När Östanbäcken blev centrum för hantverkare

Månadens bild är ett collage på två bilder som jag tog 20 augusti 1971 när Brunnshusleden byggdes och området runt Östanbäcken förändrades. Bilden visar det gamla sadelmakeriet med den välkända utsmyckningen – ett hästhuvud i keramik, enligt uppgift tillverkat i Tyskland i slutet på 1800-talet.

För någon månad sedan höll jag föredrag om gatunamnen i Härnösand och blev kontaktad angående namnet Telegrafgränd, så det kanske kan vara intressant att dyka ner lite i Östanbäckens historia? Namnet Östanbäcken kommer naturligtvis från att området låg öster om en numera torrlagd bäck. Sedan man byggt upp staden efter den stora stadsbranden 1721 blev området ett centrum för hantverkare. Det var fördelaktigt att bygga innanför tullstaketet som avskiljde staden från landsbygden. Tullen fungerade i praktiken som en omsättningsskatt, och kronan vill ha kontroll över skatterna.

I området hittar man därför några gator som anknyter till hantverk; Färgaregränd, Bokbindargränd och på Mellanholmen Garvaregatan. Ludvig Nordström har fått gett namn till en gata som tidigare hette Södra Nygränd. Lite märkligt eftersom författarens barndomstrakter låg på Norrstan. Han växte upp på Norra Kyrkogatan.

Telegrafgränd då? 1858 beslutade man att bygga ett telegrafhus som skulle ersätta den provisoriska telegrafstationen som låg på Storgatan sedan invigningen 1856. Eftersom Svea Artilleriregemente hade etablerat stabslokaler 1849 i ett hus i korsningen Telegrafgränd – Östanbäcksgatan, så blev det naturligt att bygga i närheten.

När läroverket (nuvarande gymnasiet på Brunnshusgatan) blev invigt 1882 så flyttade telegram och telefon till rådhuset och 30 år senare fick telekommunikationer och post ändamålsenliga lokaler på andra sidan Storgatan. Åren runt förra sekelskiftet blev även starten på att Härnösands trähus revs och byttes mot stenhus. För 150 år sedan hade staden bara 5 stenhus; domkyrkan, rådhuset, residenset, konsthallen och fängelset, resten var byggda i trä. Idag finns i stort sett bara de stora trähusen längs Norra Kyrkogatan kvar. Och naturligtvis Östanbäcken, som tursamt nog bevarades. Men det var nära att det skulle blivit parkeringshus där i stället.

Under 50- och 60-talet revs i stort sett alla de låga trähusen i centrum och ersattes av nya affärs- och kontorshus. Dessutom var tillgänglighet för bilar något av ett krav, så det byggdes flera parkeringar under jord. Östanbäcken ansågs ha värdefull tomtmark som bland annat kunde bli parkeringshus, men allmänheten protesterade högljutt. Både drätselkammare och länsstyrelse sa nej till rivning, och idag är Östanbäcken ett praktexempel på norrländska trähus.

När Brunnshusleden byggdes försvann dock några fastigheter, bland annat huset på bilden. Fastigheten Östanbäcksgan 4, ägdes av sadelmakaremästare Carl Martin Berg, (1849-1923). Sedan C M Berg avlidit tog sterbhuset över rörelsen under namnet Eriksson & Byström som överlät rörelsen till och Hellund & Kjellin.

När huset revs några månader efter att jag tog bilderna så flyttades hästhuvudet till ett hus på Östanbäcksgatan där tapetserare Göran Wendel hade sin verksamhet. Tyvärr förstördes det av en närgången lastbil någon gång på 1980-talet, men vi är nog många som minns.