I huvudet på Lena

Lena Fries-Gedin har översatt ett 80-tal böcker, de flesta helt i skymundan. Men så dök en viss Harry Potter upp och gjorde henne under ett antal år till en av Sveriges mer kända översättare. Efter att allt därefter återgick till det vanliga är det nu dags igen, när pjäsmanuset om Harry Potters barn ska översättas till svenska.

Om Harry Potter

När jag översatte den första boken hade jag ingen aning om att det skulle bli en sådan succé. Men jag tyckte redan då att det var bra, framför allt för spänningen och för alla roliga ordlekar och påhitt. Med tiden blev jobbet svårare när böckerna blev längre och längre samtidigt som jag fick mindre och mindre tid på mig. Den sista boken fick min dotter Jessika hjälpa mig med.
Det gör hon även nu när det är dags igen. Den här gången är det lite annorlunda eftersom det är ett pjäsmanus och dessutom flera medförfattare. Tiden med Harry Potter har varit väldigt rolig, inte minst för att jag har fått träffa många människor. Att översätta är annars ett rätt ensamt jobb. Jag fick bland annat åka på ett seminarium i Paris med Harry Potter-översättare från hela världen. Och så är det många barn och unga som har hört av sig med frågor och beröm men också påpekat fel.

Om att översätta

Jag har jobbat med att översätta vid sidan om mitt vanliga jobb under många, många år och sedan fortsatt som pensionär. Totalt har det blivit ett 80-tal böcker. Men jag gillar inte att läsa mina gamla översättningar, där finns alltid saker som jag tycker jag kunde ha gjort bättre. Det är fortfarande väldigt roligt att översätta, men jag behöver mer tid på mig numera. De senaste två åren har jag jobbat ganska flitigt faktiskt, bland annat med flera böcker av Jeanette Winterson.
Det eviga dilemmat är hur trogen originalet man ska vara. Jag försöker vara så trogen som möjligt, det är ju inte jag som är författare, men ibland måste man dra ifrån och lägga till lite. Till exempel går det inte att översätta dialoger ord för ord, då låter det inte svenskt.

Om Härnösand

När vi flyttade hit var det på prov några år. Nu har det blivit 50 år och det visar väl vad jag tycker om stan. Det är en väldigt vacker stad och en bra miljö för barn att växa upp i. Det är lätt att få vänner och den kulturella verksamheten är enorm med tanke på stadens storlek. Musikutbudet är fantastiskt och pensionärsuniversitetets föreläsningar är svåra att slå.
Det är så klart tråkigt att Mittuniversitetet försvann och att många butiker står tomma. Men det är naturligt att saker förändras och det känns som om det finns en framtidsoptimism, att det är många som vill att det ska hända saker.

Om att vara lärare

Jag hade egentligen tänkt bli bibliotekarie, men halkade in på lärarbanan av en slump. Det har varit väldigt roligt. Jag har jobbat som lärare i engelska, ryska och franska, längsta tiden på gymnasiet. Bäst var det med ryskagrupperna, de var ofta små med nyfikna och intresserade elever. Det är verkligen roligt att ha med unga människor att göra, särskilt när man får bra kontakt.
Jag slutade 1996 och yrket har förändrats oerhört sedan dess. Jag tror det är mycket svårare att vara lärare idag. Dels på grund av all oro kring hur skolan ska organiseras, dels för att dagens unga läser mindre. Nivån har sjunkit, men skolan och eleverna har säkert utvecklats på andra sätt.

Om trädgård

Mina morföräldrar hade en stor trädgård med hage i Vimmerby. Morfar var väldigt duktig på växter och jag har mycket starka minnen därifrån. Ända sedan dess har jag drömt om en egen stor trädgård. Det fick jag aldrig, men jag har några små och de har jag försökt fylla.
Det är så roligt att påta i jorden. Det är något med hela processen, att växterna kommer upp, växer sig kraftiga, multnar ner och vilar för att sticka upp igen nästa år. Det finns något väldigt hoppfullt i det där, förnyelse och pånyttfödelse, och jag tror att man tänker mer och mer på det när man blir äldre.