Innan jag gick i pension så funderade jag ibland på skillnaden i referensramar förr och nu. De sista eleverna jag undervisade hade aldrig upplevt tiden före smartphones. För dem är skärmar, internet och smartphones något som alltid funnits.
Vi som blev pensionärer för några år sedan växte i stället upp i en tid när radion ersattes av teven och vi fick nyheter som kom att upplevas i realtid – inte något som tidningen skrev om några dagar senare.
Vår första TV var en 17-tummare, svartvit förstås. Pappa passade på när KB Jonsson hade ett exemplar som inte var helt komplett och såldes ut till nersatt pris. Dåtidens apparater skulle ju ha en benställning (i detta fall i teak som var på modet), men den hade på något sätt kommit bort i transporten. Pappa länsade sparkontot, köpte teven och byggde en hörnhylla av lite virke i källaren. En tekniker kom några dagar senare och justerade kanalinställningarna. Lite skuggbilder, men de skulle försvinna när slavsändaren på Vårdkasen blev klar lovade man. Vi hade tur, det var rusch efter apparater, och en teve var dyr. För motsvarande penningvärde skulle man idag kunna köpa en lyxutrustad 100-tummare.
Draget efter TV-apparater startade med Fotbolls-VM 1958. Plötsligt var världshändelserna i vardagsrummet, som när Gagarin hyllades på Röda Torget, mordet på Kennedy och bärgningen av regalskeppet Vasa.
De som inte hade egen TV kunde se sändningarna till exempel i serveringen på Vårdkasen.
Alla i min generation minns nog när Nisse Nilsson satte 5-3 i öppen kasse vid VM i hockey 1962 – ”Den glider in i mål!” Och kanske även det dramatiska kvalet till VM i Chile. Målet vaktades av Bengt ”Zamora”Nyholm (1930-2015), lite av en idol för en liten knatte, eftersom jag hade sett honom i verkligheten. Min mor var nämligen bekant med Zamoras mamma.
Zamoras karriär inleddes i kvarterslaget Aston Villa, och han debuterade redan som 14-åring i IF Älgarna. Under tonåren spelade han även bandy, ishockey och handboll (enligt uppgift tillsammans med konstnären Bengt Lindström), förutom friidrott och bordtennis. Smeknamnet Zamora fick han för han vågade slänga sig som den spanske stjärnmålvakten Ricardo Zamora.
Som 18-åring värvades han till IFK Norrköping, och mellan 1948 och 1965 vaktade han målet i 294 matcher i allsvenskan. Det hann även bli 30 landskamper och han tilldelades Guldbollen 1961. En av de stora meriterna var när Sverige slog England på Wembley 1959 eftersom det var då det andra landslaget någonsin som vunnit över England på den legendariska arenan.
Ingen match var dock mer dramatisk än kvalmatchen mot Schweiz 28 maj 1961. I 42:a minuten knockades Zamora av schweizaren Heinz Schneiters armbåge i en luftduell. Zamora fick näsbenet knäckt, blodet forsade, Schneitser fick rött, och vänsterbacken Lennart Wing fick ställa sig mellan stolparna för resterande tid av halvleken. Svenska folket höll andan framför apparaterna.
I pausen plåstrades Zamora om, och några minuter in på andra halvlek fanns han i målet igen. Idrottsmännen var kanske lite hårdare förr?
I matchen var Zamora helt omutlig, och Sverige vann med 4-0. Tyvärr missade Sverige avancemanget efter en omspelsmatch på neutral plan mellan Sverige och Schweiz. Vi hade samma poäng och målskillnad.
Zamora missade emellertid en allsvensk match på grund av skadan men kom igen efter någon veckas vila. När han lade målvaktshandskarna på hyllan fyra år senare hade han utbildat sig till polis, blev efter några år sporthandlare, därefter försäljningschef och även travtränare på Mantorp.
Jag har några bilder på Zamora som släktingar tagit, men tidens tand har förstört dem med veck och rivskador. De är så förstörda att det inte går att rädda till publicerbart skick. Trist, så det får bli några bilder från tidningen Se som refererade Zamoras skada. Mästerfotografen Åke Borglund levererade ett stort reportage som blev en snackis i sportsammanhang.
