När höken kom till Härnösand

200 soldater från Livgardet, närmare 40 personer från ingenjörsregementet Ing 2 i Eksjö och 7 från helikopterflottiljen intog nyligen Härnösand.
Yippies reporter fick som en av få utvalda hänga med på en solig, vibrerande helikopterfärd till Örnsköldsvik och tillbaka hem för att berätta om det.

”Här kan vi vara mycket inne i stan, bland alla civila, och det blir någorlunda realistiskt för dem som är ute och övar.”

Det hela börjar inne på Freddes mat, där lunchen nyss har avslutats. David Olovsson, som är instruktör på patrullövningarna, sitter tillsammans med Sandra Karlsson och Karl Backlund, ställföreträdande plutonchef respektive plutonchef på tredje pluton, Livskvadron. De är nöjda med övningsveckan hittills och berättar om värdet med att vara i en ny miljö. David säger:
– Här kan vi vara mycket inne i stan, bland alla civila, och det blir någorlunda realistiskt för dem som är ute och övar.
Sandra påpekar att det är en fördel att vara i en mindre stad:
– Vi har stor rörlighet här. I Stockholm skulle det bli trafikstockning!
David berättar att hans främsta arbetsuppgift i vanliga fall är att stötta en av plutoncheferna med arbetsplanering och med att utveckla soldaterna.
– Vi ingår i beridna vakterna, så utöver våra krigsuppgifter förväntas vi även lösa ceremoniella uppgifter, både till häst och till fots, som en del i paraden och när vi eskorterar Kunga­familjen, exempelvis under nationaldagen när de eskorteras till Skansen.
Snart har alla brutit upp från måltiden och det är dags för genomgång av patrullering. ­Eftermiddagens scenario för helikopter­patrullen, som snart ska bege sig iväg, är ett misstänkt inbrottsförsök i några byggnader i ­Örnsköldsvik. Patrullen ska söka igenom området och byggnaderna och har bara 30 minuter på sig, från det att helikoptern landat tills den ska lyfta igen. Man ska också reka E4:an från luften.
Vi beger oss iväg mot helikoptern, som väntar på en grusplan några hundra meter från lunchrestaurangen. Piloten Simon Qvist berättar under promenaden att helikoptern har det något torra namnet Helikopter 16 på svenska, men är internationellt känd som Black Hawk. Han är flygstyrkechef och pilot i Linköping, där en av Sveriges tre helikopterskvadroner finns. Själv kommer han från Halmstad, så redan Linköping är en bit norrut för honom:
– Det är jättebra för oss att komma hit till Mellansverige. Naturen är annorlunda; det är mer kuperat och mindre bebyggelse, men framför allt färre tankplatser!
Det visar sig att helikopterskvadronen har många olika funktioner:
– Bland annat stödjer vi armén med transporter, hjälper polisen och även samhället i ­övrigt, till exempel med att släcka skogs­bränder. Man kan verkligen göra nytta. Många tänker inte på att detta är en möjlig karriärväg och det känns som man tappar bort stora målgrupper. Det kommer att bli stora pensionsavgångar fram­över och vi kommer att behöva många unga tjejer och killar som vill meka och flyga. Man kan ju även flyga JAS eller transportflygplan ­efter utbildningen.

Det som krävs för att få börja utbilda sig till pilot är att man är svensk medborgare, har en genomförd gymnasieutbildning och godkända betyg i Matematik 2, Svenska 2 och Samhällskunskap 1. Sedan söker man till en plats via Försvarsmaktens hemsida.
Simon gillar att flyga Black Hawk:
– Jag är supernöjd med helikoptern. Den är trevlig att flyga, mångsidig och flexibel, och det är bra kräm i den, som du kommer att känna!
Dags för säkerhetsgenomgång. Klas Johansson är uppdragsspecialist och allt från kabin­ansvarig till ytbärgare. Idag är det han som går igenom säkerheten för dem som inte åkt med en Black Hawk förut. Vi blir tilldelade mintgröna hörselskydd/headsets och får veta att vi kommer att sitta på ”kraschstolar”, vilket känns halvtryggt och helspännande, men det är mest ett begrepp som låter värre på svenska än engelska – säger åtminstone uppdragsspecialisten.
Man får inte ha någonting under stolarna, inte ens sina fötter, och vi blir tillsagda att skynda hukande från helikoptern när den landat, med hörselskydden på, och att det kommer att blåsa rejält. Äh, tänker reportern, som varit med förr, alltså åkt helikopter en enda gång till en helt annan sorts fotografering, men det ­visar sig senare att den erfarenheten inte räcker långt jämfört med trycket från en Black Hawk.

”Mycket väntan och sedan händer allting jättesnabbt!”

Det är problem med dina kläder, får reportern veta, och tittar ned på sin kappa, sina kängor, varma byxor och halsduk som inte hänger och fladdrar alls. Jo, clipsreflexen måste bort, för annars blir den en farlig projektil i propellerstormen, och fickorna måste tömmas. Vi får höra skräckhistorien om lösa plagg inne i helikoptern som kan flyga ut och hamna i rotorn och får även veta att helikoptern har nödutgångar (som dock verkar innebära att kliva rakt ut i luften) samt två små brandsläckare, som är till för personbrand. Toppen. Då vet vi vad vi gör om någon av oss börjar att brinna.
Det blir en lång väntan på grusplanen. Där står vi med suktande blickar mot helikoptern och väntar på patrullen som ska följa med. ­Efter en timme eller mer börjar det kännas ­riktigt kallt om tårna. Tåhävningar föreslås. Det är känslan av att stå vid en majbrasa som aldrig drar igång, när man inte klätt sig tillräckligt varmt för att klara av stillastående väntan på iskallt grus i blå skugga. Livgardets kommunikationschef Paula Levänen är en av alla som väntar. Hon säger:
– Det här är typiskt inom det militära. Det är mycket väntan och sedan händer allting ­jättesnabbt!
Än så länge händer ingenting jättesnabbt, men plötsligt kommer de skyndande från grusvägen, ner över snön. Hörselskydd på. Det är dags!

Att kliva in i en Black Hawk är högt för en individ med höjden 161 centimeter. Det finns två varianter: att antingen ta ett fult, stort optimiststeg till lårhöjd med kameraryggsäcken hängd över ena axeln, i total obalans, och samtidigt försöka pricka rätt i springan in till kraschstolen, eller att krypande klättra in. Reportern hinner göra båda varianterna och chansar på att vara så snabb att det inte märks.
Kraschstolen är av tunn metall och iskall. Rysningen går genom kroppen på de redan nedkylda passagerarna, som faktiskt får något extra att sitta på, tillsammans med fler varningar om lösa föremål.
Trots hörselskydden hörs det vinande ljudet tydligt och vibrationerna gör att man hackar tänder, men antingen vibrerar det mindre efter en stund, eller så är det lätt att vänja sig vid det. Vi lyfter, nästan utan att det märks. Plötsligt händer det bara och snart kommer en behaglig värme inne i kabinen.
Det är strålande sol och vi flyger en sväng över centrum på Härnön innan färden går mot Örnsköldsvik. Storslagna vyer kantar hela sträckan, trots att vi flyger på så låg höjd att det är helt överflödigt att ha med ett långt tele­objektiv. Som lägst under flygningen befinner vi oss på cirka trettio meters höjd, trädtoppshöjd. En knastrig röst hörs i headsetet:
– Vi är noga med att inte störa för mycket på gårdar där det finns djur, samtidigt som vi måste öva på att flyga lågt. Dessutom flyger vi lågt under denna övningsvecka just eftersom vi ska synas.

Vi passerar isiga vattendrag och öppet vatten, så nära vattenytan att helikoptern gör ­vågor. De röda granitklipporna är tydliga mot det blå vattnet. Ett ögonblick ser det ut som vi ska flyga rätt in i ett skogstäckt berg, innan helikoptern vänder uppåt.
Här har vi Mjällom till höger, säger pilotens röst, och Docksta till vänster. Nationalparken ligger lite längre fram.
Någon spånar: Var det där man spelade in Ronja Rövardotter? Någon verkar kunna föreställa sig Nordingrå i sommarskrud och frågar: Är det många sommarboende där?
I den här farten tar det bara 21 minuter att komma till Örnsköldsvik. Helikoptern håller 270 kilometer i timmen.
– Fem minuter till landning!
Klas gestikulerar till dem som sitter längst bak. Fem fingrar. Två fingrar. Vi är där.
Ett stort kliv ned till marken, med hjälp av två vänliga händer. Sedan är det dags att huka och springa. Det känns som på film, och till en början lite överdrivet. Är det verkligen så ­blåsigt? Jo. Det är det.

Det värsta är inte den starka blåsten från propellrarna, utan när helikoptern lyfter och man själv är på marken. Det blåser så mycket att man tappar andan, som om blåsten ­skapar ett vakuum runt huvudet, suger luften ur lungorna och sedan pressar in en storm i luftvägarna. Soldaterna kurar ihop sig på marken. 6,5 ton ska lyfta och trycket blir därefter – här drar vi oss till minnes att detta är en helikopter med ”bra kräm i”. ­Kameraryggsäcken ­väger några kilo och hinner ta en egen flygtur helt kort tills reportern stampar på den. Det gäller att kura ihop sig, för annars kan även människor flyga iväg.
Den svarta höken har flugit och nu är det mindre än trettio minuter kvar av uppdraget. Soldaterna skyndar iväg för att säkra bygg­nader och omgivning. Om en dörr är öppen ska man gå in och söka av lokalen, annars skulle där kunna finnas fiender som skjuter en i ryggen när man går därifrån. Patrullen går systematiskt igenom området medsols och avslutar med skogsdungen nära planen där vi landade. En av soldaterna har gjort en skiss i sin anteckningsbok. Den kommer att användas när man senare avlägger rapport och gör en utvärdering.
Hörselskydd på. Helikoptern kommer tillbaka och vi skyndar in igen.

Vi flyger tillbaka till Härnösand i solnedgången, rätt in i den. En glödande orange sol över lila berg och gult hav. Fem minuter till landning. Fem fingrar hålls upp. Två fingrar.
Lika lätt som helikoptern lyfter, lika lätt landar den. Helt kort stannar vi till och hänger i luften innan helikoptern står på den kalla grusplanen igen, utan att man ens känner skill­naden mellan att flyga och att stå stilla. ­Hukandet igen. Springandet, blåsten. Black Hawk stannar inte; den lyfter. Alla vinkar.

Känd från filmen ”Black Hawk Down”

HELIKOPTERN ÄR en Black Hawk, som kallas Helikopter 16 i Sverige.
Besättningen består av två piloter, en färdmekaniker och en uppdragsspecialist. Normalt är man fyra personer i besättningen. Helikoptern har plats för 11 personer.
Helikoptern är medeltung, med en tjänstevikt på cirka 7,5 ton.
Den kan ta en last på 2,5 ton, alternativt 4 ton med kroken som bär hängande last. 1200 liter bränsle får plats i tanken och det går åt cirka 500 i timmen. Tankar gör man på flygplatser, om man inte har med sig eget bränsle.
I Sverige finns helikopterskvadroner i Linköping, Ronneby och Luleå.