Terese Strömberg

Drivet. Det som finns där, nästan oavsett vad det gäller och särskilt när det rör sig om idrott. Det är ett av de mest utmärkande egenskaperna hos Terese ”Tessan” Strömberg.
– Ibland måste jag påminna mig själv om att jag inte kan ställa samma krav på andra som jag har på mig själv, säger hon.

Terese är sladdbarn och lillasyster till bröderna Henrik och Patrik Strömberg.
– Brorsorna spelade hockey, för mig blev det handboll och fotboll.
Och bra gick det. Så bra att hon kom med på ett riksläger i handboll som 15–åring.
Ändå var det fotbollen som fick gå före.
– Nu i efterhand kan jag fundera hur jag tänkte. Jag hade ju mina flesta kompisar inom handbollen och ändå bestämde jag mig för att satsa på fotboll och skriva på för Bollsta IK, som då hade ett jättebra lag.
– Jag fick pendla ensam till alla träningar och hemmamatcher under flera år. Under försäsongerna tränade vi i Kuben-hallen i Långsele, ovanför Sollefteå.
Men å andra sidan fick ”Tessan” uppleva spel i division I, landets näst högsta serie för damlag.
Hon fick även spela i F18–landslaget i fotboll.
– Det blev många resor, både specifikt för mig och för hela laget, men det var väldigt inspirerande att möta så bra spelare varje vecka och att känna att jag hela tiden utvecklades.
Efter fyra säsonger tappade tyvärr Bollsta flera av sina bästa spelare, det gick tyngre och det och allt pendlande fick ”Tessan” att ta ett uppehåll från fotbollen.
– Vid den tiden hade jag träffat min sambo Håkan och börjat jobba på bank. Jag var 24 år när vi köpte hus och fick vårt första barn.
Det blev förvisso en comeback som 30–åring, med Härnösands SK
Men det blev bara några säsonger innan hon slutade.
Igen.
Idrotten hade inte längre lika hög prioritet.
Den skulle komma att bli viktig igen, men först några år senare och då på ett annat sätt.

2013, då ”Tessan” och Håkans dotter Maja var sju år, blev ”Tessan” tränare för Majas lag i Härnösands SK.
Nio år senare är hon kvar i den rollen.
– Det är jag, Fredrik Lanner, min svägerska Angelica Strömberg och Heléne Waldenstedt som kamperar ihop. Vi försöker dela upp rollerna mellan oss.
– Vi är i grunden ganska olika som personer och tycker inte alltid lika, men det ger en bra dynamik och vi lär oss av varandra. Vi fungerar bra som team och tjejerna trivs, för de har fortsatt år efter år. Vi har 20–22 spelare som följts åt hela vägen.
I år blir det spel i division III för laget.
– Några av spelarna kommer förhoppningsvis att få chansen att göra några matcher i ­division I med a-laget, men vi kommer att hålla ihop laget och spela i trean.
– Så nu kommer spelarna att få möta både unga tjejer och ”tanter” till våren. Det ska bli intressanta att se hur det kommer att gå, säger ”Tessan”.
Det kan hända att de unga HSK–tjejerna får en rutinerad ”tant” som förstärkning. För den 42–åriga tränaren och före detta flicklandslagsspelaren k a n göra en andra comeback.
– (skratt) Jag har inga planer på det, men skulle det behövas en spelare i någon match kommer jag absolut att ställa upp! Jag har ju hela tiden tränat och varit med på träningarna, så rent fysiskt och tekniskt ska jag nog klara det.
– Sedan får vi se om jag fixar tempot under matcherna, men jag får väl köra lite hårdare nu under vintern.
Det egna drivet kommer att vara guld värt här.

Tränarrollen har gett ”Tessan” mycket.
– Samvaron med spelarna och de andra ledarna, att hålla sig i form och tävlingsnerven. Det är sånt jag mår bra av. När jag slutade spela kunde jag sakna både själva matcherna, träningarna och att göra saker tillsammans med andra. När jag blev tränare fick jag tillbaka en del av det.
Och med en comeback får hon tillbaka även den sista delen.
Vid sidan av bankjobbet, familjen och fotboll tre kvällar i veckan plus match på helgen under säsong, har ”Tessan” en ny passion: padel.
– Herregud, vad roligt det är! Jag skulle kunna spela padel varje dag i veckan.
Men det är inte helt lätt att hitta motståndare alla gånger.
– Det roligaste är ju att möta sådana som är ungefär lika bra eller dålig som en själv. Då får man ut mest av det. Så jag säker hela tiden efter fler spelkompisar.
Ännu en punkt ska småningom bockas av på hennes att-göra-lista.
– Jag vill verkligen börja spela golf någon gång i framtiden. Jag vet att det tar mycket tid, men det verkar så sjukt roligt det också.
– Det verkar så lockande med en fritidsaktivitet som har ett tävlingsmoment och som man kan hålla på med även i hög ålder.

Röster om Terese:

Anna Gomez

Vi har snart 35 års vänskap tillsammans. Tessan är är en person alla skulle få ha i sin närhet. Glad, lättsam, rolig och snäll. En sann vän.
Hon är tävlingsmänniska uti fingerspetsarna. Som barn tävlade vi om allt som gick att tävla om, till exempel vem som kunde äta upp chokladen snabbast på en Daim eller plocka flest äpplen på tid. Tessan är en grym bolltalang. Det är synd vi inte fick veta hur långt hon skulle ha kommit. När vi spelade USM i handboll laddade hon med en biskvie till frukost.
Jag är helt övertygad om att Tessan skulle ha spelat på absoluta toppnivå om hon velat. Nu satsar hon helhjärtat som fotbollstränare i stället.”
Anna Gomez, nära vän

Patrik Strömberg

Tessan är lugn, trygg och stabil. Som ledare och tränare är hon säkert underbar. Hon brusar inte upp eller tappar fattningen.
Hon har ett starkt psyke och vill absolut inte förhäva sig eller sticka ut i mängden. Men rullar man ut en boll framför henne, då kommer tävlingsdjävulen fram! Jag tror att hon kunnat gå väldigt långt, både inom fotbollen och handbollen, om hon haft lite mer jävlar anamma. Jag och min bror har väl varit lite kaxiga och tagit oss fram mycket på vilja, men Tessan hade mycket större talang än oss.”
Patrik Strömberg, storebror