Bussar – för en ny tid

Månadens bild har nio decennier på nacken, en bild från min fars fotoalbum. Den är tagen någon gång under sommaren 1931 och visar lite norrländsk teknikhistoria – bussar från Hägglund och söner i trafik mellan Härnösand och Älandsbro.

AB Hägglund och Söner började som en snickeriverkstad på Johan Hägglunds gård i Gullänget utanför Örnsköldsvik 1899. Man hade från början specialiserat sig på möbelsnickerier, men från 1921 startade tillverkningen av busskarosser och företaget växte därefter till en av distriktets största verkstadsföretag med tillverkning av spårvagnar, rälsbussar och så småningom även flygplan.

Chassi och motor till bussarna på bilden kom från GMC, General Motors Truck Company, ett GM-företag som tillverkade lastbilar med komponenter från Chevrolet. Hägglunds årsmodell 1931 var banbrytande eftersom företaget fick en stor orderingång tack vare sitt deltagande vid Stockholmsutställningen 1930. Utställningen räknas allmänt som genombrott för funktionalismen i Sverige och besöktes av närmare fyra miljoner. En otrolig siffra med tanke på att landet hade sex miljoner invånare.

Arkitekten Sigurd Lewerentz hade ritat inredning och färgsatt de Hägglundsbussar som visades upp, och detta blev något av startskottet för ett nytänkande runt busstrafiken i Sverige. Förutom fordon visades ny möbeldesign, svensk form och arkitektur samt konsthantverk. Vid utställningen presenterades de nya konsumbutiker som kom att bli något av standard runt om i vårt land. Och den som behövde få något i skrovet efter en lång dag kunde för första gången avnjuta både pinnglass och hot dog. Lithells kom några månader senare att döpa de varma korvarna efter den populäre arvprinsens maka Sibylla. ”Korv och glass”, för att citera skafferitrollen Humle och Dumle hos kapten Bäckdahl i tevens barndom.

De yngre arkitekterna som slog igenom vid utställningen blev förgrundsfigurer för den nya funktionalismen. Före detta landsarkivet, Nybrogatan 17, ritades av Sven Markelius och är ett typiskt exempel på funkis-arkitektur i vår stad. Många av de hus som byggdes på Änget och Brännan under 30-talet präglades av de nya idéerna med riktiga hygienutrymmen, ljusa färger och stora fönster.
Funkisens estetik kanske inte tilltalade alla, men den modernisering som kom inom husbyggandet var något av en revolution. Rinnande kallt och varmt vatten, WC, badrum, kök med el- eller gasspis och kylskåp var standardförbättringar som vi idag tar för givet. Idén med egna hem för medelklassen, kedjehus och insatslägenheter hade startat några år tidigare, men funkisens möjligheter till standardisering förändrade bostadsmarknaden.

Stockholmsutställningen var också inspirationskälla till andra utställningar runt om i landet, inte minst sommarutställningen 1935 med anledning av Härnösands 350-årsjubileum. Härnösandsutställningen invigdes på midsommaraftonen av kung Gustav V och under den månad som den
var öppen så besöktes utställningsområdet runt Stadsparken och Kanaludden av närmare 200 000 personer. Tankar finns tydligen idag att återställa den utedansbana som uppfördes vid Kanaludden igen. Spännande.

De nya moderna bussarna kom också att innebära en radikal omdaning för vårt sätt att resa. I och med att man på ett snabbare sätt kunde ta sig fram på landsvägen så försvann de turbåtar som trafikerat älven på knappt ett decennium. Ångaren Strömkarlen som trafikerat linjen Härnösand till Sollefteå från 1879 lades upp i Härnösands hamn 1939. Efter några år i marinens tjänst som transportfartyg under kriget skrotades hon till pråm och högg slutligen upp 1952. Ett liknande öde drabbade ångfartyget Tynderö som blev hamnpråm i Iggesund 1936 för att sedan skrotas 1970.

Visst skulle det ha varit kul om någon av de gamla ångbåtarna skulle har funnits kvar som turbåt uppför älven. Men ärligt talat – jag tror inte att den skulle kunna konkurrera ut våra moderna bussar eller tåg för vardagens transporter, speciellt inte en kylslagen november.