Antis ligger henne ännu varmt om hjärtat. Somrarna ska spenderas där, i stugan som hängt med sen alla år. I hennes konst ser man kvickt alla spår från hennes tidiga år som konstnär. Växer man upp så nära Torneälven, är det inte särskilt konstigt att den lämnar ett så stort avtryck.
Det är ett präglat arv vi får bevittna när vi kliver in i Maj-Siri Österlings lägenhet. Åren verkar inte bekomma henne nämnvärt. Hon sprudlar fortfarande av idéer. Nu senast har hon haft utställning i sin lägenhet. Det verkar ju ha fungerat alldeles utmärkt, och nu måste vi passa på, för snart blir flera verk upphämtade av sina köpare. Vi får kliva in i ett hem, en utställningsplats som vittnar om intryck som skapar nyfikenhet. Nordligaste Norrland, tillika södra Frankrike, möts i både konst och kära ägodelar som samlats under åren.
– Jag bär fem älvar i mitt blod.
Fem älvar och en stadig skara riktiga, franska kryddor. Medelhavet gör sig påmind på många ställen. Men det är kryddorna på balkongen hon skryter om.
– Alla de här växterna kommer jag att ta med mig när jag snart besöker Anttis igen, ler hon finurligt.
Maj-Siri föddes nära Muonioälven. Där fick hon sitt namn av mamma, som nog på ganska många sätt var en kvinna som tänkte lite utanför boxen. Namnet till dottern knåpade hon ihop själv. Dubbelnamn var inte så vanliga härom i trakterna då, men inspirationen kom från en vacker väv som en god vän, Siri, hade vävt. Kanske via intrycket av Siri, som mamma ville skulle hänga med i dotterns liv.
Pappa var född i Anttis och jobbade som skogsarbetare. Det är under en flytt till Gällivare som mamma Anna passade då på att hyra ut ett rum i huset till en konstnär. Detta passade unga Maj-Siri väldigt bra. För aldrig förr hade konst i den här utsträckningen påverkat henne, och här skakar ett intresse till liv i Maj-Siri.
Hon är fortfarande en väldigt ung flicka när hon som 12 åring skickas hon till Malmberget för att få studera alla konstformer. 1950-talet hade fortfarande kvar den där ambitionen, att unga ska få testa allt.
– Det jag lärde mig där, var väl framförallt att klara mig själv. Och att jag inte tycker om att teckna.
Hon ler. Vi talar verkligen ur olika generationer nu. Nej, att teckna var inget som föll henne i smaken. Men målandet!
Nog var det läskigt att flyga ur boet vid så ung ålder. Men omgivningen var snäll och kunde hjälpa på många vis. Det lade nog grunden för nyfikenheten som hon drivits av i alla år.
Det hörs i hennes uttryck att det alltid funnits ett sökande i henne. Inte; att missa, utan mer “jag vill se”.
Det tog henne till nästa anhalt: Efter några år anlände hon Uppsala. Här studeras språk. Hon började läsa tyska, och så blev det också franska, kanske mest pga den charmige läraren. Kvällar och helger spenderade hon i Ritsalen. En institution av experimenterande inom konst som präglats sedan 1600-talet. Här hittar hon en grupp människor som hon klickar med.
– Konst måste ske. Då måste man lära sig skala bort alla tankar. Alla “måsten” måste bort, så att målandet bara kan ske.
Det är under studierna som hon träffar Ulf och blir fru Österling. Två barn kommer till världen, Johan och Fredrik.
När Ulf sen får jobb på Svenska Skolan i Frankrike, bestämmer de att hela familjen får följa med. Under den treåriga perioden i Frankrike, med små barn, lärarjobb för Ulf på Svenska Skolan, så fokuserar Maj-Siri på att läsa finska och måla.
Sen så flyttas det tillbaka till nordligare breddgrader. Fast till Gällivare.
– Det finns bara antingen eller, säger hon och skrattar till. Mittemellan har aldrig funnits. Ja, förrän möjligen nu då.
De hinner spendera flera år i Gällivare, när Ulf kommer hem en dag och säger att han vill läsa musik. Vilket resulterar i att de igen tar de sig tillbaka till Uppsala, och i en trång studentlägenhet bor nu hela familjen. Maj-Siri vill dock ha lite mer utrymme för sitt konstnärskap och hyr en extra studentlägenhet – bara för att få måla.
– Jag studerar språk, litteratur och så målar jag, säger hon. Jag målar så ofta jag kan.
Det är lärarinnan Maj-Siri som landar i Rosshyttan. Och det som varit ett händelserikt äktenskap, har blivit en god vänskap och separationen resulterade i att hon tog med sig barnen till nya miljöer. Rosshyttan bjöd på trygga miljöer, goda kontakter, fina vänskaper och under 10 år får hon chans att utveckla sin konst medan hon arbetar som språklärare.
När Frankrike åter igen pockar på uppmärksamheten, landar hon i Sauve. Ett nedgånget stenhus utan några större bekvämligheter, fick bli livets nästa projekt.
I ärlighetens namn har alla hus hon tagit sig an varit projekt som behöver sin kärlek. I tre ganska närliggande byar runt om i Languedoc sätter hon sina avtryck i över nästan 30 år. Ständigt målande ur sin inspiration från alla tidiga år i livet.
– Det är så många människor som gör sina avtryck i mig under den här tiden, menar hon. Det är vinodlare, handlare, konstnärer och… umgänget så spontant.
Vilket pappa tyckte varit lite oroväckande genom åren.
– Du får inte umgås med bara samma folk! har han sagt
Lite upprört trodde nog pappa kanske att det blev lite för mycket av samma kategori.
Men det har aldrig besvärat Maj-Siri. Oavsett var hon är, har konversationen alltid följt naturligt. Lärdomarna har alltid följt med som naturliga steg i upptäckandet.
– Det kanske är så när man är en vandrare, ler hon. Jag har alltid velat vidare. Vidare till vad som helst. Det finns så mycket att upptäcka.
Och vidare har hon alltid tagit sig. Hennes utställningar, vernissager och installationer har tagit henne till Lissabon, som till Pajala, till Polen och till Island.
Men hur mycket hon än längtar till värmen, vingårdarna, samtalen och kreativiteten, så är det hela tiden älvarna som rinner i henne. De måste fram. Kanske som ett tecken på hemlängtan… Kanske som en dokumentation av det genetiska arvet… Tornedalen är fortfarande hemma.
– Jag har hunnit tänka att älven liksom är kroppen, säger hon. Att alla öar är allt vi bär inom oss. Kanske som inälvor… Fast jag tänker att älven och holmarna bildar sensuella former i linjerna mellan vatten och land.
– Jag har hunnit tänka att älven liksom är kroppen, säger hon. Att alla öar är allt vi bär inom oss. Kanske som inälvor… Fast jag tänker att älven och holmarna bildar sensuella former i linjerna mellan vatten och land.
När hon formulerar sig så här, inser jag att jag tittar på tavlorna med ett helt nytt perspektiv. Är det friheten jag tittar på? Personligen har jag alltid haft en dragning i att jag måste se vatten. Vatten eller vidsträckta fält. För jag vill att ögat ska få springa fritt. Det får inte finnas hinder i vägen, bara viloplatser för ögat att landa på. Är det kanske i den tanken vi möts, Maj-Siri och jag?
Det är ett ensamt ämbete att måla. Alla dessa år som gått, så har resandet alltid
tagit henne vidare. Visst har allt gjort avtryck, det syns i hennes konst.
Men Tornedalen och samekulturen går inte att förneka någonstans.
Att vara färgad av sin omgivning, tänker jag är en ynnest. Inspiration tar så många skepnader. Som fisknäten, fiskfångsten eller rengärden. Var hon än är i världen, tar dessa grundläggande principer sin form. Installationer av färggranna pator (en gammal fiskfångstmetod, bestående av störar, som sattes som staket och/eller gångbroar över älvar. Förbjöds på 1950-talet.* Reds anm.), artist box – samarbeten hon målat utifrån olika poeters alster, eller ren och skär målning, på stora canvas, som med lätthet kan fylla en hel vägg.
Det är senare i livet hon hittar till Härnösand. En av hennes söner bor här. Och nog har hon varit och hälsat på. Men sedan ett par år flyttade hon hit. Hittade ett kvarter som erbjöd välkomnande sammanhang, hjälpsamma grannar och ännu mer konst.
– Jag trivs så bra här! Alla vill en väl, och hjälper till så snart frågan ställs.
Snart ska ett par målningar hämtas upp av sina nya ägare. Utställningen i hennes hem ska tunnas ur. Verk ska finna sin plats på andras väggar, och för betraktaren till egna associationer. Men jag misstänker att det bara är tillfälligt tomt på hennes väggar. Hon ska på besök till Anttis nu. Tillbaka till stugan, till urkraften. Och hon ska träffa älven.
