Intervjustafetten Yippie 3 2022

”Jag ångrar ingenting”

Text Olof Wigren Foto Anders Eliasson

Fler bilder:

Anders Avenäs var tidigt på det klara med att han skulle bli läkare eller veterinär.
Men innan han blev en nutida James Herriot, provade han bland annat på tillvaron som timmerflottare, fotograf med världen som arbetsfält och som cowboy i Nordamerika (!).

James Herriot (egentligen James Alfred Wright, 1916 – 1995) var en engelsk distriktsveterinär och författare som i flera böcker skildrat sin vardag bland bönder och medborgare i Yorkshire. Böckerna filmatiserades på 70–talet – I vår herres hage – och nyligen kom en ny serie baserad på dem och med samma karaktärer.
Det mesta av det som James Herriot upplevde under sin tid, fastän det är länge sedan, är det Anders Avenäs upplever idag.
– Visst finns det modernare mediciner och en del nyare utrustning, men i grund och botten är veterinärens jobb ungefär detsamma idag som på 1930- och 1940-talet, säger Anders.
– En kalvning är en kalvning och du kan hamna i gödselränna eller bli sparkad av en häst eller stångad av en tjur.
Vilket han råkat ut för, medger han.
– En gång fick jag enhjärnskakning och knäckte tre revben vid en incident med en ilsken ko.
– Men annars har jag klarat mig rätt bra. Jag ser också charmen i att vara diversifierad i mitt yrke och inte nischad.

1995 flyttade Anders och hans hustru AnneLi in i det gamla trähuset från 1912 på Röstensgränd. Ett ännu äldre hus mitt emot hör till fastigheten och det är där Anders har sin veterinärpraktik.
Här tar han emot smådjur, det vill säga hundar och katter, när han inte är ute på uppdrag för att ta hand om hästar och lantbrukets djur.
– Jag jobbar cirka 80 procent numera, säger 72–åringen som levt ett rikt liv.
Född i Göteborg hamnade han sedan i Pajala – via en kort sejour i Stockholm – som sjuåring.
– Pappa var veterinär och fick tjänst i Pajala.
Anders morbror Olle Lindahl var också veterinär men i Halland.
Det var i Norrbotten som han grundlade sitt gedigna intresse för jakt och fiske.
– Det fanns inte så mycket annat att göra däruppe för en ung grabb. Jag gillade inte ishockey men åkte skidor och senare sysslade jag med skidskytte. Men det var naturen, friluftslivet, som lockade mest.
Nyfikenheten var också ständigt närvarande i Anders.
Suget efter att testa nya saker starkt.
Som 14-åring sommarjobbade han som timmerflottare och älskade det.
Ett annat sommarjobb var att hänga med äldre karlar för att stämpla skog.
– Koka kaffe över öppen eld, äta vilt eller något annat som man hade med sig i ryggsäcken, och lyssna på när gubbarna pratade. Det tröttnade jag aldrig på, berättar han.
Skolan var han mindre intresserad av.
– Jag hade inte svårt för mig, men att plugga drog inte lika mycket som allt annat jag ville göra.
Så efter grundskolan läste han inte vidare, utan stack… till Nordamerika.

Den 16-årige Anders Avenäs kom till en religiös värdfamilj i det som kallas för Bibelbältet.
– Jag bodde ett år i Broken Bow i Nebraska och studerade på High School.
Än idag är han tacksam för ämnet Speech som han studerade där.
– Jag övade mig att tala inför klasser och religiösa grupper och om jag tyckte att det varit jobbigt med sådana situationer innan, försvann obehaget helt efter High School.
Sen tog han jobb på en ranch.
– Man kan säga att jag var cowboy. Det var ett sånt liv vi levde på ranchen.
Att stanna i USA övervägde han dock aldrig. Han kände ett behov av att återvända till Sverige och skaffa sig gymnasiebehörighet för att så småningom kunna bli det som hans far och morbror inspirerat honom till: att en dag bli veterinär.
– Jag funderade kring att bli läkare ett tag, men veterinär låg närmast till.
För att kunna söka in till gymnasiet, sattes han på internatskola i Sörmland. På Solbacka, den skola som Jan Guillou i sin bok Ondskan, skildrat som ett helvete på Jorden med kamratuppfostran och sadism.
– Men den beskrivningen känner jag inte alls igen mig i, säger Anders, lätt indignerad.
– Det var visserligen noga med disciplinen och vi hade två timmar varje dag som kallades ”läxis” där vi skulle läsa läxor, men som Guillou beskrivit det var det absolut inte. Hans bok grundar sig nog mer på hans egen oförmåga att fungera i grupp och hantera auktoriteter, än att ge en rättvis bild av de faktiska förhållandena på Solbacka.
Väl färdig med internatstudierna flyttade Anders till Stockholm.
Men inte för att förverkliga veterinärdrömmen – inte än – utan för att frilansa som fotograf.

Tanken på att syssla med fotografi hade väckts via medlemskap i en fotoklubb i Haparanda i unga år.
– Vi var några grabbar som fastnade för det där och som insåg att det fanns en chans att kunna tjäna pengar på det och att på köpet få åka runt i världen.
Sagt och gjort.
Anders Avenäs gjorde en allvarlig satsning på fotografyrket.
Han gick tre år på den legendariske Christer Strömholms fotoskola.
– Vid första lektionen sa Christer; ”Ni ska veta att det är få av er som kommer att kunna leva på det här.” Där och då bestämde jag mig för att bli en av dem!
Via en kombination av hängivenhet och tydlig talang – även om han inte beskriver det så själv – etablerade han sig så småningom som frilansfotograf och fick uppdrag från exempelvis väl ansedda Åhlén&Åkerlunds förlag med alla dess tidningar. Även från den mycket respekterade Tidningen Vi och olika reklamfirmor.
– Jag plåtade för Se, Lektyr, FIB-aktuellt. Tidningar med stora upplagor.
– Fotoyrket var ett hantverk då och det fanns kul jobb för den som visade framfötterna och hade idéer. Man hade ganska stor frihet, både under uppdragen och med att kunna sälja in spännande knäck till redaktionerna.
Och knäck, det är ett gammalt journalistuttryck för jobb.
I anslutning till det här reportaget kan du se några få fotografier, tagna av Anders Avenäs under hans tid som fotograf. De flesta på 1970-talet.
– Jag träffade många kändisar, säger han lugnt, men det är inte så mycket att prata om. De var i regel som vilken människa som helst.
Det som slutligen fick honom att lämna tidningsbranschen och göra det där som han innerst inne föresatt sig – att bli veterinär – var när han såg gamla fotografer, personer som han sett upp till, få nobben när de försökte sälja in jobb.
– Jag insåg att det skulle kunna bli svårt att överleva som fotograf i långa loppet och då lade jag av.
I dag fotograferar han ytterst begränsat.

Vid tidpunkten för när han lämnade fotojobben bakom sig, kring 1984, hade Anders Avenäs träffat AnneLi, gift sig och fått två söner.
– Jag började läsa in de betyg jag behövde för att bli behörig till veterinärutbildningen.
Han fick avslag på första ansökan till Veterinärhögskolan. Då vacklade han och sökte och kom in på läkarutbildningen på Karolinska Institutet där han gick ett år. Innan han återigen sökte till Veterinärhögskolan i Uppsala, och kom in.
– De där åren när jag studerade och sedermera praktiserade var en tuff tid för AnneLi, säger han uppriktigt.
– Jag pendlade från ett hus vi skaffat på Bondsjöhöjden och vi levde på en lön, AnneLis lärarlön.
Om somrarna jobbade han extra, exempelvis några månader på Taltidningen på Nya Norrlands redaktion på Kronholmen.
Men det skulle bli bättre när Anders var utexaminerad veterinär. Även om han fick fortsätta att pendla till olika platser i landet.
– Vi hittade det hus där vi fortfarande bor och som vi stortrivs i.
Paret har också ett torpställe, Bladmyra, i närheten av Ramsås, samt en lägenhet vid Medelhavet i södra Frankrike, Cap d´Agde.
– Alla tre ställen har sin tjusning, säger ­Anders som ger ett lugnt och harmoniskt intryck.
Han känns trygg.
Glad i sitt jobb och med att tillverka en och annan kniv mellan varven – imponerande skapelser – och att läsa mycket.
– Anders är intellektuell, säger hustrun AnneLi.
– Men också snäll och omtänksam.
Något som får honom att le.
– Det kan kanske stämma, säger han.
Därtill är han en livsnjutare, förtjust i ostron, skaldjur och röda viner.
– Ska jag vara ärlig så ångrar jag ingenting som jag gjort i livet, säger han.
– Om jag kunde få leva om mitt liv igen hade jag gjort samma val.

Anders Avenäs

ÅLDER 72 år
BOR Härnösand
FAMILJ Fru AnneLi och två utflugna söner
INTRESSEN Fiske, jakt och naturupplevelser
GÖR MIG GLAD Att få tillbringa tid med mitt barnbarn Linnea
GÖR MIG ARG Idioter som Putin som startar krig
LIVSNOTTO Carpe diem (fånga dagen)
MEST STOLT ÖVER Bytte karriär mitt i livet och utbildade mig till veterinär, samtidigt som vi hade bildat familj och hade två små barn. Pendlade till studier i Uppsala när familjen flyttade till Härnösand
ÅNGRAR JAG MEST Je ne regrette rien (jag ångrar ingenting)

MINA VAL

MUSIK 70-talsmusik
POD P1 på SR
BOK Läser ständigt, romaner, deckare, jakttidningar. Läser just nu Lincoln Highway av Amor Towles
FILM Broarna i Madison County
TV-SERIE Life below zero (handlar om trappers i Alaska)
MAT Ostron, skaldjur, renkött
DRYCK Goda röda viner
DIT TAR JAG VÄNNER Familjens torpställe Bladmyra

Artikeln publicerades i Yippie 3 2022 på sidan 18