”Lyssnande är en bristvara”

Olivia Setkic talar fyra språk flytande; svenska, finska, engelska och bosniska*. Det har varit till stor hjälp i hennes arbete med civil krishantering ute i världen, framför allt i forna Jugoslavien. Men ännu viktigare än att prata är att lyssna.
– Ett djupt genomtänkt lyssnande är en bristvara och skulle, faktiskt, kunna bidra till mer fred på jorden!

Olivia Setkic växte upp i ett tvåspråkigt hem strax utanför Helsingfors, mamman pratade finska och pappan svenska. Och nu är det samma sak för hennes egna barn. Hon pratar svenska och hennes man Edo bosniska.
– Jag tycker det är viktigt att de får båda språken, inte bara här hemma utan även i den övriga vardagen. Därför tog vi ett sabbatsår för några år sedan och bodde i Bosnien under ett år.

”Det blev en väldigt stark upplevelse. Människorna i lägret hade inget annat än tid och det var väldigt lätt att få kontakt. Jag blev kär i folket.”

Första gången Olivia besökte forna Jugoslavien var 1994. Hon hade precis gått ut i gymnasiet och ville komma ut och förändra världen. Så hon åkte som volontär till krigets Jugoslavien, närmare bestämt till ett flyktingläger i Kroatien.
– Det blev en väldigt stark upplevelse. Människorna i lägret hade inget annat än tid och det var väldigt lätt att få kontakt. Jag blev kär i folket.
Därför ville hon också lära sig språket och började på egen hand med hjälp av böcker och ett kassettband. När hon åkte hem till Helsingfors för att studera Nordiska språk, tog hon även kroatiska som biämne. Och fick höra talas om ett stipendium på en termin i Zagreb.
– Egentligen kunde jag för lite för att få det, men jag jobbade stenhårt och dessutom var det inte så många andra som sökte eftersom Balkankriget pågick för fullt.

I Zagreb kom hon in i språket på ett helt annat sätt och fick också kontakt med en humanitär organisation från Skottland som behövde en tolk. Det blev början till många resor och vistelser i fredens tjänst i de olika länderna på Balkan. Sammanlagt har hon tillbringat fem år på Balkan. Ett av de längre uppdragen var som observatör för EU några år efter kriget.
– Det var fortfarande väldiga spänningar i luften. Man var överens om att sluta skjuta på varandra, men många hade kvar vapen hemma och det hände även att minor exploderade när människor återvände till sina hem.
Olivia var då 26 år gammal, men såg betydligt yngre ut, och hennes kollegor i EU-gruppen var i princip dubbelt så gamla män med militär bakgrund.
– Det var lite tufft ibland och jag funderade på att färga håret grått. Men min fördel var att jag kunde språket och kulturen.
Just språk och kommunikation har under åren upptagit Olivias tankar allt mer, inte minst förmågan att lyssna – på riktigt.
– Vi tror oss lyssna, men ofta gör vi det väldigt inaktivt. Man för ett samtal samtidigt som man plockar ur diskmaskinen. Eller så funderar vi på hur det som sägs är relevant för oss själva i stället för att verkligen ta in vad den andra personen vill säga.
– Och det gäller i det lilla privata livet, precis som i stora världen. Om människor i konflikt kunde lyssna bättre och ta in varandras syn på saken blir inte allt så svartvitt och man kan se individer i stället för representanter för något.
För att kunna lyssna är det bra att kunna språk, helst de som pratas i närheten.
– Ja, om jag fick bestämma skulle barnen från tidig ålder få lära sig grannspråken och också få mer kontakt med grannfolken. Skåningarna kan lära sig danska och i Norrbotten finska och samiska till exempel. Det är ju mest sannolikt att det är grannarna man kommer att göra affärer med eller bli kära i senare i livet.

För egen del var det inte direkt grannen hon träffade, men väl en person hon kunde prata med från första stund. Det var under en ledig helg i Sarajevo som hon träffade Edo. Ett antal år senare gifte de sig i Finland, där Olivia då jobbade, och sedan föddes de tre barnen. 2010 flyttade familjen till Härnösand när Olivia fick en halvårslång tjänst på Folke Bernadotteakademin på Sandö.
– Vi bodde då i mellersta Finland där alla pratade finska. Jag ville byta miljö så att barnen fick svenska i stället för finska som huvudspråk, precis som jag själv. Och det går snabbt för barn. De lekte på finska de två första veckorna i Sverige, sedan blev det svenska.
Efter det första halvåret fick hon fast tjänst och familjen stannade i Härnösand, förutom sabbatsåret i Bosnien 2012-2013.
– Jag har lätt för att trivas där jag bor, men Härnösand är bättre än någon annanstans. Här har varit lättare att komma in. Jag är nog en småstadsmänniska egentligen.

*Bosniska är i grunden samma språk som kroatiska, serbiska och övriga språk på Balkan. Det är mindre som skiljer än mellan svenska och norska.