Reportage

Drömfångaren

Text & foto Maria-Thérèse Sommar

Fler bilder:

Andreas Gustafsson är killen som simmar med hajar, klättrar i borrtorn på oljeplattformar, hoppar nedför höga vattenfall, bygger en van att bo i på några veckor och aldrig vill sitta stilla. Just nu är han dock tvungen att ta det lugnt ett tag på grund av coronaviruset, och det gör han hemma hos föräldrarna i Häggdånger.

”Jag är inte bäst på ­någonting, men bra på mycket! När jag var 12 köpte jag min första EPA-traktor.”

Medan vi sitter på en stor veranda, på behörigt avstånd, kommer det förbi tre hundar, en katt, tre rådjur, en tupp, fyra hönor och i bakgrunden hoppar ett gäng kaniner. Andreas är uppvuxen här, sedan familjen flyttade från Lockeby när han var tio år. Redan som liten var han mycket intresserad av hur saker funkar:
– Jag är inte bäst på någonting, men bra på mycket! När jag var 12 köpte jag min första EPA-traktor. Jag tyckte att den behövde ett nytt elsystem och bestämde mig för att bygga det själv. En granne hade skrotbilar som jag fick ta grejer ur och mamma minns särskilt väl när det var jul och jag rasslade genom huset, uppför trappan med en lång, jordig kabelhärva! Sedan satt jag där i mitt rum och lärde mig själv.

När Andreas var lite äldre körde han folk­race och efter gymnasiet utbildade han sig till testförare av utländska bilar, med Arvids­jaur som arbetsplats.
Sedan bar vägen till Norge, eftersom pengar och mycket ledighet lockade:
– Jag vill vara ledig mer än jag jobbar. Från början var jag ställningsbyggare, men sedan kom jag ut på en oljerigg och kände att jag ville göra annat. Jag är fysiskt lagd och vill alltid vara aktiv, så jag tänkte att jag börjar med klättring. Nu jobbar jag som klättrare, eller ”rope access technician”, på en oljeplattform mitt emellan Skottland och Stavanger.

Kaptenstolarna kommer väl till pass när Andreas stävar mot nya resmål.

Klättrarna ingår i team på tre personer och jobbar med andra yrkesgrupper ombord för att utföra svåråtkomliga jobb. I klättringen ingår att laga allt möjligt som andra inte når, till exempel ett trasigt fönster 60 meter ovanför havet, eller att montera kabelgator.
Han jobbar två veckor i sträck, tolv timmar om dagen varje dag, och är ledig i fyra veckor. Under ledigheten hämtar Andreas sin van, som stått parkerad på någon internationell flygplats, och reser runt i världen tills det är dags att jobba igen. Han lämnar den på en annan flygplats och arbetsgivaren bjuder på biljetten tillbaka.
Andreas har rest i 52 länder och jobbat med en hel del andra saker på vägen: som surfinstruktör och cowboy i Australien, maskinförare, snickare och brandman. Ett tag bodde han i Gävle och kombinerade ett jobb där som deltidsbrandman med sitt jobb i Norge.
De senaste fyra åren har han tillbringat vintrarna på en paradisö i Thailand. Ett drömresmål som Andreas har kvar att besöka är ­Hawaii:
– Där skulle jag kunna tänka mig att bo någon gång i framtiden!

Nu står allting stilla på grund av coronaviruset. Andreas är permitterad från jobbet i Norge och datumet för när han ska komma tillbaka har flyttats fram.
Mitt emot föräldrarnas hus finns en stuga som Andreas har renoverat och byggt om invändigt, som han själv bor i nu men som annars hyrs ut via Airbnb. På gården står stoltheten, Andreas van, som han byggde om helt och hållet inuti förra våren – på bara några veckor.
Utsidan är ganska anspråkslös, vit och enkel, men insidan är som en schweizisk armékniv av funktioner. Där finns garage, kontor, gym, sovrum, bio med 70-tums ”duk”, extra sängplatser, utfällbart och vinklingsbart matbord, dusch och toalett, kök med köksfläkt, säten som går att snurra runt och på taket finns solpaneler.

”Jag nyss köpt två motor­cyklar till som jag tänker bygga ihop, för mer kraft!”

Andreas Volkswagen Crafter har tuffat på i över 16 000 mil och fler lär det bli.

”Sovrummet” är höj- och sänkbart. Under den breda sängen finns kontorsdelen, skrivbord med lådor, och garaget där den ständiga följeslagaren motorcykeln står:
– Jag kör banrace med den och så är det smidigt att åka och handla med motorcykel. Förresten har jag nyss köpt två motorcyklar till som jag tänker bygga ihop, för mer kraft!
Där finns också en stor propeller, som visar sig vara en paramotor. Andreas kan alltså spänna på sig den tillsammans med fallskärm och flyga …
Under motorcykelrampen döljer sig det utfällbara gymmet, med romerska ringar som det går att träna hela kroppen med och en yogamatta.
Eftersom vanen inte har några rutor på sidorna eller baktill ser den inte ut som en husbil och Andreas kan lättare hitta parkering, utan att det verkar misstänkt. Lifehack, som han säger.
Andreas reser nästan alltid ensam, men sammanstrålar med kompisar runt om i världen. Han är sällan rädd, men för tillfällen när det känns ”lite kymigt” har han ett brännbollsträ redo – naturligtvis med boll, för annars skulle det ju vara ett vapen. Han har också ett hemlarm installerat, kopplat till både telefonen och inbyggt wifi-modem i bilen.
– Det enda jag är rädd för är att stå på scen. Jag har lagt ut lite klipp i sociala media när jag sjunger och spelar gitarr, men då har jag dubbelkollat tusen gånger i förväg.

”Jag står ju i startgroparna, redo att åka. Folk lever bara på förhoppningar nu.”

Trots att han inte brukar känna att han utsätter sig för risker har det hänt en del farliga saker:
– En gång i Thailand fick jag en infektion i en tå efter att jag hade lekt med en jättegullig elefantbaby på 100 kilo i vattnet. De fick skära rent och spruta antibiotika med en krokig nål inne i tån för att slippa amputera och det var den värsta smärta jag känt. Sedan har jag varit nära att dö någon gång när jag surfat och det kom en jättevåg nära ett rev.
Just bebisdjur har varit förknippade med problem andra gånger också:
– Jag har simmat en del med valhajar och en gång kom en valhajbebis och simmade på mig av ren klantighet. Den var väl fem meter lång, ungefär, och råkade slå till mig med bakfenan.
Nu får kompisar, kollegor, hajbebisar och andra vänta ett tag på att träffa Andreas igen:
– Jag står ju i startgroparna, redo att åka. Folk lever bara på förhoppningar nu.

Alltid i packningen

Telefonen! Jag styr ju hela mitt liv med den.
Träningskläder
Motorcykel

Minnesvärda stopp

Snyggast:
 Gränsen mellan Slovakien och Polen
 Gränsen mellan Tyskland och Österrike

Sämsta:
 Mitt i Warszawas rusningstrafik när ­växellådan pajade. Folk tutade ilsket och jag tutade tillbaka, men min bil spelar en gullig signal, en trudelutt som låter jätteglad.

Andreas egna bilder:

Andreas Gustafsson

Ålder: 34 i år.
Bor: Där jag parkerat min van.
Familj: En mor, en far och en bror.
Gör: Jagar drömmar.