går antalet snarare nedåt i Dal, och det är medvetet. Det finns inget pensionsdatum, men Yngve är 68, Eva 63 och:
– En dag ska man sluta. Vi håller inte på så mycket längre, säger Eva.
Det är ingen picknick att driva jordbruk om någon nu föreställt sig det. Arbetet börjar vid femsnåret och rullar på fram till kvällen. Och så är det givetvis 24-timmarsjour sju dagar i veckan. Yngve kombinerade heltidsjobb som ambulansförare med gården, medan Eva har haft mjölkkorna som huvudsyssla sedan starten.
Då, 1981, var de en av många gårdar i bygden. Eva räknar på fingrarna. Fyra i By, två i Lindom, två i Torrom, en i Barsviken, minst tre i Sjö – och då har vi bara gått igenom grannbyarna.
Nu har de flesta lagt av, och efter närmare 40 år börjar Eva Näslund längta efter en sovmorgon då och då. Och kanske en riktig semester.
– Jag hade tre dagar ledigt i augusti, men då passade jag på att vara sjuk, säger hon och skrattar.
Även om det är klart färre som lever på jordbruket i Häggdånger så brukas samma marker fortfarande av de som fortfarande är kvar. Landskapet är fortfarande öppet, och så ser Yngve och Eva gärna att det förblir.
– Jag hoppas att det ska finnas utrymme för mindre jordbruk. Landskapet växer igen utan djur, säger Yngve.
– Om landsbygden ska leva så behövs jordbruken. Det är viktigt inte bara för Häggdånger utan för hela landet, menar Eva.
Nästa generation Näslund kommer inte att ta över verksamheten, men två av tre barn har ändå valt att flytta hem, till Dal respektive By, och bidrar nu till att Häggdånger föryngras.
– ”Tillbaka till brottsplatsen”, haha. De måste ju tycka att de har haft en ganska bra uppväxt här i alla fall.

Eva och Yngve Näslund
ÅLDER 63 respektive 68
FAMILJ Tre barn, sex barnbarn
BOR Dal
GÖR Mjölkbönder


07. INFLYTTARNA

”Man tar hand om varandra och hjälper varandra här och den communitybiten gillar jag mycket”

2018 fattade Gunilla Rydja och Pär von Zweigbergk ett radikalt beslut. De lämnade bra lägenhet i Stockholm, jobb på Spotify (Pär) respektive medtechföretag (Gunilla) och flyttade med barnen Alva och Uno en sommarstuga på Dalsudden i Häggdånger.
En rejäl kursändring i livet – som blev en succé.
– Vi trivs så bra. Livet är lättare här, och vi får en helt annan livskvalitet, säger Gunilla. Att efter jobbet kunna gå direkt ner till stranden till exempel. Och förskolan här i Häggdånger är helt fantastisk. Det är så tryggt, det känns som att lämna barnen hos en släkting.
Gunilla är uppvuxen i Härnösand och har tillbringat barndomens somrar just på Dalsudden där släkten har flera sommarstugor. Så själva miljön är sedan länge både bekant och förknippad med positiva minnen.
Att vara åretruntboende på udden var däremot ett helt oskrivet kort och ingick inte i planen när huset köptes 2015. Men beslutet växte fram och hösten 2018 gick flyttlasset.
Första vintern blev en rejäl omställning från lägenhetslivet med vardagsbestyr i ett hus som var byggt med sommarstugestandard, och så snöröjning fram till stora vägen.
Numer har familjen egen traktor. Och avlopp.
– Vi har precis fått klart badrummet, säger Gunilla och skrattar gott. I början är allt gammalt bara charmigt och man vill spara den fina gamla hallen, men när det blir vinter och det är minusgrader i den där hallen – då tänker man om.
Jobbdelen har löst sig bra. Pär jobbar för det mesta i Sundsvall, Gunilla har startat eget och har kontor i Härnösand.
Omställningen socialt har gått över förväntan. Det är lätt att komma in i Häggdånger, tycker både Pär och Gunilla.
– Vi har känt oss otroligt välkomna. Man tar hand om varandra och hjälper varandra här och den communitybiten gillar jag mycket, säger Pär som engagerat sig i Häggdångers intresseförening. Det är klart att det underlättar att man har små barn och därför söker sig till andra som är i samma situation, men jag tycker att alla är jätteintresserade av att träffas och umgås.
Finns det något av det ni lämnade som ni saknar idag?
– En del nära vänner naturligtvis. Att ha många restauranger att välja på … men med barn går vi ju sällan ut och äter. Överhuvudtaget så gillar man väl känslan av att allt är tillgängligt i en storstad – även om man i praktiken inte utnyttjar särskilt mycket. Men just nu är det faktiskt väldigt lite vi saknar.

Gunilla, 43, Pär 44, barnen Uno, 5, och Alva, 2
BOR Hus på Dalsudden, Häggdånger

 


08. KYRKAN

”Vi vill gärna bygga en brygga kyrka-samhälle-skola där kyrkan fortsätter att vara en mötesplats och en del av livet”

Kyrkan mitt i byn, det viktigaste i centrum, var det som gällde i svenska samhällen under århundraden. Och i Häggdånger står kyrkan fortfarande mitt i byn, vackert på en höjd med utsikt över Kyrksjön och grannbyarna.
– Där borta i Rogsta ser du ett tak. Där föddes jag. I det vita huset där växte jag upp och nu bor jag i den gula kåken där.
Yngve Nilsson, ordförande i kyrkorådet och kyrkvärd står högst uppe i kyrktornet och pekar ut sina hem. Han bodde visserligen femton år i stan, men kallar sig med ett skratt för ”oförbätterlig Häggdångersbo”.
Kyrkvärdskollegan och församlingsrådets vice ordförande Leif Thörnlund har samma historia och tar sig med glädje samma titel.
Engagemanget för Häggdånger och för kyrkan går ihop och det är precis så det ska vara, tycker Leif.
– Vi vill gärna bygga en brygga kyrka-samhälle-skola där kyrkan fortsätter att vara en mötesplats och en del av livet i Häggdånger.
Det händer mycket kring kyrkan i Häggdånger. Utöver dop och vigslar så arrangeras sopplunch varje månad, skolan har luciahögtid och vårterminsavslutning. Och så är det musiken, en inriktning som varit viktig ända sedan 1960-talet då kantorn Sture Lidén tog sig an musiken i kyrkan.
Idag är sång och musik något av församlingens varumärke och andakter med musik i Häggdångers drar många besökare.
Kyrkan har en egen kör som tränar varje vecka och även en barnkör som förhoppningsvis ska bli permanent.
Det är inte högmässa varje söndag som förr i tiden – och just de arrangemangen är kanske inte heller de mest välbesökta – men kyrkan behövs, det får Yngve och Leif kvitton på hela tiden.
– Gemene man går väl inte i kyrkan som förr, men det är en plats att mötas på – inte minst i kris. Behovet är större än man tror, säger Leif.
Yngve Nilsson för sin del gjorde nyligen ett test av kyrkans betydelse genom att hälsa på en uttalat okyrklig bybo:
– Han har aldrig varit intresserad av det som händer i kyrkan, bara varit kritisk. Men jag tänkte att nu ska vi se, och så sa jag: ”Nu får du som du vill, nu ska vi riva kyrkan! Det blir en parkeringsplats istället.” Han bara gapade. Sedan sa han: ”Va?! Men det går inte! Det får ni inte!”. Haha! Och det är så det är för många. Man kanske inte går i kyrkan så ofta, men man vill absolut inte vara utan den.

 

Artikeln publicerades i Yippie 9 2019 på sidan 42