Gun har ljuset i fokus

Många har sett videon på sociala medier där Gun Grönbäck sitter på biblioteket i Viksjö och läser sin dikt om corona. Texten tar läsaren med från samvaron till den sociala distanseringen, men också från mörkret till ljuset. Vi hälsade på Gun och hennes entusiastiska hund Rut utanför bostaden i Viksjö.

Husdjur visar sig snabbt vara en stor del i Guns liv. Hon har haft två dvärgschnauzers som hette Prosten och Prällen, en annan hund som hette Pastorn och katten Ludde, döpt efter en domprost som hette Ludvig:
– Så fort jag kunde bestämma själv skaffade jag djur. Det var allt från undulater och andra burfåglar till sköldpadda. Medan jag bodde i prästgården hade jag bland annat tre katter och höns.
Gun är uppvuxen i Uppsala och var med i baptiströrelsens ungdomsverksamhet. Senare började hon läsa teologi och återupptäckte Svenska kyrkan:
– Jag kände mig mest hemma där. Barnatron har alltid funnits med mig och jag har inte haft några stora troskriser. Det är ju ett kall att bli präst, så det är svårt att säga hur det började för mig. Det var en inre drivkraft som successivt utmynnade i det.

Gun prästvigdes i Stockholms stift och började därefter på en tjänst i Strängnäs. Vägen bar vidare till Flen, Bärbo och Snavlunda Lerbäck, i närheten av Örebro, och där inträffade katastrofen. Prästgården brann ned, lyckligtvis när Gun var ute. Hon kunde hämta några få värdesaker innan även bottenvåningen brann ned till grunden, men annars brann allting upp, bland annat trettio kära hyllmeter böcker.
Sedan bar färden norrut. Gun berättar att hon av någon anledning alltid dragits norrut, och hon skaffade hus på Härnön och fick en komministertjänst i Ljustorp.
– Till Viksjö kom jag 1995. Jag har bott här sedan dess och trivs bra. När jag bodde i prästgården tyckte jag om möjligheten att kunna ha höns.
Det svåraste med att vara präst tycker Gun har varit de gånger hon velat göra mer än vad hon kunnat för andra människor.
– Det bästa? Det känns dystert, men om jag skulle välja så säger jag faktiskt begravningar. Man kommer så nära människor då, när de har som mest behov av närhet och att någon lyssnar. Just lyssnandet är viktigare än att prata. Sedan är det förstås roligt med dop och bröllop. Det är ofta mycket tacksamt att vara präst, man får mycket tillbaka.

Om hon av någon anledning inte hade kunnat bli präst skulle Gun förmodligen ha blivit psykolog:
– För att bemöta människor krävs det psykologiska insikter. Tidigare jobbade jag som jourhavande präst i många år och då är det många som kontaktar en just eftersom man har fullständig tystnadsplikt. Jag har skrivit en dikt om journatten, ”Sju röster i natten” heter den.
Gun har ett antal år kvar till 80 och är därmed betydligt yngre än de flesta andra som bor på servicehuset, men när hon gick i pension vid 67 års ålder och inte bodde i prästgården längre var det det bästa alternativet, för hon ville inte flytta:
– Jag gillar människorna här och har ett bra kontaktnät, men Viksjö har förändrats mycket genom åren. Det är färre barn och unga som bor här. Tidigare hade kyrkan många fler aktiviteter, som kyrkans barntimmar och körverksamhet. Det finns också saker som skulle kunna användas mer, till exempel tennisbanan här borta, som de har försökt att hålla i skick. I somras såg jag varken några som spelade tennis eller fotboll.

Några av hennes egna intressen är att lösa korsord och fotografering, även om det mest blir med mobilen nuförtiden, men när hon var ung hade hon eget mörkrum och fotade med systemkamera. Förutom att skriva egna dikter läser hon gärna andras. Helst gammaldags, berättande dikter, men poesiintresset började med Karin Boye. Bo Setterlind är en annan favorit, men som exempel på favoritböcker väljer Gun två antologier med dikter och en pytteliten psalmbok från 1800-talet.
– När jag skrev den här dikten om corona var det faktiskt ett par år sedan jag skrev en dikt sist. Det har att göra med praktiska omständigheter kring att jag gick i pension och skulle flytta. Jag var tvungen att bli en överlevnadskonstnär. Men jag har alltid varit intresserad av poesi och gärna använt mig av dikter om jag hittat några som passat in, till exempel i predikningar. Jag har också läst egna och andras dikter vid olika sorters samlingar.

I mars fick Gun en större publik än vanligt, när biblioteket i Viksjö lade ut en video på Facebook där hon läste sin dikt ”I Coronaskuggan” och den delades vidare.
– Att jag utgick från teatern berodde på att det låg nära i tid för mig. Jag hade helt nyligen blivit bjuden till Äldregalan, som De gamlas vänner anordnade på teatern i Härnösand. Dikten börjar på teatern och sedan går man ut i ljuset, det himmelska ljuset, ljuset i tunneln. Jag tänkte mig att livet segrar.