Bergtagen

Två gånger i livet har John Erik Berg försökt trappa ner och ta det lite lugnare. Båda gångerna har han misslyckats. Nu håller den snart 84-årige stenhuggaren på att bygga upp verksamheten igen i en stuga i Saltviksstrand.
– Man ska hålla igång så länge man kan. Det är det som håller en vid liv!

John Erik Berg är mer eller mindre född i ett stenhuggeri. Hans farfar, pappa och farbror var alla stenhuggare och själv tog han över familjeföretaget Örnsköldsviks stenhuggeri som 20-åring. Företaget jobbade mest med gravstenar, trappsteg, fasadstenar och andra byggmaterial, men det dök också upp en och annan konstnär som behövde hjälp.
– Det var så jag blev intresserad även av konstnärligt skapande. Jag lärde mig mycket av skulptören Nils Kristoffersson och målaren Gunnar Hållander. Den kända  örnstatyn i Örnparken i Örnsköldsvik är förresten huggen av min farbror Gustav, utifrån Bruno Liljefors gipsmodell.

”Det finns de som säger att det är svårt att få kontakt med Härnösandsborna, men det har jag inte alls upplevt”

Men det är ett hårt slit att vara stenhuggare och vid 47 års ålder bestämde sig John Erik för att sälja företaget och han och frun Margareta flyttade till hennes föräldrahem i jämtländska Överammer.
– Jag tänkte att jag skulle ha en lite lugnare tillvaro, men efter ett år kunde jag inte hålla mig utan startade stenhuggeri på nytt.
Nu blev det också allt mer konstnärligt arbete. Han jobbar mest i lite mindre format, men har också några större utsmyckningar i bland annat Östersund och Åre. Materialet skiftar mellan granit, skiffer, alabaster och marmor, men även lite trä.
– Konstnärligt är jag mest inspirerad av den tidlösa egyptiska konsten.
I Överammer trivdes paret bra, men till slut kom en tid då det blev för jobbigt med att bo på landet, med exempelvis över sju mil tur och retur till affären. John Erik längtade också till havet och då han har en brorsdotter i Härnösand gick flytten hit.
– Det är en fantastisk stad, vacker med alla blommor och allt vatten. Precis lagom stor att bo i. Det finns de som säger att det är svårt att få kontakt med Härnösandsborna, men det har jag inte alls upplevt.

Även den här gången var meningen att han skulle trappa ner och i stället ha ett skönt ålderdomligt liv. Han gjorde sig till och med av med en hel del stenhuggarprylar.
– Men det går inte att sitta i en lägenhet när man är något så när pigg.
Bara två månader efter flytten var han igång igen. Han kom över en stuga i Saltviksstrand som han nu håller på att fixa för att kunna ta upp verksamheten igen. Och så måste han köpa in verktyg igen.
– Utmaningen med att jobba i sten är att det är ett så hårt material. Men med moderna verktyg och maskiner kan man göra helt andra saker än förr. Det är fascinerande, men samtidigt lite tråkigt. Det gamla hantverket går ju samtidigt förlorat.

Inne i stugan har han gjort i ordning den oinredda vinden som utställningslokal/lager. Ute på gården funderar han på att skapa en skulpturpark och dessutom ska han bygga en friggebod där han kan arbeta och hålla kurser.
– Jag hinner nog inte komma igång i sommar, men nästa. Om jag fortfarande lever då.