Författaren som föll i glömska

Alfhild Agrell var författaren som föddes i Härnösand 1849 och nådde stora framgångar under sin livstid trots att hon ständigt motarbetades av det manliga litterära etablissemanget.
Hon föll i glömska fram till för tio år sedan, då Alfhild Agrell-sällskapet bildades och hennes verk fick en renässans. Nu är en ny bok på gång, med hittills opublicerade texter av Agrell, nämligen hennes brev.

Det är Lena Gedin och Karin Lidén som samlat ihop materialet och jobbat i månader med att tolka och renskriva breven, från sirlig handskrift till färdig bok, som kommer ut i vinter på förlaget Atrium.
Att få tag på Agrells personliga material var ingen självklarhet. Hon brände nämligen alla sina manuskript och brev, men på Kungliga Biblioteket finns hennes 62 brev till Ellen Key bevarade, i samlingen med Keys skrifter. Alfhild Agrell-sällskapet kände till dem eftersom en biografi skriven av professor Ingeborg Nordin Hennel bygger mycket på breven.
Lena Gedin berättar:
– Jag gick dit en dag och satte mig och läste, för jag tänkte att det måste vara ett intressant material. Breven är svåra att läsa, det tar tid, men det går!

Agrell-sällskapet ville att man skulle publicera breven, som till att börja med behövde transkriberas. Det var dyrt att anlita någon utomstående, så det slutade med att Lena Gedin och Karin Lidén utförde det digra arbetet själva. Tillsammans har de två lyckats knäcka det mesta i texterna. Lena säger:
– Arbetet har varit mycket längre och mer vittomfattande än vi trodde, men vi har haft roligt under tiden, fikat och pratat om annat också. Det har gått åt en hel del pulverkaffe och toscabitar!
Var det inte känsligt då, att läsa och använda personliga brev skrivna av en författare som faktiskt eldat upp allt privat material som hon kunde?
– Nej, säger Lena, så sker ju med allt liknande material, såvida det inte är hemligstämplat. Dessutom är breven delvis en debatt med Ellen Key. De kunde bli osams och det var bra, för då fortsatte diskussionen. Man får en väldig insyn i hur det var att vara kvinna på Agrells tid, samtidigt som hon tar upp de eviga frågorna, som moderskap och moderlighet.
Karin håller med:
– Det allra intimaste berörs bara mellan raderna, även om Agrell till exempel kan diskutera sin egen och sina vänners skilsmässor. Hon kunde inte låta bli att säga sin mening i olika sammanhang och kände sig udda och utanför.

Agrell flyttade till Stockholm, fick tre dramer uppsatta och gjorde stor succé. Under en period spelades hon mer än Strindberg. Hennes verk handlar om kvinnans ställning i samhället, vilket var ett högst aktuellt tema även då, men Lena Gedin säger:
– Efter succéåren blir hon dräpt av kritiker. När man tröttnat på hennes ämne hamnar hon i kylan.
Och så raderades en stor och populär författare från historien i över hundra år.
Lena tillägger:
– Det svängde också, helt enkelt, med en ny författargeneration. Litteraturen handlade inte längre om samhällsfrågor, utan andra strömningar kom in, till exempel symbolismen.

Karin Lidén påpekar att Agrell förstås inte försvann från jordens yta:
– Hon blev skamligt angripen av kritiker, men hur nedtryckt hon än var fortsatte hon att skriva i hela sitt liv och försörjde sig på det. Hon skrev reseskildringar, noveller, en roman; hon var en hårt arbetande författare. Härnösandsskildringen Hemma i Jockmock gjorde stor succé och trycktes i flera upplagor.

Arbetet med breven har gjort att Karin respekterar Alfhild Agrell ännu mer som författare och yrkesmänniska:
– Jag har kommit att beundra hennes prestation och hur mycket hon kämpat. Hon skriver ofta melodramatiskt och mycket kan kännas omodernt nu, men jag beundrar hennes livsverk.