Tänk om man kunde faxa iväg kirskålen

Så var det vår igen och dags för den årliga och löjligt ojämna kampen mot kirskålen. För några år sedan gjorde jag ett allvarligt försök att utrota den, åtminstone i ett mindre område av trädgården. Jag grävde, slet och ryckte och kunde inte undgå att fascineras av hur rötterna sökte sig, inte bara nedåt, utan åt precis alla håll som finns. Snacka om nätverk! Det var där och då som jag förstod hur internet fungerar.

Jag förlorade förstås den kampen och numera försöker jag bara hålla något så när jämna steg med eländet. När jag nyligen låg böjd och ryckte försökte en vänlig förbipasserande muntra upp mig med att kirskål tydligen ska vara väldigt god att äta.  Jag höll god min, men inom mig ville jag bara skrika: Jag vill inte äta den – jag vill utrota den!

Och plötsligt kommer jag att tänka på faxen. Telefaxen alltså. Apropå internet alltså om ni undrar. Faxen var lika obegriplig när den kom som internet. Lättare att lära sig använda, men ändå svårförståelig. Man stoppar i ett papper här och så kommer det ut ett likadant papper någon helt annanstans. Magic!

Men bra var det. Plötsligt slapp man kuvert, frimärken och brevlådor och behövde bara knappa lite på en apparat. Tyvärr var jag inte ensam om att lära mig använda faxen. Ganska snart faxade varenda pizzeria inom tio mils omkrets dagligen sin meny och faxrullarna tog slut fortare än toapapperet. Vi brukade skoja på kontoret om att de lika gärna kunde faxa själva pizzan i stället.

Men man kanske inte ska skoja så mycket. Rätt vad det är så är det verklighet det också. Och jag ger mig den på att kirskålen i så fall blir först. Att så fort man tar sitt skördade ogräs och går mot sopsäcken så faxar kirskålen iväg sig själv till andra änden av trädgården.

Den 18 juni kommer nästa nummer av Yippie. Tipsa oss gärna om vad du vill läsa i den.