Tillflykt

De kommer från Syrien, Irak, Somalia, Eritrea och många andra länder. De flyr från krig och förtryck, lämnar hem, jobb och utbildningar och kommer till ett främmande land med ett konstigt språk. Och de bär på en stor saknad och oro för släkt och vänner.
Men de känner också trygghet och tacksamhet och ser en framtid i det nya landet. Här möter du Maria, Souleika, Tatelicious, Adam och Basel, några av de många som kommit till Härnösand de senaste åren.

01. Maria Al Hennawi

Ålder 19
Familj Mamma, pappa och lillasyster i Saudiarabien, storasyster i Turkiet, bror och syster i Härnösand
Bor Lägenhet på Tjädervägen ett kort tag till

”Jag hoppas att jag en dag kan bli läkare och att jag får ha min familj nära mig. Och så hoppas jag att kriget ska ta slut i mitt hemland. Men jag vill bo i Sverige!”

Maria Al Hennawi drömmer om att bli läkare, precis som sin pappa. Men det som såg ut att vara en rak väg dit har blivit lång och slingrig. Nu går hon introduktionsprogrammet på gymnasiet och hoppas kunna börja på naturvetenskapsprogrammet nästa år och sedan universitetet.
– Jag skulle precis börja på universitetet när jag flydde så i stället för att ha fyra år kvar har jag nu tre plus fem. Det gäller att ha tålamod.
Maria är syrier, men är född och uppvuxen i Saudiarabien, dit hennes farfar flydde för länge sedan. Hennes föräldrar har levt hela sina liv i Saudiarabien, men är syriska medborgare och hade en gård i Syrien som familjen åkte till varje semester. Målet var också att flytta till Syrien när de äldsta barnen skulle börja på universitetet.
– Men så kom kriget och allt blev annorlunda. Av vårt hus i Syrien finns ingenting kvar längre och pappa blev av med jobbet i Saudiarabien.
Sedan kriget startade har många syrier tagit sig till Saudiarabien och för att skydda sina egna medborgare har regimen bestämt att bara saudier får jobba som läkare. Det var i det läget som det bestämdes att Maria skulle ta sig till Sverige. Via ett visum till Italien kom hon som ensamkommande för snart två år sedan.
– Jag hoppades på att få asyl innan jag fyllde 18 så att min familj kunde komma efter. Men tyvärr hann jag inte få det.
Nu har visserligen två av hennes småsyskon kommit efter, men fortfarande är hennes föräldrar och den yngsta systern kvar i Saudiarabien. Däremot har hon gott om andra släktingar i Härnösand, som har flytt från Syrien.
– Det känns tryggt och jag får mycket hjälp av dem och det är bra att bo i en liten stad där det är nära till alla. Men jag saknar mina föräldrar väldigt mycket.
Det mesta är annars bra i Sverige.
– Det är bara lite svårt att få svenska vänner. Det är inte så bra att vi bara är från andra länder i skolan. Om man träffar svenskar varje dag skulle det gå fortare att lära sig språket.
Maria har ändå lättare än många andra att lära sig svenska. Hon gick på internationella skolan i Riyadh där all undervisning var på engelska. Nu väntar alltså ytterligare tre år på gymnasiet innan hon kan läsa vidare.
– Det känns lite konstigt att läsa sådant jag redan kan, fast på ett nytt språk.
Det är bara fyra månader sedan Maria fick uppehållstillstånd, men hon har ännu inte fått något svenskt ID-kort och bor därför fortfarande kvar i en av Migrationsverkets lägenheter med två andra syriska tjejer. Men snart ska hon försöka hitta en egen lägenhet.
– Jag hoppas att jag en dag kan bli läkare och att jag får ha min familj nära mig. Och så hoppas jag att kriget ska ta slut i mitt hemland. Men jag vill bo i Sverige!

02. Souleika Kader

Ålder 19
Familj Mamma, pappa och fyra småsyskon
Bor Lägenhet på Murberget

”Kanske att mamma och pappa skulle vilja flytta tillbaka om kriget tog slut och det blev lugnt och tryggt där. Men inte jag. Somalia är inte mitt land! ”

Souleika Kader är somalier, men har aldrig varit i Somalia. Hennes föräldrar flydde från kriget redan innan Souleika föddes. I många år bodde familjen i den lilla republiken Djibouti, som gränsar till Somalia. Men några besök i hemlandet har det alltså aldrig blivit.
– Nej, det har varit krig där så länge så det går inte. Och jag har varken far- eller morföräldrar kvar. Alla har dött i kriget.
Souleikas föräldrar fick aldrig några uppehållstillstånd i Djibouti och familjen levde alltså som flyktingar i många år. Souleikas pappa är utbildad lärare i arabiska och religion och kunde jobba lite som det, men oftast var föräldrarna utan jobb eller fick ta olika svartjobb.
– Då har man ju inga rättigheter. Pappa skadade sig i handen en gång och kunde inte jobba på ett år, men fick ingen ersättning för det.
För snart fyra år sedan fick familjen till slut flyktingstatus av FN och kunde komma som kvotflyktingar direkt till Sverige. De hamnade i Hackås, ett litet samhälle fyra mil söder om Östersund.
– Det kändes jättebra att komma hit. Här kunde vi se en ny framtid och en chans att komma in i samhället. Samtidigt är det så klart svårt att komma till ett helt nytt land.
Det var också svårt att bo på landet utan bil och efter några år valde familjen att flytta till Härnösand. Här fanns redan en grannfamilj från Djibouti och ytterligare några gamla grannar bor i Kramfors.
Souleika går på introduktionsprogrammet på gymnasiet och hennes mål är att bli sjuksköterska. Nästa år kan hon börja på det treåriga vård- och omsorgsprogrammet.
– Sedan tror jag att jag försöker jobba ett tag som undersköterska innan jag söker vidare till universitetet.
Somalia har haft krig de senaste 25 åren och i princip varit ett laglöst land sedan dess. Ingen regering eller grupp har haft full kontroll över landet och det ser inte särskilt ljust ut framöver heller, i all fall inte inom överskådlig tid.
– Kanske att mamma och pappa skulle vilja flytta tillbaka om kriget tog slut och det blev lugnt och tryggt där. Men inte jag. Somalia är inte mitt land!

03. Tatelicious Karigambe

Ålder 25
Familj Dotter, mamma och systrar i Zimbabwe
Bor Lägenhet på Murberget

”Jag älskar ”Dancing queen”. Men nu älskar jag hela Sverige. Det är ett bra land med jämlikhet, mänskliga rättigheter och bra villkor för HBTQ-personer. Jag fick en kram på flygplatsen när jag landade och så var det så vackert med all snö. Det här är himmelriket för mig.”

Att vara transsexuell i Zimbabwe är inte det lättaste. Det vet Tatelicious Karigambe mer än väl. Så länge hon inte pratade öppet om det gick det an, men i fjol så bestämde hon sig för att gå ut offentligt och prata om sin situation i TV, radio och tidningar. Efter bara två veckor greps hon och sattes i fängelse.
– Jag visste att det skulle bli tufft, men inte att det skulle bli så hemskt som det blev.
Efter fyra veckor av våld och tortyr i fängelset och efter att ha betalat 10 000 amerikanska dollar kom hon ut, bara för att mötas av ett nedbränt hus och en misshandlad mamma.
– Då sade mina vänner att jag måste fly om jag skulle överleva.
Hon tog sig över gränsen till Zambia och kom så småningom som FN-kvotflykting till Sverige och Härnösand i februari 2016. Det enda hon kände till om landet hon kom till var ABBA.
– Jag älskar ”Dancing queen”. Men nu älskar jag hela Sverige. Det är ett bra land med jämlikhet, mänskliga rättigheter och bra villkor för HBTQ-personer. Jag fick en kram på flygplatsen när jag landade och så var det så vackert med all snö. Det här är himmelriket för mig.
Hon har startat föreningen Tatenda Movement för flyktingar, dels för att genom föreningen säga tack för den andra chans de fått i Sverige, men också för att peka på de problem som kan uppstå i mötet med det nya landet.
– Vi vill uppmana de människor som kommer att verkligen ta sin chans och inte hålla på med droger och kriminalitet eller att behandla kvinnor illa. I Sverige är kvinnor inga objekt och sex har man bara om båda är överens om det. Om svenskar säger sådana saker kan de bli kallade rasister så jag tror det är bättre att vi säger det.
Tatelicious är utbildad kemiingenjör, men drömmer om att jobba för FN med mänskliga rättigheter. Därför hoppas hon kunna studera juridik vid universitetet så snart som möjligt.
– Jag vill jobba ute i världen, gärna i Afrika. Men Sverige är mitt hem nu.
Det hon drömmer om mest är dock att få återförenas med sin dotter. Hon är än så länge kvar hos Tatelicious mamma i Zimbabwe.
– Det är en byråkratisk process som kan ta några år, men jag är säker på att hon kommer.
Tatelicious brinner intensivt för jämlikhet, mänskliga rättigheter och HBTQ-frågor och hon fortsätter arbetet i Sverige. Bland annat har hon ställt upp som frontfigur för projektet We are survivors, som drivs av RFSL Dalarna och Hiv-Sverige. Men den här gången behöver hon inte betala samma höga pris som i Zimbabwe. Ändå ångrar hon ingenting.
– Nej, vi måste vara modiga. Förändringar kommer inte av sig själva.

04. Basel Aljamal

Ålder 30
Familj Fru Sara, barnen Mais, 5 år, Aya, 3 år och Hosam, 8 månader
Bor Lägenhet på Brännavägen
Gör Arbetar som integrationspedagog

”Att jobba som advokat igen är en dröm, men en dröm som är svår att nå.
– Det är väldigt lång väg dit, med många fackord och helt andra förhållanden. Så det får nog bli något  annat. Det blir att börja från början och studera igen, först språket. Man måste lära sig språket bra för att komma vidare.”

Basel Aljamal hade jobbat i fyra år som advokat i Syrien när han flydde undan kriget. Efter åtta långa månader kunde hans familj komma efter och nu försöker de att se framåt.
– Jag önskar att jag kunde jobba som advokat igen, men det är väldigt lång väg dit. Så det är nog bättre att försöka hitta något annat.
Basel och hans fru Sara, som också är jurist, bodde i en lägenhet i Qudsia en bit utanför Damaskus när kriget kom. Till en början var det relativt lugnt i området men förhållandena blev allt sämre.
– Med bil eller buss tog det ungefär 20 minuter in till stan, men sedan blev det allt svårare att komma fram och på slutet fick jag gå ibland. Det tog flera timmar.
Till slut nådde också stridigheterna deras område och de fick gömma sig i källaren. Då beslutade Basel sig för att fly. Kvar i Syrien var Sara, som då var gravid och äldsta dottern Mais.
– Det var fruktansvärt att lämna familjen, men det kändes som enda möjligheten. I Syrien kunde man dö när som helst och var som helst.
Tillsammans med sin bror flydde han via Libanon till Turkiet, där de försökte komma vidare till Grekland. En gång provade de att gå över gränsen, men blev stoppade, och sex gånger försökte de komma med någon båt. Först sjunde gången fick de plats i en liten båt.
– Det var en hemsk resa med barn som skrek och var rädda, men vi kom fram och överlevde allihop.
Från Grekland gick det lättare att komma till Sverige, som Basel hade hört mycket gott om och där han också kände lite folk. Men längtan efter familjen var svår.
– Varje dag i åtta månader tittade jag på kartan och såg hur långt det var mellan Kramfors, där jag då bodde, och Damaskus. Under den tiden föddes också vår andra dotter.
Men Basel fick uppehållstillstånd och den 28 december 2014 återförenades han med sin familj. Sedan dess har de bott i Härnösand och ett tredje barn har kommit till världen. Livet ser lite hoppfullare ut, men fortfarande är mycket osäkert. Något hopp om att flytta tillbaka till Syrien har de inte.
– Nej, det är svårt att tro att det ska bli bra där inom den närmaste framtiden. Så vi får försöka skapa oss ett nytt liv här i Sverige.
Fram till april jobbar Basel som integrationspedagog och hjälper andra nya svenskar som läser SFI. Det fortsätter han gärna med om han får.
– Annars får jag försöka hitta något annat.
Att jobba som advokat igen är en dröm, men en dröm som är svår att nå.
– Det är väldigt lång väg dit, med många fackord och helt andra förhållanden. Så det får nog bli något annat. Det blir att börja från början och studera igen, först språket. Man måste lära sig språket bra för att komma vidare.

05. Adam Haj Mussi

Ålder 47
Familj Mamma i Qatar och 18 syskon, varav en i Sverige
Bor Lägenhet i Långsele

”Om regimen en gång faller får jag se hur läget är, om det är bättre att jag flyttar tillbaka och hjälper till på plats. Men nu är jag här. Jag ser Sverige som mitt hem nu.”

Adam Haj Mussa har varit på flykt i stort sett hela sitt vuxna liv. Redan 1999 flydde han från Eritrea som politisk flykting och sedan dess har han bott omväxlande i Sudan, Egypten och Etiopien innan han kom som kvotflykting till Sverige i april 2016.
– Så klart är det mycket bättre här, tryggt och fridfullt. Men min egen bekvämlighet är inte det viktigaste. Jag tänker fortsätta kämpa för demokrati och frihet i mitt hemland.
Adam blev tidigt intresserad av politik och gick med i en studentavdelning till EPLF, The Eritrean People’s Liberation Front, som kämpade för ett fritt Eritrea. När landet blev fritt 1991 tog EPLF makten och har haft den sedan dess. Och de slog snabbt in på en väg som Adam inte gillade.
– Det är en diktatur med bara ett tillåtet parti och de fängslar dissidenter, akademiker och religiösa ledare.
Han började arbeta emot regimen i stället och 1999 fick myndigheterna upp ögonen för honom.
– Jag hade några vänner som jobbade för regimen som sa till mig att jag måste fly.
Så han tog sig över till Sudan, där han fick hålla låg profil eftersom gränsen mot Eritrea var öppen och han hade ett dödshot över sig. Så bara något år senare åkte han vidare till Egypten och sedan började en 15 år lång historia av både politisk kamp och mer flykt. Till exempel har han flytt till Sudan sammanlagt fyra gånger.
Det politiska engagemanget i organisationen ENFC, Eritrean National Front for Change, har blivit allt större under åren. När han 2011 pratade för sin sak i både TV och tidningar i Egypten blev han uppmanad att lämna landet.
– Det var efter påtryckningar från regimen i Eritrea. Och det har hänt mig flera gånger att jag har blivit utkastad eller uppmanad att lämna det land jag varit i.
Den sista gången befann han sig i Etiopien där regimen ville att han skulle samarbeta med dem och stödja vissa grupper i Eritrea. Men Adam vägrade.
– Jag vill förena grupper, inte ställa dem mot varandra.
Så då var han inte heller önskvärd där och flydde för sista gången till Sudan där han tog kontakt med FN och fick hjälp att komma som kvotflykting till Sverige. Just nu tar Adam det lugnt med politiken för att studera svenska och engelska på Folkuniversitetet. Men han lovar att komma tillbaka.
– Ja, jag tänker fortsätta att ägna mitt liv åt ett fritt och demokratiskt Eritrea. Men jag ska jobba med fredliga medel.
– Om regimen en gång faller får jag se hur läget är, om det är bättre att jag flyttar tillbaka och hjälper till på plats. Men nu är jag här. Jag ser Sverige som mitt hem nu.