Joakim Drejare har fler fritidsintressen än händernas alla fingrar. De flesta av dem kretsar kring naturen.
Att vandra i skog och mark är närmast en passion och nu hoppas han kunna inspirera fler till det. Bland annat genom att se till att Janne Vängmanleden rustas upp.
Under pandemin gick Joakim Drejare i pension. Under samma pandemi började allt fler svenskar ägna sig åt friluftsliv.
Bara en promille av dem väljer att, som Joakim och hans fru Lena, gå delar av Santiago de Compostela-leden i Spanien. Men många hittar i alla fall ut på leder och stigar i trakterna där de bor.
– För vår del blir det andra gången vi går på den spanska leden, berättar Joakim några dagar innan han och Lena sätter sig på tåget för färden söderut.
– Vi var där för tre år sedan med kompisar och gick 15 mil under tio dagar. Det var en så positiv upplevelse att Lena och jag sa att ”…vi gör det igen när vi blir pensionärer”, och det är vi ju nu. Totalt är Santiago de Compostela-leden 70–80 mil lång men vi går nog inte hela sträckan. Några sträckor funderar vi på att cykla, även det är ett suveränt sätt att färdas på.
Joakim pratar om att göra det till en lustfylld upplevelse, inte till en fysisk utmaning.
– På vår färd vill vi se, stanna till, träffa andra vandrare, vara spontana och njuta.
Annat var det förr.
– När vi var unga, skrattar Joakim. Då kunde det bli långa, krävande fjällvandringar med tung packning och många nätter i tält.
– Vi har också vandrat i Nepal och gjort äventyrsresor till bland annat Indien och Mellanamerika där vi tagit med oss barnen.
– Men med årens rätt har vi blivit lite bekvämare. Vi har våra små skavanker och det är skönt att inte ha maximal packning med sig.
Det är med det som med engagemanget i Svenska Turistföreningen. Det ska vara roligt, behagligt, lagom utmanande och kännas gott i hjärtat.
Som lokal STF-ordförande är Joakim en vandrande förebild för friluftsliv.
– Jag ha länge varit passiv medlem i STF men när jag slutade jobba tackade jag ja till att bli ordförande, säger han.
– Min och vår ambition är i första hand att erbjuda vandringar och andra intressanta aktiviteter för alla i kommunen. Att fånga upp det intresse som finns här och att stimulera till att komma ut i naturen ofta.
Han har märkt att pandemin bidragit till att friluftslivet blivit mer attraktivt för många.
– Delvis beroende på restriktionerna som rådde, att man inte kunde träffas på samma sätt som innan och inte heller kunde resa på samma sätt. Nu är det ju som ”vanligt” igen, men jag tycker mig ändå märka att fler ”hemestrar” och har fått upp ögonen för den svenska naturen.
STF Härnösand har också provat så kallade pop–up–vandringar.
– Vi har skickat ut information till våra medlemmar och på kort varsel bjudit in till kortare, stadsnära vandringar. Gensvaret har varit jättebra. Vi har varit 10–20 glada vandrare varje gång.
Vandringarna har exempelvis genomförts i trakterna av Nickebo, Högslätten, Sälsten, Sparrudden, Bondsjön och i Joakims egen närterräng kring Vårdkasberget.
– Upplägget är enkelt. Vi samlas på angiven plats, har fika med oss, går nån timme, stannar för fika och går tillbaka.
Sedan har STF även sitt ordinarie program, med något längre vandringar.
– Då samlas vi i regel på ”Donken” i stan (McDonald´s – vår anm.), samåker i bilar till exempelvis Häggdånger och Älandsbro, Hemsön och Gussjön och tar en halvdag i skogen. Det finns så många fina ställen!
Varje termin presenteras ett nytt vandringsprogram.
– Vi har duktiga guider/ledare som hittar och ”rekar” nya vandringsturer hela tiden, säger Joakim.
Själv vill han nu, med STF i ryggen och Härnösands kommun som samarbetspartner, skaka liv i Janne Vängmanleden.
Denna led, som har funnits i drygt 20 år, går mellan kyrkorna i Säbrå och Viksjö, genom Stigsjö.
– Jag fick faktiskt idén till mina planer när jag läste en artikel i Yippie, förklarar Joakim.
– Det är ju ett enormt tryck på lederna i norra delen av Höga Kusten – främst Höga Kustenleden och Världsarvsleden – och det har varit köproblem i Skuleskogens entréer för alla som vill vandra där. Det behövs fler leder som kan avlasta de andra och Janne Vängmanleden kan bli en sådan.
Dessutom kan den bli en dragare för Härnösands kommun, för friluftsfolket.
– Leden behöver märkas upp ordentlig igen och röjas på några ställen. Genom samarbete kan kommunen tillsammans med olika föreningar på ganska enkelt sätt få till en riktigt fin led.
– För STF och alla vandrare i kommunen kommer den att innebära ett lyft. Att gå hela leden eller en eller ett par etapper kommer att tilltala många.
Särskilt eftersom Janne Vängmanleden är en väg in i Mjällådalens naturreservat (invigs den 8 oktober) som sträcker sig från Härnösands kommun in i Timrå kommun.
– Leden i kombination med naturreservatet är väldigt intressant. Västanåfallet kommer att bli en knutpunkt för naturupplevelser och här passar Janne Vängmanleden bra in.
– Tillgängligheten till leden är också bra. Man kan till exempel ta bussen från stan till en punkt utefter leden, gå en sträcka och hoppa på en buss tillbaka igen.
Röster om Joakim:
Olle Bertilsson, vän:
”Jag har känt Joakim genom jobb och privat under 25 års tid. Han är en nyfiken person som är intresserad av det som händer runt honom och gillar att röra på sig.
Joakim har både i jobbet och privat hjälpt personer som är i behov av stöd i livet.
Många har tänkt tanken att ”man borde” engagera sig och hjälpa till. Joakim har gjort det i praktiken.”
Eva Goës, vän och partikamrat i Miljöpartiet:
”Joakims omtanke om andra och hans sociala patos fick honom att byta bana, gå från hälsoinspektör till integrationspedagog, mitt i livet. Det kändes helt naturligt!
Som kollega i politiken märktes hans vilja till samförstånd och inkludering. Vi kamperade ihop i tolv år och vi litade fullkomligt på varann. På fritiden var han friluftsmänniska och att han började med keramik blev ett sätt för honom att lyda sitt inre jag. Detsamma gäller hans Indienbesök med meditation och hälsa. Han är en livsbejakande mogen man full av glädje, fart och fläkt.”
