Visst är det bra, men är det inte lite för långt …

Nyligen började ”Arvingarna” på TV, en dansk serie om en rik och berömd konstnärinna som får veta att hon har långt framskriden cancer och också dör i första avsnittet. Hennes tre barn vet inget om sjukdomen och i testamentet väntar en stor överraskning.

Vänta nu! Har vi inte precis avslutat en serie med just det upplägget, fast på Åland i stället för i Danmark? Nåja, ”Tjockare än vatten” var bra och ”Arvingarna” har också börjat lovande.

Men det är en sak till som stör mig. Båda serierna är på tio avsnitt, sammanlagt tio timmar drama. Behövs verkligen så mycket tid för att berätta en bra historia? Nej, är mitt svar. Jag brukar lite kaxigt säga efter att ha sett en serie, en film, läst en bok eller lyssnat på en skiva att ”jo, den var bra, men ge mig en rödpenna så skulle den kunna bli ännu bättre”.

Och nu måste jag varna känsliga läsare för att det kommer ett stycke som kan tolkas som att jag tycker att allt var bättre förr. Nej, det tycker jag inte, men det fanns fördelar med den analoga världen. Till exempel var råfilm så dyr att filmregissörerna tvingades välja, och inte minst välja bort, scener för att hålla sin budget. Vinylskivan hade ett begränsat utrymme som gjorde att musiker och producenter tvingades välja, och inte minst välja bort, låtar. Skrivmaskinen var så fysiskt jobbig att använda (ja faktiskt) att författarna inte skrev några ord i onödan. Och så vidare.

Idag är filmer sällan kortare än två timmar, TV-serierna tar som sagt aldrig slut och skivorna rymmer mer ju mindre de blir. Och då pratar jag om normalfallet. Det kan bli ännu värre och eftersom jag är en snäll människa listar jag här intill några begrepp som du ska passa dig väldigt noga för.

Och eftersom jag är en snäll människa så berättar jag inte heller i vilken papperskorg den första versionen av den här krönikan ligger, den som var ungefär tio gånger så lång!

Den 21 maj kommer nästa nummer av Yippie. Tipsa oss gärna om vad du vill läsa i den.