Knivig hobby

Rasmus Pettersson Vik har ägnat större delen av sitt liv med att samla och restaurera yxor – och åt den ädla ­täljningskonsten. Ett hantverk som har fått ett rejält uppsving senaste åren när fler och fler upptäcker tjusningen att skapa i trä.

Ett tjockt snötäcke ligger över stadsparken, och solen kikar fram för första gången på flera dagar. Vi borstar av en bänk och på den börjar Rasmus rada upp sina otroliga alster. Allt från snidade figurer till vackra knivar och yxor.
Till vardags jobbar Ramus administrativt på Härnösands pastorat, men hans livs passion är hans enorma yxsamling och att få slöjda. Genom åren har han samlat på sig över 150 yxor. Ute på lägenhetens inglasade balkong står huggkubben på en presenning där det täljs året om.
– Det är roligt, det är det viktigaste. Och jag tycker om att få använda något man har skapat själv och blivit nöjd med.

Det började med att han som liten fick tillåtelse att använda en roterande stålborste i hans pappas verkstad. Med den putsade han upp en gammal bultsax som blev så fin att den hänger uppe på väggen än idag. Han fortsatte med att restaurera yxor, och när skaften behövde repareras kom han så även i kontakt med träförädling. En viktig pusslbit var att han deltog på ett hantverksläger i Norrtälje skärgård:
– Där lärde jag mig fälla träd och göra stockar till brädor. Då sneglade jag lite på vad andra höll på med, några täljde, smidde, stickade, virkade och allt möjligt. Det var efter det som jag började hålla på mer och mer med sniderier.

Sedan dess har han förkovrat sig inom en lång rad olika tekniker och utvecklat en stark känsla för trä. På frågan om hur hans förhållande till just trä ser ut idag tar han sig en lång funderare innan han svarar:
– Det är centralt. Det är ofta det ligger träflisor på golvet som sambon klagar på, säger Rasmus med ett skratt.
– Men det måste få vara så.
Han beskriver hur terapeutiskt täljande är för honom. Hur allt ifrån promenaden i skogen på jakt efter material – till själva bearbetningen av ämnet – kan få tiden att flyga iväg. Att intresset för snideri ökar även allmänt kan Rasmus vittna om, och tillskriver en del av det till att fler och fler vill känna tillfredsställelsen av att få skapa något själv:
– Det är ju som ett litet glädjeinslag i vardagen när jag får ta min egentäljda sked vid frukosten varje morgon. Jag har även gjort en skedhållare – en så kallad skedhäck – där alla mina finaste skedar står. Det blir ju som ett eget litet ­konstverk på en tidigare blank bit av väggen.

När andra communityn kan vara snåla med att släppa in nya i värmen känner Rasmus att det är precis tvärtom bland de som slöjdar. Det finns snarare en stark, öppen gemenskap och stor generositet att dela med sig av ­kunskap – och han rekommenderar att man går på täljkvällar i stan och följer snidare på sociala medier för att man ska fortsätta utvecklas.
– Alla vill dela med sig. Det finns ingen prestige. Jag kan rekommendera en fantastisk slöjdare från Västerbotten som kallar sig Surolle som ofta visar upp olika tekniker.

Innan vi skiljs åt frågar jag om han har något speciellt projekt framöver:
– Jag ska göra klart mina egna skidor! Jag var på en kurs där vi fick lära oss göra egna skidor och i en av de som jag gjorde fanns en gömd kvist. När vi provbelastade så knäcktes den så jag fick göra en ny som jag inte har hunnit klar med ännu. Det var faktiskt inte så svårt som man kan tro!