Nej, nej och åter nej

Morgonen efter valet lyssnar jag på radion till frukost. Valresultatet analyseras, kommenteras och dissekeras in i minsta detalj och jag börjar redan bli trött på det. Men plötsligt hajar jag till när det berättas om några olika folkomröstningar som hållits. Jag tror det var sex stycken och de gällde till exempel om en kommun skulle byta namn, om en annan skulle delas, om en simhall skulle byggas och så vidare.

Helt olika saker alltså, men en sak hade de gemensamt. Folket röstade nej! Och det är inget ovanligt. Jag hittar en lista över kommunala folkomröstningar och i den klart övervägande delen har nej-sidan vunnit, till exempel i vår egen om handelsetablering på Torsvik.

Det gäller även nationella folkomröstningar. Med undantag för EU-inträdet har vi sagt nej till rusdrycksförbud, högertrafik och euro. Jag tror att vi även sade typ nej till kärnkraften, men där är jag inte riktigt säker …

Hur som helst så vandrar tankarna osökt vidare till Mönsterås. Det är en liten kommun i östra Småland som jag råkade besöka för några år sedan. Där har ingenting hänt de senaste 50 åren. Att gå på huvudgatan är som att åka tidsmaskin tillbaka till 1965 ungefär. Ska någon spela in en film från den tiden är det bara att rigga upp kameran.

Jag vet inte om Mönsteråsborna har sagt nej i några folkomröstningar, men våra värdar berättade i alla fall att invånarna är Sveriges mest nöjda med sin kommun. Ingenting har ju förändrats!

Jag rannsakar mig själv och inser att även jag, som ändå tycker att jag är relativt förändringsbenägen, säger nej många gånger. Inte bara i folkomröstningar utan också i vardagen. När någon föreslår en rolig aktivitet en kväll och man trött efter jobbet har ställt in sig på en stillsam kväll hemma –då är nejet väldigt nära till hands.
Men det händer att jag tvingar mig själv att hänga på. Hittills har jag aldrig ångrat mig!

Den 22 oktober kommer nästa nummer av Yippie. Tipsa oss gärna om vad du vill läsa i den.