Gösta Flemming

Du har producerat fotoböcker som förläggare, redaktör och formgivare sedan 1991 Och har rekord i antal nomineringar till Sveriges Fotografers förbunds Bästa fotobok och är ofta bland de utvalda i Kungliga Bibliotekets Svensk bokkonst.

Hur började allt?
– Våren 1991 läste jag Fred Ritchins bok In Our Own Image och tyckte den skulle utges på svenska. Hörde med två förläggare. De var intresserade – men om två år. Jag var involverad i en ny fotomässa i Göteborg som skulle äga rum på hösten. Bestämde mig för att göra det själv och anlitade en bra och snabb översättare, Carla Wiberg, en formgivarvän, Henrik Pontusson och fick Lasse Svanberg att skriva ett förord.
I september var boken, Bildens förändrade värld, klar och Fred kom till mässan för att föreläsa och signera.

Vad krävs för att göra den perfekta fotoboken?
– Vad är perfekt? Varje arbete har sin egenart och kräver sitt rum. Och det handlar alltid om tycke och smak. Också teknisk kvalitet, inte minst tryck som återger bilderna bra, men i vissa fall kanske inte det är avgörande utan ett ruffare uttryck är mer eftersträvansvärt.

Om du får välja – vilka är dina favoritfotografer?
– Min smak är bred och jag kan uppskatta olika uttryck. Jag får ofta frågan vilka som är mina favoriter bland de cirka 200 böcker som Journal gett ut och jag brukar svara: alla känns som mina barn och de recenserar jag inte.

Vad är på gång i höst?
– Böckerna blir klara när de är klara. I år slumpar det sig att uppåt tio mognat samtidigt, bland annat två av Anders Petersen, en av debutanten Jessica Lindgren-Wu, och så några med norska fotografer, till exempel Christian Belgaux. Sedan många år är jag verksam i Norge, bl a med projektet Norwegian Journal of Photography som utges vartannat år och nu är det dags för volym 7.
Här kan man se alla nya och gamla Journal-böcker: www.journal-photobooks.com

Det är femtio år sedan du gick ut gymnasiet och var med på återvändarhelgen på S:t Petri Logen i augusti. Hur var det att se sina gamla klasskamrater igen?
– Inför sådana möten kan det vara lite pirrigt. Hälften i vår klass kom och det var fint att möta alla, också andra äldre kamrater. Kändes som om det inte var så länge sedan.

Vilket är ditt starkaste minne från uppväxtåren i Härnösand?
– För mig är det som en amerikansk fotograf sa om sin uppväxtplats, ”It’s a good place to come from and a good place to leave”. Härnösand var under mina formativa år en fin stad, rik på aktiviteter och kultur med många skolor, cafeer, biografer etc. Men jag vill nog inte ha tillbaka tonårsåren, minns också privata bekymmer och funderingar som inte hade med stan i sig att göra.

Om du ska locka vänner att bosätta sig i Härnösand. Vad är ditt bästa argument 2025?
– Vet inte, jag har ju inte koll på stan längre. Sist jag var där var för sju år sedan och innan dess säkert tio år. Då tyckte jag det var lite deppigt med de synbara förändringarna, inte minst i centrum. Och den stora byggnaden där Seminariets* övningsskola och senare lärarhögskola var inrymd, där jag gick ettan till sexan, stod förfallen och igenbommad.
Förstår att stan har mycket att kämpa med, liksom de flesta svenska små orter där kärnorna utarmats av utflyttning, köpcenter och internethandel. Ett argument är kanske att huspriserna är lägre än i andra större städer söderut. Och så finns ju de fina omgivningarna, naturen och havet.

* RED. Nu byggs Seminariet om till Ångermanlands Tingsrätt med invigning 2026.