Tobaks reser sig ur askan

I nästan hundra år var Tobaksmonopolet ett av Härnösands viktigaste företag, ja kanske det allra viktigaste. Men 1997 tog det slut och sedan dess har den pampiga fabriken stått mer eller mindre tom. Det här är historien om tobaksfabrikens uppgång och fall, om vad som hände med huset, cigarrerna och människorna. Men också om hur det ser ut idag. För det finns faktiskt liv och rörelse i gamla Tobaks igen.

Det är med viss förväntan jag kliver in i Tobaksmonopolets hiss. Jag har alltid velat se det stolta tornet inifrån. Kanske är min medpassagerare Sven-Åke Vest också lite förväntansfull. Visserligen har han varit där förr, Sven-Åke var tobaksfabrikens siste chef, men nu är det ett bra tag sedan.

Vi trycker på knapp nummer 10 och går sedan den sista trappan upp. Vi blir båda lite besvikna när vi kommer in. Jag hade en föreställning om att tiden skulle ha stått stilla här uppe, men det har den inte, tvärtom. En vattenläcka har skadat både tak och parkett, väggfärgen flagnar och bara några enstaka möbler står kvar, lite planlöst utställda. Fönsterbrädena är utvändigt fulla av spillning från duvor, som drar sin kos när vi kommer. Men utsikten är fortfarande hänförande.

– Vi använde inte tornet särskilt ofta, men när det kom kunder och andra gäster blev det gärna en tur upp för att prata, provröka cigarrer eller bara njuta av utsikten, säger Sven-Åke, som var fabrikschef på Tobaks i 14 år.

Den siste fabrikschefen Sven-Åke Vest återser Tobakstornet, dit han förr tog med kunder och gäster.

Annat var det i början av fabrikens historia, i 1900-talets början. Då var det ofta fest i tornet, så ofta att stadens invånare började kalla det Härnösands Monte Carlo. Dåvarande chefen Torsten Schauman tyckte det var lite besvärande och beordrade upp svarta gardiner så att festandet kunde fortsätta utan att väcka för mycket uppseende.

”Här har tiden nästan stått still. Möbler och tavlor finns kvar, men ett lager damm på skrivbordet vittnar om att rummet inte används längre.”

Idag är tornet svårt att använda till någonting eftersom det bara finns en trappa och räddningstjänsten kräver två. Vi lämnar tornet och tar oss ner i den gamla fabriken. Där finns inte mycket som skvallrar om den febrila verksamhet som rådde mellan 1903 och 1997. Många av lokalerna står tomma och väntar på att nya verksamheter ska flytta in.
Men när vi kommer in i det gamla chefsrummet lyser Sven-Åke Vest upp. Här har tiden nästan stått still. Möbler och tavlor finns kvar, men ett lager damm på skrivbordet vittnar om att rummet inte används längre.

Arkitekten Torben Grut hade storslagna visioner för Tobaksfabriken med bland annat två torn. Bara den nedre delen blev byggd.

Kanske satt även Torsten Schauman där en gång i tiden. Han kom från det finska tobaksföretaget Ph. U Strengberg & Co i Jakobstad som 1903 beslutade att starta ett svenskt dotterbolag. De såg en potential i Sverige eftersom deras populära cigaretter Armiro och Fennia smugglades i stora mängder över gränsen.

Att fabriken hamnade i just Härnösand är eventuellt en slump. När finländarna skulle rekognoscera tog de båten från Vasa till Härnösand och hittade genast en lämplig tomt och brydde sig sedan enligt vissa källor inte om att leta mer. Å andra sidan får man betänka att vår region vid den tiden var en av Sveriges mest expansiva och Härnösand säkert en strategiskt bra plats att etablera sig på.

Hur som helst så lastades senare samma sommar en båt med några maskiner, lite tobak och 16 erfarna tobaksarbetare från Jakobstad. De började tillverka cigaretter i grosshandlaren Ferdinand Nätterqvists gamla trävilla. Den blev snabbt för trång och 1906 anlitades arkitekten Torben Grut, som tidigare ritat Sollidens slott på Öland och senare skulle bli känd som mannen bakom Stockholms stadion.

Han hade en storslagen vision om en fabrik som skulle sträcka sig en bra bit upp i backen och bestå av fyra huskroppar och två torn. 1909 hade den nedersta delen byggts i två etapper och då, bara sex år efter starten, jobbade 450 personer i fabriken. Snacka om tillväxtföretag!

Men 1915 tar den finska delen av historien plötsligt slut. Första världskriget hade just brutit ut och svenska staten behövde pengar till försvaret, men också till ett nytt pensionssystem. Därför förstatligades alla tobaksfabriker och många av de mindre lades ned. Men Härnösand blev kvar. Den var då Skandinaviens ledande och omsatte mer än alla andra svenska fabriker tillsammans.

Härnösands enda hiss med tio våningar?

Vad som hände de följande decennierna finns inte så mycket information om, men fabriken tycks ha levt ett stabilt liv och 1947 var antalet anställda 300, varav 260 arbetare. Produktionen bestod främst av cigaretter, men det tillverkades även snus och piptobak.
I skiftet mellan 1970- och 1980-tal beslutade sig koncernledningen i Stockholm för att renodla verksamheten i sina fabriker. Utredningen slutade med att Härnösand ”förlorade” cigaretterna till den modernare fabriken i Malmö. Snuset hamnade samtidigt i Göteborg, piptobaken i Arvika medan Härnösand fick cigarrerna.

– Det är lätt att var efterklok och det hade naturligtvis varit bättre att få snuset. Då hade fabriken kanske varit kvar än idag. Men cigarrmarknaden var faktiskt större än snuset då, säger Sven-Åke Vest.
Det här hände strax innan han tillträdde 1983. I fabriken tillverkades då allt från cigarillerna Accent och Rillo till den rakt igenom handgjorda lyxcigarren Fokina.
– Den bestod av hela tobaksblad på längden för att få ett så lågt sugmotstånd som möjligt.

Några anställda hade fått lära sig hantverket från grunden, bland andra Birgit Ritzén.
– Ibland fick jag åka på marknader och mässor. Det var roligt och alltid många som kom fram för att prata. Och så var jag med när de spelade in ”Kan du vissla Johanna”, som visas på TV varje jul. Jag är väl i bild ungefär en sekund när de två pojkarna ska köpa en cigarr.

En bild från dokumentärfilmen ”Den cigarren var god” som visades i TV i samband med nedläggningen. Foto: Murberget

Men mestadels var arbetet monotont och slitsamt. Ändå är det ingen av de före detta tobaksarbetarna som klagar. De flesta som började på Tobaks blev kvar länge och vittnar om en ovanligt god gemenskap. Även om jobbet kunde vara tråkigt så hade de anställda roligt tillsammans. Många berömmer också företagets personalpolitik.
– De månade om sina anställda. Man kände en trygghet och kanske var det därför det blev så bra gemenskap, säger Stig-Uno Ulander.
– Det fanns alltid pengar till bra projekt när det gällde arbetarskydd och sådant, säger Sven-Åke Vest.

Men verkligheten utanför var hård. Allt fler slutade röka och verksamheten gick sämre för varje år. Förutom en lyckad inbrytning i Sydkorea och en tillfällig boom i USA så sjönk marknaden för cigarrer och cigariller årligen med 3-4 procent. I mitten av 1990-talet börsintroducerades företaget, som då hette Swedish Match, och en utredning tillsattes för att minska kostnaderna.

– När vi hamnade på börsen märktes en tydlig skillnad. Plötsligt var det många som hade åsikter om lönsamheten, säger Sven-Åke Vest.
Fabriken i Härnösand gick visserligen med vinst, men det räckte inte. Utredningen kom fram till att Härnösand skulle läggas ned och tillverkningen flyttas till Malmö och Belgien.

– Det var en chock och tog hårt, fabriken var ju som ett andra hem för de flesta av oss, säger Kicki Johansson, som var på Tobaks i 26 år.
Personalen och facket gjorde vad de kunde och åkte bland annat med skyltar och plakat ner till huvudkontoret i Stockholm för att protestera och Sven-Åke Vest, som sedan blev politiskt aktiv i Folkpartiet, gick i sitt första och enda 1 maj-tåg. Men inga protester hjälpte. Sommaren 1997 rullades den sista cigarren i fabriken i Härnösand.

Sven-Åke Vest känner sig hemma bakom sitt gamla skrivbord.

Swedish Match lämnade trots allt inte de anställda helt vind för våg. Tvärtom fick de som ville utbilda sig hjälp med det och det gjordes också
en pensionsöverenskommelse som innebär att alla anställda får en bolagspension vid fyllda 55 år. Fortfarande 15 år efter nedläggningen blir också alla ”pensionärer” bjudna på julbord och en sommarresa varje år.
– Det är nog ett av de bästa företagen att få sparken ifrån, säger Birgit Ritzén.
Det tycks också ha löst sig för de flesta av de 80 som blev av med jobbet. Sven-Åke Vest erbjöds utbildning och ett jobb som säkerhetschef på huvudkontoret.

– Jag trivs bra i Härnösand och ville varken flytta eller resa en massa. Jag hade heller inte så långt kvar till 55-årsgränsen.
I stället har han drivit företag och engagerat sig i politiken, för tillfället som landstingspolitiker. Vi går ut från hans gamla ”dammiga” kontor och lämnar den tomma byggnaden. Eller helt tom är den ju inte. Nyligen installerade sig Hernö Hantverksöl och för ett år sedan flyttade

Logosol in med 35 anställda och både kontor, butik och lager.
– Det är kanonbra här, säger Mattias Byström, vice vd och produktchef på Logosol. Vi har fått precis som vi vill ha det. Nu fattas bara fler grannar.

Att gamla Tobaks lever känns till och med på lukten. Men nu är det inte tobak som luktar utan malt och humle. Och kanske en gnutta sågspån. Vad blir nästa doft?

Lite fakta:

1903
Fabriksbolaget Ph. U Strengberg & Co i Jakobstad, Finland beslutar att starta ett dotterbolag i Sverige. De köper en tomt i Härnösand och börjar tillverkningen med 16 anställda
1906
Verksamheten växer snabbt och Torben Grut anlitas för att rita en ny fabrik. Den byggs i två etapper.
1909
Fabriken har 450 arbetare + ledning, säljare och kontorsanställda.
1914
En tredje tillbyggnad i kalksten tas i bruk
1915
Statliga Svenska Tobaksmonopolet ”Tobaksbolaget” bildas och köper upp alla fabriker i Sverige. Härnösandsfabriken är då Skandinaviens ledande och omsätter mer än alla andra svenska fabriker tillsammans
1961
Monopolet på import och försäljning hävs. Bolaget ombildas till Svenska Tobaks AB, STA
1967
Även tillverkningsmonopolet hävs. Den ökade konkurrensen medför rationaliseringar och endast fyra fabriker blir kvar; Malmö, Göteborg, Arvika och Härnösand
1970
STA uppgår i Statsföretag AB
1980-81
Verksamheten renodlas och all cigarettillverkning koncentreras till Malmö medan Härnösand får cigarrerna i stället
1984
Statsföretag blir Procordia
1992
Procordia blir Swedish Match
1997
Fabriken i Härnösand läggs ner. 80 anställda förlorar jobbet

• Under större delen av fabrikens historia tillverkades cigaretter
• Från början tillverkades de populära finska märkena Armiro och Fennia. Senare hette märkena till exempel Bill, Boy och John Silver
• Det producerades som mest 2 miljarder cigaretter per år, 20 procent av den totala försäljningen i Sverige
• De cigarrmärken som tillverkades var Fokina, som var rakt igenom handgjord, Cortez, Bellman och cigarillerna Accent och Rillo
• Under en tid legotillverkades även kaffemaskinen Jede och underdelen till Graningekängan

Så blev vårt liv efter Tobaks

Yippie har träffat några av medarbetarna på Tobaks.

1. Olle Mattsson
Ålder: 82
På Tobaks: 1967-1991
Familj: 3 barn, 4 barnbarn
Bor: Lägenhet på Hospitalsgatan Gör: Pensionär

Jag kom som driftsingenjör och ställföreträdande fabrikschef 1967. Det var jag ända tills jag slutade 24 år senare. Jag hade inga ambitioner att bli mer chef än så och trivdes väldigt bra med jobbet. Det var omväxlande och jag har aldrig haft ett så bra jobb.
När jag kom var det främst cigaretter som gällde och vi tillverkade två miljarder per år, 20 procent av alla cigaretter som såldes i Sverige. Det var roligare med cigaretterna, det var lite framåt och lön-samt och vi var duktiga här i Härnösand.
När vi blev av med det och fick cigarrerna i stället förstod man att det skulle gå utför. Ändå höll det i 15 år till. Men då hade jag redan slutat. Jag fick ett bra avtal och gick i pension några år i förtid. Nu är jag 82 år och läser mycket böcker. Och så går jag till Torgcaféet varje dag för att ta en kopp kaffe och läsa tidningen

2. Birgit Ritzén
Ålder: 63
På Tobaks: 1968-1973, 1979-1997
Familj: Sambo, 2 vuxna barn, 5 barnbarn
Bor: Villa på Änget
Gör: Pensionär i förtid

Jag började som 18-åring, men slutade efter några år och var hemma med barnen i sex år. Sedan skulle jag bara hoppa in ett litet tag, men blev kvar i nästan 20 år. Jag fick prova många olika sysslor och var en av dem som fick lära sig att handrulla cigarrer. Det gjorde jobbet mer omväxlande. Jag hade gärna jobbat kvar om det hade gått.
När fabriken stängde var vi sju stycken som fick en utbildning till personlig assistent betald av företaget. Sedan har jag jobbat på lite olika ställen; som personlig assistent, på Finap och på Intervjubolaget.
När jag fyllde 55 valde jag att ta den tjänstepension som gamla Tobaks erbjuder. Jag kommer att förlora på det när jag fyller 65, men tycker ändå att det är värt det. Jag är fullt sysselsatt med att ta hand om grannar och hundar. Jag går ut med mina egna två och även grannens hundar

3. Stig-Uno Ulander
Ålder: 58
På Tobaks: 1973-1997
Familj: Sambo, 2 vuxna barn, 1 barnbarn
Bor: Radhus på Furuvägen
Gör: Jobbar på HL Display

Jag kom till Tobaks som praktikant från gymnasiet. Sedan blev jag erbjuden jobb så jag hoppade av skolan. Jag började i produktionen, men har även jobbat på lagret och mesta tiden med underhållet. Vi hade en fantastisk gemenskap och väldigt roligt tillsammans. Mycket tror jag det berodde på att personalpolitiken var så bra. Vi kände en trygghet.
Det var så klart tråkigt när fabriken lades ner, men blev nog positivt för många ändå till slut. Jag tror att det har löst sig för de flesta. Själv fick jag jobb på Poståkeriet ett tag och sedan år 2000 jobbar jag på HL Display i Sundsvall.
Nu har jag passerat 55 och får en viss pension från gamla Tobaks. Men den räcker inte att leva på och jag vill också fortsätta jobba, inte minst för den sociala samvaron, att ha arbetskamrater och träffa folk

4. Kicki Johansson
Ålder: 61
På Tobaks: 1970-1997
Familj: 2 vuxna barn
Bor: Lägenhet på Eriksbergsgränd och stuga vid Långsjön
Gör: Omvårdnadspersonal inom äldrevården

Jag började på piptobaken i december 1970 och var kvar ända till slutet. Även om jobbet ofta var monotont så hände mycket under åren och man fick lära sig många nya saker. Jag var bland annat med och gjorde världens längsta cigarr. Jag vet inte vem som kom på idén, men vi gjorde den till 75-årsjubileet och kom med i Guiness Rekordbok.
Vi hade roligt tillsammans och lärde känna folk på de andra fabrikerna i landet också. Bland annat hade vi ”Tobakiader” med olika tävlingar. Det var mest på skoj, men alla ville slå Malmö, det var ju ”storfabriken”.
När fabriken lades ned betalade företaget en tvåårig utbildning åt mig på Nordvik. Det var skönt och roligt att få göra något helt annat ett tag, det borde alla få göra någon gång. Nu jobbar jag inom äldrevården och så hoppar jag in ibland på Härnösands Plastindustri, plus att jag har en liten pension från tiden på Tobaks

5. Anki Rydberg och Cathrine Pettersson
Ålder: 52/48
På Tobaks: 1981-1997/1984-1997
Familj: 3 vuxna barn och 1 barnbarn/3 barn varav ett hemmaboende
Bor: Varsitt radhus i Gånsviksdalen
Gör: Jobbar på uppräkningen på Loomis

”Jag (Anki) var fjärde generationen på Tobaks. Min farmorsmor och farmor hade jobbat där och mamma, brorsan och svägerskan jobbade där när jag började. Det var andra som var släkt med varandra också. Det blir väl lätt så om det är en bra arbetsplats, att man tipsar varandra.
Det var en kanonkamratanda på Tobaks. Cathrine började tre år efter mig och vi blev snabbt bästa kompisar och är det än idag. Vi har följt varandra genom livet. Nedläggningen var ju bitter och det kändes oroligt, vi hade ju familjer att försörja. Men vi vände det ganska snabbt till något positivt.
Vi fick en utbildning i trädgårdsanlägg-ning på Nordvik och jobbade sedan i många år på Svensk Markservice på somrarna och vikarierade på dagis på vintrarna. Men vi ville ha mer trygghet och jag började på Skanska Grus & Betong och Cathrine fick jobb på Loomis (Riksbanken).
Men vi kan ju inte vara ifrån varandra verkar det som så nu jobbar jag också på Loomis och Cathrine har precis flyttat så vi bor grannar också

Världens längsta cigarr

Världens längsta cigarr tillverkades under några månader våren 1990 av Kicki Johansson och Gun-Britt Blomqvist under ledning av tobaksmästare Evry Nilsson. Cigarren var 5,6 meter lång, vägde 112 kilo och det gick åt totalt 14 690 tobaksblad. Cigarren kom med i Guiness Rekordbok, men rekordet har senare slagits. Cigarren finns fortfarande att se på Tobaks- och Tändsticksmuseet i Stockholm.