Katarina Dufvenberg vill växa till det dubbla med Lastvagnsservice på Saltvikshöjden.
– Vi är så trångbodda i dag, förklarar hon.
Helst ska det vara klart tills hon går i pension – vid 75 års ålder.
Enklast är väl att hon får presentera sig själv.
Vem är Katarina Dufvenberg, i tre ord?
– Driven, gillar att jobba i motgång, och jag hoppas jag är snäll, skrattar hon.
Och målinriktad har jag läst?
– Jo det är jag, väldigt målinriktad.
Lyckas du nå målen då?
– Det beror ju på. Jag har inte kanske oövervinnerliga mål. Vi får väl se. Vi har ett mål kvar. Men det kan vara oövervinnerligt.
Målet visar sig vara en kraftig utökning av företaget där hon är ekonomiansvarig och en av tre delägare.
– Jag har sagt så här att innan jag går i pension ska jag bygga en ny lastbilsverkstad. Det är en måldröm, en vision.
– Här på Saltvik vill jag gärna ha den. Mycket större, kanske dubbelt. Vi är trångbodda i dag överallt, i fikarummet, omklädningsrum och verkstad.
Så när går du i pension då?
– Jag har sagt att jag ska ner till hundra procent när jag är 75.
Om, eh…, tolv år alltså?
– Ja, då borde jag kunna växla ner. Får jag vara frisk så har jag ingen ambition att gå i pension tidigare.
Inför det här reportaget trycker Katarina Dufvenberg på att Lastvagnsservice är en samhällsviktig verksamhet både inom renhållning och i krig och kris.
Sopbilar måste rulla, liksom andra tunga transporter, både civila och försvarsmaktens fordon.
Kompetensen att fixa det som blir fel är inte självklar.
– Vi är väldigt samhällsviktiga, töms inte sopor blir det katastrof. Jag var lotta som ung och vi har ju skämtat i många år. När ryssen kommer, vad gör vi då?
Svaret så här i en allt oroligare tid i Europa tid ger hon själv.
– Jag vill ha min personal krigsplacerad. Och vi har tänkt till med instruktioner i pärmar, de ska kunna laga lastbil i fält, utan datorer, om det behövs.
– Om elnätet stängs ner måste vi ändå kunna klara vår verksamhet, betonar Katarina Dufvenberg.
Gehöret hittills från exempelvis länsstyrelsen är sisådär.
Men hon har etablerat en kontakt med försvaret om hur man ska gå tillväga med frågan om krigsplacering.
Nästa steg är att ansöka formellt.
Lastvagnsservice har femton anställda och fem lärlingar. Firman går bra.
– Den går med vinst, absolut, och det är jag väldigt ödmjuk med att säga. Jag vet ju att många företagare går tungt. Jag lider med dem. Så jag vill inte yvas.
– Men vi har en stabil verksamhet. Det är ett medvetet val. När vi startade 2009 sa vi att sopbilar ska vi bli bäst på i regionen. De går ju, varje dag.
– Även om det blir kris eller krig så går alltid sopbilarna och så är de bra betalare. Då har vi en stabil grund att stå på.
Strategin från början var som Katarina beskriver det ”att klä bruden vacker”.
I dag är man auktoriserad Scaniaverkstad för tunga fordon och har avtal med leverantörer som NTM, Joab, Hiab och Palfinger att bygga om, bygga på och reparera.
Det är inte alldeles lätt att sammanfatta vad som gör en lastbilsmekaniker unik.
– Jag jobbar jättemycket med att få folk förstå hur avancerat jobb det här är. Att laga en lastbil är inte bara att laga. Det är jättemycket elektronik, jättemycket hydraulik, du måste ha datakunskaper för att felsöka, det är ett otroligt avancerat jobb.
Om du skulle beskriva för en femåring, vad gör ni framför allt?
– Vi lagar lastbilar.
Tack. Då så.
Katarina Dufvenberg växte upp i Härnösand, ”i företagarsläkt”. Familjen bodde på Bondsjöhöjden, och Katarina gick i gymnasiet på Ångströmsskolan.
Hon jobbade på bank i 28 år, först SEB och sedan Länsförsäkringar.
I dag på Lastvagnsservice är det hon som har koll på siffrorna – och mycket mer som personalfrågor samt omfattande revisioner av miljö, kvalitet, Scanias krav och ekonomin.
Hon framhåller att hon inte är någon expert på däckbyten och lastvagnar.
När en timmerbil får punktering eller sprucken hydraulslang i Viksjöskogarna eller när flerfackssorteringen pajar på en Hemabbil är det inte Katarina som har jour och rycker ut.
Hon har andra förtjänster.
För tre år sedan utsågs hon till Årets Vendela, av kvinnonätverket Vendela.
I motiveringen heter det att Katarina är en sann förebild för företagare. Hon inspirerar genom sitt utvecklingsfokus, strategiskt arbete för långsiktig kompetensförsörjning, miljömedvetenhet och stort engagemang för medarbetarna.
Inte illa.
En sak sticker ut om man googlar Katarinas namn. Svenskt Näringsliv, Företagarna och Dagens Industri har alla uppmärksammat hennes engagemang för att rekrytera invandrare.
Hon kritiserar starkt regeringens beslut om lönegolv för arbetskraftsinvandring. I juni nästa år höjs kravet till minst 33.390 kronor i månaden (90 procent av svensk medianlön) för att kunna rekryteras från länder utanför Europa.
Det slår hårt mot lastbilsmekaniker.
– Jätteproblematiskt. Man tror man kan konvertera arbetslösa till lastbilsmekaniker. Det funkar inte för Sverige.
– Säg att det blir mycket snö och vi får in timmersläp, det börjar tina och du ska ligga under och meka och det börjar rinna bark och grejer på kroppen. Då måste du ha ett brinnande intresse.
– Om Migrationsverket kommer till sans kan vi plocka utifrån, vi vet ju att det fungerar, säger Katarina Dufvenberg som i dag har fem anställda från Iran.
Hon drar en parallell till fotbollens värld.
– Varför får inte en företagare förtroende att plocka den arbetskraft som jag anser bäst lämpad för yrket?
– Tänk att du ska ta ut Sveriges fotbollslag och de säger att du kan nöja dig med dem som sitter på avbytarbänken. Ingen skulle acceptera det.
– Vi vill ha en Zlatan i varje team. Vi vill ha ett framgångsrikt lag. Men företag har ingen rätt att välja. Det är så sjukt.
Lärlingar från gymnasiet sticker också ut. Här finns fem lärlingar i dag. En mycket lyckad satsning.
– Två veckor hos oss, en vecka på skolan, i tre år. Vi har fått fram jättebra killar, en tjej i dag också, jag är jätteglad för det.
– Följer de planen så har de hundra procent garanterat jobb. Kanske inte hos oss, men nån annanstans. Alla som gått ut har fått jobb, ingen är arbetslös, konstaterar Katarina.
Kvinna i näringslivet, i en mansdominerad bransch, kunde vara en het fråga. Så icke för Katarina.
– Jag är så pass gammal att jag vågar tycka att jag har kompetens och vet vad jag pratar om. Jag blir lyssnad på.
Företaget har fyra kvinnor i personalen.
Härnösands företagsklimat som rasat i botten i Sverigestatistiken rör inte heller upp några känslostormar precis.
– Jag tycker Härnösand har en god ambition ändå, säger hon.
Till sist, hur går det för Lastvagnsservice om, säg, fem år?
– Allt beror på om vi får till det där med en större lokal.
Och allra sist, hur firar du jul?
– Hemma, vi har ju jour på sopbilarna.
