Bil – en lyx som blivit vardagspryl

Månadens bil(d) är bara ett par decennier gammal, från början av september 2002. Tidningen Bilsport gjorde ett reportage om bilarna i Härnösand och jag tog en del foton. Naturligtvis medverkade Calle Lundkvist vars motorintresse skulle leda fram till bilmuseet drygt ett decennium senare. En turistmagnet i Härnösand.

Jag har besökt bilmuseet flera gånger med besökare från när och fjärran som verkligen uppskattat upplägget med både bilar och tidstypiska miljöer. Igenkännandets glädje, eftersom vi minns vår första bil, våra föräldrars och grannarnas bilar – eftersom våra minnen blir så påtagliga av föremål och miljöer. I ett tidevarv med rasande snabb teknisk utveckling känns det på något sätt skönt att hitta tillbaka till sin barn- och ungdomstid, oavsett när den var. På Facebook finns det grupper som delar minnen av gamla dator- och tevespel från 80-talet, och det finns samlare av allt från 90-talets mobiler till teveapparater från 50-talet.

Nostalgin flödar på nätet, och vardagsföremål kan säljas för fantasipriser på Tradera. Trenderna ändras snabbt. För något år sedan var det radiogrammofoner, stringhyllor och teakmöbler. Nu verkar en del av 80-talets krom vara inne. Porslin designat av Stig Lindberg såldes på loppis för något decennium sedan. Knappast nu.

Så tillbaka till bilarna. När jag tänker tillbaka på de bilar som fanns i min barndom var det oftast Volkswagen, Volvo och Opel – och massor av bilmärken som försvunnit; Standard Vanguard, Vauxhall, IFA, Humber, Hillman, Austin, Morris, Borgward och många andra. De var framför allt märken från England som fick svårt att hävda sig under 60-talet och i samband med omläggningen till högertrafik 3 september 1967 försvann resten. Bilindustrin i Japan sågs med misstro långt in på 70-talet och skulle någon säga att Korea skulle bli en stor bilbyggarnation i framtiden skulle de flesta skakat på huvudet och skrattat.

Det som var lyx för en generation har blivit vardagsprylar. Det är mer eller mindre standard med elhissar och luftkonditionering, någonting som man skrev lite extra om i bilannonserna när jag var barn. Samtidigt har designen blivit allt mer likartad, funktionen går först.

När jag började skolan var det några bilar som man uppmärksammade lite extra. Naturligtvis doktorns flotta Dodge, ett praktfullt dollargrin med rejäla fenor. En granne en bit upp på Vangstagatan ägde en Citroën B11 Traction Avant, dagligt tal kallad ”gangstercittran”, en läcker bil som man gärna spanade in. Men kanske mest den Opel som ägdes av kyrkoherde Paul Silén (1880-1975). Paul Silén var gift med läraren och psalmförfattaren Elin och far till biskopen Sven Silén och en välkänd person uppe på Brännan. Han var själv i 80-årsåldern och hans Opel Kadett var en förkrigsmodell som han körde nästan dagligen. Vi barn upplevde både bilen och föraren som något antika och vänliga. En dag försvann bilen från gatorna. Den hade blivit påbackad och skrotades. Då var den drygt tre decennier gammal – alltså jämförbar med flera av de ”nyare” bilarna på bilden.

Bilminnen förknippas nog mest med det lite ovanliga – en Volvo 745, ”Sossecontainern”, lär inte folk höja på ögonbrynen åt. Däremot en ovanlig småbil eller en lyxbil. Undrar hur många av de fräcka ombyggda 90-talsbilarna på bilden som fortfarande rullar på vägarna?