The Move Club

Under två år i slutet av 1960-talet var skyddsrummen längst ned i Prisma-
huset Härnösands hetaste samlingsplats. Varje lördag kom 200-300 ungdomar för att lyssna och dansa till storheter som Shanes, Hounds, Mascots och Björn Skifs Slamcreepers. För att inte tala om de engelska storheterna The Moody Blues. Det här är historien om popklubben The Move Club.  

Dag Jonzon står vid ingången till Prisma från Torget, som också var ingången till The Move Club. Dag ska för första gången på många, många år få återse sin gamla popklubb, eller vad som nu finns kvar av den. Vi tar trapporna direkt innanför dörren så långt ned vi kan, till våningen under garaget, och sedan genom en lång korridor.
Och där är det. Eller var, rättare sagt. Idag är lokalen uppdelad med väggar till flera olika förråd. Men i ett av rummen finns de sista resterna av The Move Club kvar, ett gäng äggkartonger uppklistrade på betongväggen.

”det häftiga är att vi gjorde det här alldeles själva och att de vuxna tillät oss att göra det. Vi kan ju fråga oss hur vi
förhåller oss till ungdomars kreativitet idag?”

– Vi satte äggkartonger på både tak och väggar, men det blev omöjligt mycket jobb. Så i stället fick vi tag på tjocka fisknät som vi hängde längs väggarna, minns Dag.
Men det är inte nostalgi han framför allt känner här nere, utan kraft.
– Ja, det häftiga är att vi gjorde det här alldeles själva och att de vuxna tillät oss att göra det. Vi kan ju fråga oss hur vi förhåller oss till ungdomars kreativitet idag?

Men för att ta det från början så var det två utflyttade Härnösandsungdomar, Jan Nordlander och Erik Centerwall, som kom på idén att starta en popklubb i sin gamla hemstad. De tog hjälp av Dag Jonzon och Roffe Appelquist och hade en lokal på Brunnshusgatan på gång.
– Men bara vi spelade lite radio där så klagade grannarna, så det rann ut i sanden.
Dag och Roffe ville inte ge upp och letade en lokal utan grannar och hittade det då nybyggda Prismahuset. Det var Erik Centerwalls pappa som hade byggt och ägde huset och hans fru Kickan spelade också en mycket viktig roll.
– Vi var tvungna att bygga om lite och behövde låna 7 000 kronor och hon gick i borgen för lånet, berättar Dag som då var 17 år gammal.
För pengarna byggdes en nödutgång genom taket till parkeringsgaraget och i själva klubblokalen togs en stor öppning upp för att länka ihop två skyddsrum. Det som blev över av pengarna gick till en stereoanläggning på 2×25 watt. Lokalerna skulle också målas och vid ett tillfälle gick grundarna upp på Torget och haffade några andra ungdomar som satt på banktrappan, bland andra den då 15-åriga Cathrine Rehnström.
– Jag kände dem inte alls, men plötsligt stod jag och målade blommor på golvet, berättar hon.
Hon var sedan en av de ungefär 25 ungdomar som skötte hela ruljangsen.
– Ja, jag körde ”pisshissen” till exempel.
Det fattades nämligen en sak nere i källaren – en toalett.

Klubben blev snabbt ett begrepp och fick 500 medlemmar. De fem första var inte vilka som helst, utan medlemmarna i engelska bandet The Move, som fick ge namn åt klubben.

– Det fixade sig genom att pappa hade kontor högst upp i huset och lät oss använda en toa där, berättar Dag. Så de toanödiga fick köa för att åka hiss fem trappor upp. Det är egentligen helt fantastiskt att pappa gick med på det. Han gillade inte den nya ungdomskulturen, att vi rökte och en massa annat. Men han gillade att vi var doers, att vi gjorde allt själva.
I februari 1967 invigdes The Move Club och på scenen stod Steam Packet med bland andra Mikael Ramel. Klubben blev snabbt ett begrepp och fick 500 medlemmar. De fem första var inte vilka som helst, utan medlemmarna i engelska bandet The Move, som fick ge namn åt klubben.
– Vi skickade ett brev och frågade om det var OK att döpa klubben efter dem och skickade med fem medlemskort. De svarade att de gärna kom och premiärspelade en vecka i Härnösand. Men det hade vi ju inte råd med, säger Dag.

Men det skulle ändå komma storfrämmande till Härnösand när The Moody Blues senare var ute på Sverigeturné med The Mascots och discjockeyn Earl Richmond från Radio Luxemburg. De spelade samma kväll i Sundsvall och blev försenade.
– De dök inte upp förrän efter midnatt så det var lite nervöst den gången. Å andra sidan var det vår mest lönsamma kväll.
När bandets manager skulle hämta gaget räknade han inte så noga och först efteråt upptäckte Dag och de andra att de inte hade redovisat alla intäkter.
– Vi glömde ta fram det vi lagt undan i en låda tidigare på kvällen så där blåste vi dem, utan att ens veta om det.
Förutom de största svenska banden spelade alla lokala och regionala band på Move Club.
– Det var väldigt spännande. Det hade ju inte funnits något liknande tidigare, säger Rolf Maul som spelade i The Body
Snatchers.
– Det var en otrolig hype kring The Move Club eftersom det kom så bra band. Det kom publik från Övik, Sundsvall och Hudik, berättar Stig Norberg som var medlem i klubbens eget husband Odds & Ends.

Den fina affischen skapades av konststudenten Åsa Örnberg.
Att alla har en cigarett i munnen var inget märkvärdigt på den tiden.

På klubben serverades bara läsk, men bland de vuxna gick så småningom rykten om att det förekom mycket droger. Till slut kom också en artikel i Västernorrlands Allehanda med rubriken ”Haschhisch på popklubb”.
– Det var väldigt tråkigt. Visst förekom det att folk var påverkade, men det var mycket lugnare än på många andra ställen. Och polisen var faktiskt våra största tillskyndare. Här hade ju 200-300 ungdomar något vettigt att göra varje lördag, säger Dag.
Han poängterar särskilt att åldersgränsen var 15 år.
– Vad finns det att göra för den som är 15-18 år idag?
Allt jobb med The Move Club gjorde att Dags skolbetyg sjönk som en sten och när det började närma sig studentexamen var han tvungen att koncentrera sig på skolan. Men det fanns många andra som var redo att ta över och klubben levde i totalt två år. 1968 gick dock The Move Club i graven och idag återstår alltså endast några äggkartonger på en vägg i ett skyddsrum. Fast de borde kanske kulturmärkas?
– Ja, varför inte? Framför allt ska vi ta med oss tänket att ge ungdomar utrymme och möjlighet att prova sina idéer. Och lita på att de fixar det!