Sport & fritid Yippie 2 2021

Fanny satsar mot OS 2024

Text & foto Jens Näsman

”Min ADHD och Asperger både hjälper och stjälper mig”

BROTTNING. Fanny Gradin var snubblande nära att kvala in till OS 2016 redan som 22-åring.
När OS 2020 i Tokyo blev framskjutet snuvades hon ånyo på en startplats.
En allvarlig knäskada för ett halvår sedan kunde ha stoppat karriären för den hemvändande brottningsstjärnan, men…
– Jag har bestämt mig. Det får bli en
OS-start i Paris 2024 i stället.

Efter bra precis fem års exil i Skåne tog Fanny Gradin beslutet att flytta tillbaka hem till Härnösand igen.
Flyttlasset gick sommaren 2020 efter en besvärlig vår med dåligt mående.
– Jag saknade verkligen mina allra närmaste, de som känner mig och mina egenheter allra bäst, berättar Fanny öppenhjärtigt när vi träffas efter hennes arbetspass på Djurmagasinet i Härnösand.

Landslagsbrottaren Fanny Gradin är tillbaka i Härnösand. Trots den nyligen förlängda skadelistan med en svår knäskada, har hon inte gett upp sina OS-drömmar. ”2024 blir mitt år”.

Anledningen till flytten söderut hösten 2015 stavades ”OS-satsning”.
Fanny hade kommit femma på senior-EM, vunnit U23-EM senare samma år och kommit med i Sveriges Olympiska Kommittés ekonomiska stödgrupp ”Topp- och Talang”.
Fanny tränade förstås hårdare än någonsin nere i brottarmetropolen Klippan där de flesta i brottningslandslaget redan bodde.
Med glädje inledningsvis, men dessvärre kom även skadorna.
– Jag har alltid haft en enorm drivkraft i det jag vill göra och det har alltid funnits energiresurser till det, men det har även funnits en jobbig baksida, säger hon och får en allvarligare blick.
– Jag har i perioder haft väldigt svår ångest och jag lever med diagnoserna ADHD och Aspergers Syndrom.
Hur påverkar dina diagnoser dig privat?
– Varenda dag, men det är nog långt ifrån alla som märker något. Jag kan ha svårt att se folk i ögonen ibland, har svårt att tolka ansiktsuttryck och jag är inte särskilt flexibel. Är det sagt att något ska hända klockan 16.00 kan jag tycka det blir jättejobbigt om jag måste vänta till 16.05…
Hur påverkades skolgången?
– På låg- och mellanstadiet gick det helt okej. Lärarna släppte ut mig ibland så jag fick ruscha av mig den värsta överskottsenergin, men på högstadiet blev det jobbigare. Inställda lektioner, många vikarier och snabbt ändrade planer passade inte alls mig.
När fick du dina diagnoser?
– Tyvärr först efter gymnasietiden, men det var ändå skönt. Jag var först hemlighetsfull med det. Jag var osäker på om alla skulle bli annorlunda mot mig, men så var det ju inte. Jag var ju fortfarande Fanny för dem.
Nu för tiden döljer hon det inte alls.
Tvärtom.
På sitt Instagram-konto har hon gjort inlägg där hon med egna ord förklarar hur kaosartat det kan bli. Mörka perioder av svår ångest där självskadebeteende tyvärr ingår med grov misshandel av sig själv.
– Det var verkligen inte lätt att skriva det första gången, men den feedback jag fick gjorde det snabbt värt det. Det var ett par uppgivna föräldrar som skrev långa tackbrev för att de kände att jag gett dem hoppet åter för deras eget barn…
Vad får diagnoserna för konsekvenser för ”idrottaren” Fanny då?
– Att träna jättemycket har verkligen hjälpt mig i kampen mot ångesten, men i kombination med mina diagnoser så har jag haft jättesvårt att begränsa mig.
– Jag tränar lätt för mycket, för länge… och när jag beordrats vila kan jag inte låta bli att dra igång för tidigt.
Fannys medfödda driv är både bra och dåligt för henne alltså.
– Ja, det känns som om min ADHD och Asperger både ”hjälper och stjälper” mig.
Skadehistoriken innehåller bland annat en knäoperation från fotbollskarriären (där både allsvenska klubbar och självaste Bayern München ville värva henne!), två axeloperationer kopplade till brottningen (den senaste rehabiliterad precis lagom till hemflytten) plus en stressfraktur.
– Under en period när jag inte mådde så bra sprang jag 10 km två gånger om dagen. Det pallade inte ena foten.
Efter flytten tillbaka till Norrland kände Fanny snabbt att hon mådde bättre mentalt. Med axeln ”okejad” skulle hon dra igång brottningsträningen igen på allvar i juli nere i Sundsvall där tillräckligt tuff sparring fanns.
Det blev tyvärr bara tre pass, sedan…
– Jag sparrade mot en kille som landade över mitt ben så att högerknä vek sig totalt. Att inre ledbandet gått av förstod jag direkt, men dessvärre fick jag även beskedet på röntgen att det bakre ledbandet gått av. Det är bara fem procent av knäskadorna som drabbar den bakre och i stort sett enbart i samband med trafikolyckor… men tydligen även på en brottarmatta, suckar Fanny som upplevde några riktigt mörka veckor direkt efter.
De förlängda vårdköerna på grund av coronapandemin gör att Fanny hoppas på en operation tidigast under senvåren.
Inga tankar på att ge upp elitkarriären?
– Jodå, men bara under några få dagar, skrattar Fanny.
– Läkarna säger att det nog kan bli svårt för mig att fortsätta med min OS-satsning, men jag har överbevisat folk förut.
Hur ser dina planer ut?
– Under 2021 kör jag på med den styrketräning jag kan köra, sedan blir det operation och rehab… men 2022 kan jag äntligen steppa upp allt igen för att slutligen få brottas på OS-mattan 2024 i Paris. Då är jag passande nog 30 år – enligt de flesta den ålder man är som allra bäst som brottare, säger Fanny och ler stort.
Det som främst frambringar leenden hos henne dessa dagar är dock det som väntar på henne hemma efter arbetsdagens slut.
Pojkvännen får ursäkta… de sex dalmatiner-valparna som Fannys två vuxna hundar fick i början av januari lockar ännu mer.
– Det är full fart i lägenheten nu, men jag kan ju förstås inte behålla dem alla. Är det någon som är intresserad går det bra att höra av sig, avslutar den fortfarande OS-drömmande 27-åringen.

Artikeln publicerades i Yippie 2 2021 på sidan 56