Löpningens skäl

För de flesta är ett maraton det slutgiltiga kraftprovet. För en ultralöpare är 42 kilometer bara början. Vad sägs om 130 kilometer? 160? ”Ibland står man på startlinjen och tänker ’vad i helvete håller du på med?!’”, säger Johanna Bygdell från Härnösand, en av Sveriges bästa ultralöpare.

Ultrakarriären är fortfarande ung för Johanna Bygdell. Det är bara tredje säsongen som hon satsar på riktigt långa lopp, men hon stiger i raketfart på Sverigerankingen. Världsstjärnan Emelie Forsberg från Härnösand toppar listan, Johanna är nu sexa.
Under tre år har hon radat upp segrar och topptider i Sveriges mest krävande löplopp. Under 2017 har hon slagit alla dam- och herrlöpare i prestigefyllda High Coast Ultra och TEC. Och hon har gjort det som hobbylöpare. Vi pratar om en heltidsarbetande småbarnsförälder utan träningsprogram och träningsfilosofi.
Eller förlåt. Det finns ju en träningsfilosofi.
– ”Låt känslan styra”, kanske. Har jag någon filosofi kring träningen så är det att lyssna på kroppen. Är jag pigg tränar jag mycket, är jag sliten eller trött så låter jag bli.
Hm. ”Är jag sliten så vilar jag”. Det här låter farligt likt Svenne Motionärs träningsfilosofi. Och den krossar inga konkurrenter över 13 mil i Höga kusten, så mycket är klart.
Skillnaden är – utöver en gynnsam gensammansättning – att Johanna Bygdell älskar att träna. Det är aldrig något motstånd när löparskorna ska på. Träningen – även när den gör ont – är rolig och lustfylld.
Det plågsammaste är istället att inte kunna träna. En rejäl sjukdom eller skada är direkt nedbrytande.
– Det är ju katastrof. Fruktansvärt! Är jag sängliggande i två dagar så räcker det för att jag ska må dåligt. Då tvivlar jag på att jag ska kunna komma tillbaka. Det handlar inte om att jag oroar mig för någon karriär. Det handlar om att musklerna måste få jobba. Jag längtar efter en känsla i kroppen.

Totalt brukar det bli åtta pass i veckan på minst en timme i snitt. Av dessa är fem löppass, tre är styrka eller cykel. Inget av dem är detaljplanerat eller genomförs med stoppur.
– Jag har försökt med träningsprogram, men har slutat med det. Det var bara stressande. Missade jag ett pass så kände jag att jag låg efter schemat. Jag gillar inte alls att vara styrd på det sättet. Och jag vet ju att jag får tillräckligt med träningstimmar ändå. Mitt problem har alltid varit att ta det lite lugnt ibland och se till så att kroppen får den vila den behöver för att återhämta sig.
Det låter som en enorm utmaning att få ihop vardagen om man ska träna så mycket. Det är det inte, hävdar Johanna Bygdell. Jobbet som projektekonom på Länsstyrelsen innebär att hon ofta kan disponera sin tid själv, så då blir det ofta träning dagtid och sedan ett par timmar jobb på kvällen istället.
– Träningen styr inte livet utan det är livet som får styra träningen. Det är så det måste vara. Jag tycker inte att jag försaka något för att jag håller på med det här. Min inställning är att jag ska äta kakan och ha den kvar, Jag tänker inte nörda ner mig i detaljer och känna att jag måste avstå det där vinglaset.

En annan skillnad mellan Johanna Bygdell och Svenne Motionär är att inställningen är att träningen ska ge förbättring, utveckling. Och då gör det ont. Man åker inte räkmacka till eliten.  Pratar vi inställning till träningspassen så är Johanna helt kompromisslös.
– Ska du komma någonvart så kommer det aldrig utan smärta och uppoffringar. Så är det. Var inte rädd för smärtan utan lär dig att tycka om den, för den måste finnas där.
Men du säger att du lyssnar på kroppen och att det styr träningen?
– Ja, men jag lyssnar till vad den klarar av för stunden och sedan vet jag vad jag måste göra för att bli bättre.
Och det är att plåga sig?
– Det beror på vad jag tränar. Men ska jag springa kort så ska det göra ont. Gör det inte ont springer jag för långsamt.
Vad menar du med kort?
– Kort är allt under fem mil.

Den rena löparkarriären började alltså ganska sent. Länge var orientering nummer ett. Det började redan i åttaårsåldern hemma i Njurunda och fortsatte på hög nivå långt upp i senioråldern.
Några egenskaper utmärkte sig:

• Hon var inte snabb, men väldigt seg och uthållig (bra)
• Hon var hade en enorm tävlingsinstinkt (bra)
• Hon var skogsrädd (inte bra)

– Jag vet, det låter otroligt fånigt med en skogsrädd orienterare. Tävlingar gick bra, men jag ville inte träna ensam. Nu har jag tränat bort det, men jag var verkligen skogsrädd ganska länge.

Som orienterare var löpningen styrkan. Orienteringen däremot svajade ibland och blev en enorm stressfaktor.
– Prestationsångesten försvann faktiskt när jag började satsa på ren löpning. När orienteringsfaktorn försvann och jag ”bara” hade löpningen att koncentrera mig på. Löpningen kan jag kontrollerna på ett annat sätt.
Löpningssatsningen började med ett fjällmaraton 2013. 44 grymt krävande och kuperade kilometer i Vålådalen. Fjällmaraton maler ner vissa – och gör andra euforiska.
– Jag kände direkt att det passade mig. Så efter fjällmaraton bestämde jag att det var dags att snäppa upp. 2014 började jag satsa på löpningen – parallellt med orientering – och gjorde min första ultra.
Sedan var hon fast.

Det är ett kraftprov att springa en maratondistans och sedan bara fortsätta. Alla klarar det helt enkelt inte. Men det är lika mycket en mental utmaning att stå emot smärta och tvivel, att hitta motivationen att fortsätta springa när hela kroppen skriker nej och det är mil kvar till mål.
– Att spränga gränser, det är det man gör när man springer riktigt långt. Testar man ultralöpning så känner man antingen direkt ”Mer!” eller så känner man ”Aldrig någonsin mer!”.
För Johanna blev det mer, och resultaten kom tidigt. Hon blev snabbt den där tjejen som höll herrarnas tempo – eller högre. Efter ett monsterlopp i High Coast Ultra tidigare i år, 13 mil löpning, sprang Johanna ifrån alla konkurrenter oavsett klass och gick i mål på 13:26:52 och krossade därmed det gällande banrekordet för herrar med 24 minuter.
I Täby Extreme Challenge (TEC) var hon också snabbast av alla över den mördande distansen 100 engelska miles, drygt 16 mil. Drygt femton timmar behövdes. Rekord, såklart.
– Men den tiden går att pressa. Det var inget optimalt disponerat lopp.
Gör du ett försök att slå den?
– Jag har inte bestämt mig än. Jag sprang i princip hela loppet ensam på den där varvbanan. Och jag som är ganska rastlös.
Jo, det är fantastiskt roligt att vinna. Tävlingsdjävulen i Johanna Bygdell har inte gått i pension ännu, men en del av ultralöpningen som hon själv lyfter fram är gemenskapen och sammanhållningen mellan deltagarna.
– Stämningen är väldigt bra inom sporten. Helt fantastisk faktiskt. Man lär känna så många människor för när man springer så här långt så hinner man prata. Det är väldigt prestigelöst och man peppar och stöttar varandra när det kommer tunga faser i loppet.

Som sport är ultralöpningen fortfarande liten i Sverige. Johanna Bygdell är ett stort namn i en liten krets, men fortfarande tämligen okänd även hos en genomsnittligt sportintresserad svensk. Sponsorpengarna är minst sagt begränsade.
– Ja, så är det ju. Jag har en sponsor och ett företag som jag samarbetar med. Nu kanske jag slipper betala anmälningsavgift till loppen, men alla resor och all utrustning får jag stå för själv.
Drömmen om proffsliv är avlägsen även för en av sportens stjärnor. Men så vore kanske inte proffslivet en dröm heller.
– Att vara proffs innebär ju också att andra har förväntningar på dig. Jag vill aldrig känna att jag ska prestera för någon annans skull. Jag vill låta känslan styra.