Körsång är Lindas liv

Körsång har präglat Linda Dominiques liv sedan barnsben.
– Jag startade min första, egna kör i Härnösand när jag var 16 år, säger hon. Numera bor hon i Stockholm, är musiklärare på Campus Manilla på Djurgården, har en skrälldus körengagemang – och tror stenhårt på konceptet pubkör, som nu lanserats i Sverige efter att ha blivit en succé i Norge.

Campus Manilla. Är det inte där bland annat en prins och en prinsessa går?
– Jo, men det kan jag inte prata om. Däremot kan jag berätta att jag och min man Joakim, som också är musiklärare på skolan, jobbar med att stimulera barnen till att sjunga i kör och solo redan från förskoleklass. Det är så häftigt att se hur de växer med hjälp av sången!

Ja, för det var väl detsamma även för dig?
– Precis! Jag var med i den kommunala musikskolan och sjöng i alla körer i Domkyrkan, under ledning av organisten Lars–Arne Svensson och hans fru Inga–Lena som jag tog sånglektioner hos. Sedan var jag med i Stadsmusikanterna som 13-åring och hade sedan på gymnasiet den stora lyckan att få Margareta Björklin som sångpedagog. Hon var bara bäst och mitt stora mål var att bli som henne!

Sedan tog du hand om en egen kör. Då var du inte gammal?
– Jag var 16 år och kören var en damkör som hette Suellerna och höll till i lokaler på Tobaks. Jag minns att jag bokade en körresa med dem till Stockholm, bodde på hotell, åt på Mongolian Barbeque på Sveavägen och gick på Folkoperan (skratt).

När flyttade du till Stockholm?
– Dagen efter att jag tagit studenten. Det hade jag bestämt sedan långt tidigare. Jag jobbade ett år på ett äldreboende, sökte sen till Kulturamas pop– och soullinje och kom in. Det blev en liten chock! Alla var så duktiga och det blev ett utmanande men härligt år. Sen såg jag att kören One Voice sökte sångare och jag gick på audition och blev antagen. Det var som en dröm.

Hur var det att sjunga i en så väletablerad kör?
– Fantastiskt! Gabriel Forss var körledare, han var rätt krävande men otroligt skicklig och vi körade bland andra bakom Carola, Kent när de gjorde sin vita konsert på Stadion, var med på julgalor och allt möjligt. Efter det blev det reggae!

Berätta!
– Jag blev tillfrågad om jag ville vara med i bandet Urban Tribe Stockholm och det var häftigt. Vi blev inbjudna, som första vita band sedan UB40, till Jamaica. Vi gjorde åtta radiointervjuer, åtta tv-framträdanden och åtta konserter på elva dagar. Det var 45 grader varmt och vi hade livvakter överallt. Tre plattor var jag också med på. Min man Joakim hängde med på en av turnéerna som trumpetare. Joakim är förutom sångare och trumpetare multiinstrumentalist och kan spela på i stort sett allting.

Hur ser er tillvaro ut i dag?
– Vi lever och gör ungefär som Joakims föräldrar, musikerparet Monica och Carl–Axel Dominique; vi bor ihop, spelar ihop, sjunger ihop och jobbar ihop. Vi är båda musiklärare på deltid och utöver det frilansar vi. Vi har ett gäng körer och finns med där man efterfrågar oss. Det blir rätt hektiskt emellanåt men det är väldigt kul.

Något projekt som är extra intressant just nu?
– Ja, vi är med på något som kollegan och vännen Eric Nytomt är initiativtagare till och som vi kört på prov i Skåne med underbar respons; Pubkör! Man drar ihop folk på en pub, tar en drink, sjunger och delar glädje. Det är två och en halv timme av lycka och nu har vi flera sådana kvällar bokade i maj. Jag tror det här kan bli stort. Det är redan stort och etablerat i Norge.

Vad gör ni då ni är lediga?
– Det är ju på sommaren då, och då åker vi till ett ställe på södra Kreta som heter Lendas och leder kör. Deltagarna är svenskar som vill kombinera sol, god mat och sång under en vecka. Resten av sommaren brukar vi vara ute i skärgården på Monicas och Carl–Axels fina lantställe på Dalarö.