Reportage Yippie 2 2020

Torpet gav Camilla kraft i sorgearbetet

Text & foto Maria-Thérèse Sommar

Fler bilder:

Camilla Rudholms hus på landet, en och en halv mil från Härnösand, är på utsidan ett vanligt, rött trähus, men insidan är något som förbluffar både besökare och de mest rutinerade mäklare.

Husdrömmen fanns tidigt hos Camilla, som också började sitt vuxenliv tidigt. Första jobbet var som gåflicka vid 13 års ­ålder. Hon flyttade hemifrån när hon var 17 och var trebarnsmamma vid 25.
– Redan som trettonåring sydde jag egna gardiner till mitt rum, städade och fixade. Jag hade radhus från att jag var 19 år och har alltid brunnit för inredning, att tapetsera och måla. Det har varit en dröm för mig att ta hand om ett övergivet hus.
I vuxen ålder följde ett antal år i lägenhet inne i Härnösand, innan hon köpte sitt torp, som då var fallfärdigt:
– Jag älskar att plocka blommor och vet att tussilago brukar komma tidigt vid stations­huset som ligger en bit bort. Därför var jag här och tittade och tänkte: Varför gör de ingenting med huset, som bara står och förfaller? Jag började söka ägaren, via Lantmäteriet. Han visade sig vara på Filippinerna och ville först inte sälja, men jag bjöd 15 000 kronor. Han sa 18 000 och torpet var mitt!

Efter köpet var det många som dumför­klarade henne, men samma personer fick sedan sitta och gapa när drömmen var förverkligad och Camilla hade gjort det mesta på egen hand, på bara ett par år.
Innan dess blev dock hennes liv förvandlat till en mardröm. Hennes syster Lotta blev mördad av sin kille, så brutalt ihjälslagen att läkarna inte kunde räkna antalet frakturer. Detta efter att polisen dessutom hade nonchalerat 112-samtalen.
Camilla befann sig plötsligt i något som ­liknade en Beck-film, på ett sjukhus där poliser kom med pistoler i hölstren.
– Jag tänkte: När ska jag vakna? Och när ska Lotta vakna?
På övervåningen i huset finns en förstoring på Lotta, en glad bild med den leende ­lillasystern och en hund, men Camilla tar ibland fram de hemskaste bilderna, på Lottas söndermisshandlade kropp, för att det även nu, nästan fyra år senare, är svårt att förstå.
Camilla har fått hjälp med KBT-terapi och har stöd av en beteendevetare, men det nyköpta torpet blev en viktig del i sorge­bearbetningen.
– Jag skulle ha det här som kolonilott, ­eftersom jag tycker om blommor, men i ­kaoset med min syster var jag här och ryckte upp rötter, planterade och stampade hårt i marken för att skrämma bort ormar. Att elda, måla; allt det här är mitt sorgearbete och därför döpte jag huset till Lottatorpet.
Planen var att hon skulle bo i en husvagn på gården i några månader, medan hon gjorde i ordning huset, men det blev ett och ett halvt år, utan rinnande vatten:
– Men jag fixade det! Fortfarande finns en del kvar att göra. Jag ska byta vindskivor och ­funderar på att hänga en säng i taket på växt­huset, så att jag kan ligga där och lyssna på regnet. I husvagnen bor numera hönorna och den har jag målat svart. Jag har ett spa i jordkällaren och funderar på att ha kafé här ute på sommaren.

Köket är Camillas favoritplats i huset, med svart inredning, plats för många att laga mat och sitta och äta. På en stor griffeltavla har besökare skrivit glada hälsningar. Kökssoffan visar sig vara gjord av en gammal gymnastikplint. Matbordet är tillverkat av dörrar, lackade med båtlack, och intill ett mindre bord som är höj- och sänkbart står en barstol i Camillas högst personliga design, tillverkad av en traktorsits, en kogrimma och en ratt. Nyligen ­fotograferade en mäklare huset bara för sin egen skull, eftersom han trots en lång karriär aldrig sett något liknande.

Efter mordet på Lotta slutade Camilla att vara rädd. Tidigare hade hon brytt sig mer om vad andra tycker och tänker, om att passa in.
– Det kanske är svårt att tro nu, men en ­period skulle allting vara ”shabby chic” hos mig, med en massa vitt. Svart är egentligen min ­favoritfärg. Våga släppa taget och vara dig själv, skulle jag vilja säga till folk. Man behöver inte vara som alla andra!
Precis som med röda stugor vet man inte

Camilla Rudholm

Ålder: 52.
Bor: I Lottatorpet utanför Härnösand.
Familj: Barn, barnbarn, särbo, hundar, tuppar och hönor.
Gör: Jobbar med utvecklingsstörda på gruppboende.

Artikeln publicerades i Yippie 2 2020 på sidan 32