Staffan Westerlund vägrar att låta tryggheten ta över sitt konstnärskap. Hans experimentlust och nyfikenhet påverkar honom hela tiden till att välja nya vägar. Senaste åren har det både fått honom att måla större och samtidigt mer detaljrikt.
– Just nu är jag också fascinerad av att låta ljud komplettera mitt måleri och ibland till och med få vara det enda, säger han.
Kort bakgrund: Staffan är född och uppvuxen i Arjeplog, har gått på Sunderby folkhögskola utanför Luleå, bott i kollektiv och drivit handelsboden på Ulvön under ett antal år, studerat produktion av film, foto och ljud på Dramatiska Institutet och under lång tid varvat sitt målande med att undervisa i fotografi och film, både på Härnösand gymnasium och Ålsta folkhögskola i Fränsta under 21 år.
– Fan, vilka roliga år det var… Jag kan saknar lärartiden och relationen med eleverna.
Han hamnade mer eller mindre av en tillfällighet i Härnösand i slutet av 1970–talet, flyttade hit permanent 1981 och träffade sin livskamrat Lisa W Carlsson.
Den norrbottniska dialekten finns väl bevarad, trots att han levt den största delen av sitt liv i Ångermanland.
I ateljén på Fiskaregatan står de två hornhögtalare som följt med honom sedan 1970–talet, i en garderob finns både rullbandspelare, grammofon och cd–spelare. När Yippie besöker honom, lyssnar Staffan på Roger Waters.
– Det blir mycket av hans musik när jag målar, liksom Pink Floyd och King Crimson.
Musiken är delvis en inspirationskälla men mest ett sällskap och ett sätt att sätta sig själv i den stämning som hans målande behöver. Ibland vill han ha det helt tyst.
En kurs i ljudkonst på Hola folkhögskola för läraren Björn Eriksson har fått honom att samla ljud i olika miljöer, leka fram ljudbilder och effekter som både kan samspela med hans tavlor – och utgöra egna verk.
Dragspel, trombon och gitarrer i ena hörnet av ateljén skvallrar om att konstnären är musikalisk.
– Men mina fingrar har blivit stelare, det gör det svårare att spela instrument. Däremot kan jag göra massor av spännande saker med inspelat ljud och program som finns i datorn.
Det har även skett andra förändringar. Dukarna har gått från att vara högst 1×1 meter till det mer än dubbla, sedan han lagt upp några mindre alster på Instagram, tittat på dem i mobiltelefonen och tänkt…
– … Wow! Hur skulle det inte bli om jag gjorde de där små målningarna riktigt stora?
Det kan vara en interiör från en 50–talsbuss, som håller på att intas av ett solrosfält. Eller en plats i en skog där ljuset får det att verka som en nattbild tagen med en mobiltelefon. Eller en tiggande, starkt framåtlutad kvinna på en annars ödslig gata i en liten by i Frankrike.
– Jag läste ett citat en gång av konstnären Rune Hagberg; ”Man kan aldrig vara nog enkel, nog exakt.” Jag börjar förstå nu vad han menar och det är precis det som jag håller på med.
– Mina målningar kan tyckas mycket detaljrika men min strävan är alltid att koncentrera och förenkla och jag har en lång, spännande, väg att gå.
Sedan rids han av oron för vart samhället är på väg och hur vi till sist ska kunna skilja sant från falskt. Allt kan manipuleras och förvrängas och förvilla oss.
– Det är en jävla fara och ska någonting kunna rädda oss undan att det barkar alldeles åt helsike är det kulturen. Kulturen har aldrig varit så viktig som den är nu, säger Staffan Westerlund.
