Reportage Yippie 1 2020

I huvudet på Malin Lövkvist

Text Jakob Tjernström Foto Kenneth Zetterlund

Som ordförande för fackförbundet Kommunal i Härnösand företräder Malin Lövkvist cirka 1 500 medlemmar i kommunen. Medlemmarna finns inom olika yrken och verksamheter, men många arbetar inom skola, vård och omsorg. Många av medlemmarna arbetar som lärarassistenter, barnskötare, habiliteringsassistenter, badmästare, kockar, undersköterskor eller personliga assistenter för att nämna några exempel.

 

Om engagemang

Jag tycker om att engagera mig i saker där jag tror man kan förändra, jag har alltid varit en sådan person, både i mitt yrkesliv och i mitt privatliv. Det som driver mig är att kunna vara med och utveckla och göra skillnad. Jag är inte rädd att ta tag i saker. Mitt aktiva engagemang i Kommunal startade när jag som undersköterska blev vald till arbetsplatsombud på min dåvarande arbetsplats 2007. Jag såg en möjlighet att få vara med och påverka och utveckla saker som jag visste att de ofta pratades om på arbetsplatserna: det fanns ett missnöje över löner, arbetsmiljö med mera. Men det händer inte mycket när man bara pratar och inte försöker hjälpa till att bidra med lösningar.
Några år senare valdes jag in som ledamot i kommunals styrelse i Härnösand och nu är jag inne på mitt fjärde år som ordförande för sektion Härnösand.

Om avtalsrörelsen

2020 är ett viktigt år för oss kommunalare. Många kollektivavtal löper ut och ska omförhandlas. Alla medlemmar i Kommunal berörs då vi väljer att driva avtalsrörelsen själva. Det är av största vikt att vi får igenom våra yrkande centralt, för att sedan kunna påbörja förhandlingarna lokalt. Vi behöver få till bra kollektivavtal. Jag tycker att det är modigt av Kommunal att markera med att vi ställer oss utanför LO-samordningen i denna avtalsrörelse med anledning av att LO inte var berett att ställa sig bakom Kommunals krav om särskilda satsningar till nyckelgrupper. Jag säger inte att andra grupper inte behövs – alla behövs. Problemet är att det är akut brist på utbildad personal i många av de grupper som vi företräder och rekryteringsbehovet är stort för att klara välfärden. Det måste löna sig att utbilda sig, och som det är nu är det svårt att motivera unga att utbilda sig inom våra yrkesgrupper. En annan viktig del är att mansdominerade yrken med likvärdiga utbildningar ofta har högre löner. Så det är en viktig jämställdhetsfråga.

Om relationer

Relationer är jätteviktigt för mig i alla sammanhang. Jag har lätt för att bli känslomässigt engagerad och vill gärna hjälpa andra om jag kan. Jag vill också att alla ska få vara med och känna sig delaktiga. Alla ska med, ensam åstadkommer man inget. I det här uppdraget tycker jag att det är viktigt att bygga bra relationer både med medlemmar och med arbetsgivare. Jag tror på samarbete och att det är viktigt att vi som fackförening också engagerar oss och kommer med förslag och idéer om hur saker kan bli bättre och inte bara säga nej till förslag som presenteras.
Varje kväll när jag går och lägger mig så vet jag att jag gjort mitt bästa, men ibland räcker inte det. Det finns situationer där jag inte kan hjälpa den jag möter och det har jag svårt att släppa.
På mitt ordinarie arbete går jag hem när mitt pass är slut och vet att någon annan sköter samma arbetsuppgifter men som förtroendevald upplever jag att uppdraget inte tar slut på det sättet. Jag frågar mig alltid kunde jag ha gjort mer. Eller kunde jag gjort något annorlunda?
Jag behöver bli bättre på att släppa saker och sätta gränser för min egen skull.

Om att vara medlem i facket

Organisationsgraden har minskat de senaste 20 åren, så är det, och det är ju samma situation för nästan alla LO-förbund. Det är en stor förändring som skett sedan jag var ung och fick mitt första jobb. Då tänkte man inte så mycket på det – började man jobba så gick man med i facket. Idag frågar de unga: ’Varför ska jag gå med? Vad tjänar jag på det?’ De tycker att de lagar och kollektivavtal som finns räcker. Men de avtalen – och i viss mån lagarna också – finns ju där för att det har funnits starka fackförbund som har kunnat driva viktiga frågor och kunnat förhandla. Utan facket då blir det inga kollektivavtal och då är det lagen som styr. Varför ser man inte värdet av ett starkt fack? Det är svårt att säga. Vi får kanske rannsaka oss själva när det gäller informationen om vad facket egentligen innebär, och vikten av att ha ett kollektivavtal. Många är inte insatta i vad saker innebär och tror att kollektivavtal är lagstadgat. Där ser jag att vi har lite att jobba på.
Vi är ofta ute på arbetsplatser och stämmer av läget och informerar och pratar arbetsmiljö och lyssnar på vad medlemmarna vill att vi tillsammans ska driva. Vad de tycker är viktigt. Det är nu kanske viktigare än någonstans att organisera sig om man arbetar inom vårt avtalsområde. Blir vi inte överens med arbetsgivaren så står vi där själva utan hjälp från andra förbund och det är då det är viktigt att vi är många.
Men det händer mycket bra saker också. Många visar intresse för att bli skyddsombud och i dagsläget har vi 75 fantastiska ombud i sektion Härnösand. Medlemsantalet ökar sakta men säkert och vi är optimistiska. till att det håller på att vända.

Om träning

Träning är det bästa som finns! Jag kör flera pass i veckan gruppträningar på simhallen och på Friskis och Svettis när det passar tidsmässigt. Träningen gör att jag orkar. I mitt uppdrag så träffar jag ofta människor som har det tufft och är i behov av hjälp. Mina dagar består mycket av förhandlingar och möten och eftersom jag har ett stort engangemang så kan det vara till nackdel ibland då jag har svårt att släppa saker. Träningen är ett sätt att sortera tankar och hämta ny energi. Det är så skönt att bara fokusera på det och inget annat.
Dessutom är det socialt och trivsamt och peppande människor som är på träningen. På några av passen är det ungefär samma människor man träffar så man lär känna varandra. Det ger en glädje och entusiasm som jag behöver.

Malin Lövkvist

ÅLDER 45
FAMILJ Ja
BOR Hus på Lingonstigen
GÖR Ordförande för Kommunal i Härnösand, tjänstledig från tjänsten som undersköterska på Korttidsenheten

Artikeln publicerades i Yippie 1 2020 på sidan 15