UTANSJÖ

På sensommaren 2006 meddelade massatillverkaren Rottneros att man skulle stänga Utansjö Bruk 2008 och flytta verksamheten utomlands. Trots att det gjorts stora investeringar i bruket bara några år tidigare. Det markerade slutet på en industriepok som startade 1738. Nu hoppas Utansjöborna att den planerade etableringen av vägkrogen Rasta vid Högakustenbrons södra fäste ska ge ett uppsving för samhället.

1. CHOCKBESKEDET

Det är över 15 år sedan som massabruket var i gång.
Fabriksområdet ligger tyst och öde.
Annat var det förr, när röken steg från fabriksskorstenarna dygnet runt, fartyg lade till vid kajen och hundratals människor hade detta som sin arbetsplats. För många den enda arbetsplatsen i deras yrkesliv.

Vintern 2001 lade Rottneros 64 miljoner på att förbättra miljön på Utansjö Bruk.
Det mesta satsades på att bygga om barkpannan och byta ut dess styrsystem.
Man pratade i termerna av ett energisnålare, miljövänligare och effektivare bruk.
Vd Sven Görgård pratade om ”… den största enskilda satsningen i bruket någonsin och det bådar gott för framtiden.”
Fem år senare kom dråpslaget.
Bolaget meddelade att bruket skulle läggas ned.

Det främsta skälet var att en flytt av verksamheten till ett annat land skulle innebära lägre och stabilare elpriser.
Ironiskt nog bidrog investeringarna några år innan till beslutet.
– Anläggningen är toppmodern och förhållandevis enkel att demontera. Och att bruket ligger vid havet vilket är fördelaktigt ur transportsynpunkt. Därför blir en eventuell flyttning kostnadseffektiv, uppgav koncernchef Lars Blecko.

När bruket lades ned förlorade drygt 150 personer sina jobb. Långt fler var indirekt beroende av bruket.
– Det blir en katastrof för hela bygden. Utansjö är kommunens tredje störstaarbetsplats och är som en tung basindustri en viktig del för kommunens näringsliv och sysselsättningen, sa dåvarande kommunalrådet Sig-Britt Ahl (s).

Mats Bergström, 67, är född i Mörtsal men har bott nästan hela sitt liv i Utansjö.
Han var en av dem som fick gå när bruket lades ned.
– Jag hade jobbat på bruket i 35 år när jag blev uppsagd. Jag började som sommarjobbare och sedan blev jag kvar.
Utansjö var under Mats uppväxt ett samhälle präglat av liv och rörelse.
– Det bodde folk i alla hus och lägenheter. Det fanns tre livsmedelsbutiker, bensinmack, fik, postkontor, låg– och mellanstadieskola och annat som gav oss bra service.
– Man saknade ingenting.

I grannbyn Veda var det också full fart.
Bruket var hjärtat i bygden och E4 gick genom Utansjö.
Men det kom att förändras i etapper, redan innan bruket stannade för gott.
E4 drogs om i samband med att Högakustenbron invigdes och många hus i Utansjö köptes in och revs. Senare skulle även bygget av Ådalsbanan påverka området.
– Utansjö hamnade lite mer på sidan om. Butiker lades ned, servicen försämrades, folk flyttade härifrån, skolbarnen fick åka till Hälledal.
Men Mats och hans familj blev kvar.
– Vi är några stycken som inte brutit upp utan stannat här och det är inget jag ångrar, säger han.

Åke Gerhard hade ett stort hjärta för bygden.

2. DE SOM ÅTERVÄNDE

En som lämnade Utansjö – men återvände på sin ålders höst – var musikern, textförfattaren, managern och musikförläggaren Åke Gerhard Larsson, som kort och gott kallade sig för Åke Gerhard.
Han hade egna storband och uppträdde tillsammans med exempelvis stjärnan Brita Borg.

Men mest känd blev han för de texter han skrev till det som blev några av dåtidens största schlagers. Som ”Augustin”, ”Alla andra får varann” och ”Sol och vår” som samtliga vann den svenska Schlagerfestivalen mellan 1959 och 1962.
En annan av hans succéer var texten till ”Mjölnarens Iréne”.

Åke Gerhard startade musikförlaget Europa–Produktion som blev mycket framgångsrikt. Han samarbetade med det amerikanska förlag som hade rättigheterna till flera av Elvis Presleys hits och Åke visade sig ha en förmåga att skriva bra, svenska texter till populära utländska låtar.
På sin egen skivetikett Olga gjorde Åke Gerhard flera inspelningar med kända band och artister, däribland Hep Stars.

Han var, kort sagt, en Utansjögrabb som blev en nationell musikprofil.
– Åke hade ett stort hjärta för bygden. Han startade hotell och tillsammans med mig försökte han sig också på att driva en livsmedelsbutik, Pärleportens livs, genom en ekonomisk förening. Det var på 90-talet men den fick snabbt avvecklas, säger Rune Danielsson.

Rune levde sina tjugo första år i Utansjö innan han flyttade till Härnösand.
– Mina rötter i bygden är starka och jag har aldrig släppt kontakten med Utansjö. Jag har följt allt som skett där och, ja, även försökt bidra till att göra bra saker för orten.

För Rune kom det dock bara att bli en kort tid på bruket – ”en sommar, inget mer” – och faktum är att ingen i hans årskull som gick ut skolan i Utansjö blev kvar och jobbade på bruket.
– Det var nog mer eller mindre unikt på den tiden. Min pappa jobbade på bruket och via honom fick jag se hur det kunde vara. Det var slitigt, kallt och dåligt betalt. Inte som det är nu, där de flesta i ett pappers– eller massabruk inte ens befinner sig på industrigolvet utan har hög utbildning och kan ha slips och skjorta på sig på arbetet.
– Min pappa rådde mig att till varje pris välja en annan bana än den på bruket och jag gjorde som han sa, säger Rune Danielsson.
Åke Gerhard dog på sin födelseort Utansjö den 20 augusti 2009. Han blev 88 år.

När jag för två år sedan intervjuade Tecnichus Science Centers vd Marcus Claesson, kom en stor del av samtalet att handla om hans uppväxt i Utansjö.
”Det var i Utansjö allt började, i mitten av 1980-talet. På en ort där bruket fortfarande var i gång, där det bodde betydligt mer folk än idag, det fanns affär, skola, många barn, en vardag av lek, idrott och en sammanhållning som Marcus beskriver med värme.
– Jag hade en underbar uppväxtmiljö, säger han.
– Den var både fostrande, tillåtande och inkluderande. Och vi som var barn i Utansjö hittade på massor av grejer tillsammans.
Mycket kretsade kring idrott.
– Fotbollsplanen Tjärnvallen ligger ju inte långt från själva samhället, sedan fanns det gott om gräsytor som vi använde till både fotboll och lekar. Som jag minns det, var alla välkomna i allt som gjordes.”

Mats Bergström ger en liknande beskrivning av Utansjö.
– Jag måste säga att Utansjö var en fantastisk plats att växa upp på. Det tycker jag fortfarande att det är.
Nära naturen, tre badplatser sommartid och en bra sammanhållning.
– Mina barn har haft det bra här och jag har med glädje noterat att det flyttat in en del barnfamiljer de senaste åren. Det har skett en generationsväxling.

Thomas Andersson kom till Utansjö som skolpojke.

3. FLYKTINGVÅGEN

I samband med den stora flyktingvågen till Sverige för åtta–nio år sedan, placerades mellan 170 och 180 flyktingar i Utansjö.
Lägenheter fylldes med barn och vuxna och i Utansjögården startades aktiviteter.

Thomas Andersson är ordförande i den ekonomiska förening som driver Utansjögården. En mötesplats för sammankomster och aktiviteter, som också har en möblerad tvårumslägenhet och mindre rum för uthyrning.
Thomas kom till Utansjö som skolpojke.
– Jag började på bruket när jag var klar med skolan och jobbade kvar där till 2007, ett år innan det lades ned.

Sedan började han på kraftpappersbruket i Dynäs utanför Kramfors och där har han blivit kvar.
– Många trodde att det skulle bli stor skillnad på Utansjö efter nedläggningen av bruket, men så blev det inte. De flesta som jobbade där på slutet bodde någon annanstans.
– När jag kom in i föreningen var det i samma veva som flyktingvågen, då många nyanlända i kommunen placerades här. Då stod kommunen för alla kostnader och det gav hela Utansjö ett uppsving när så många nya människor kom hit.
– Efter några år flyttade de flesta nyanlända härifrån, det mesta återgick till hur det var innan.

Och föreningen som förvaltar Utansjögården – som ägs av Utansjöborna och byggdes redan på 1950-talet – fick åter söka pengar för att klara driften av den.
– Under pandemin, när alla kommuner fick det kärvare, sänktes bidragen. Nu, med den regering vi har idag, är verksamheter som vår ännu mer utsatta. Det blir tuffare för varje år att få det att gå runt, säger Thomas.
2022 gick värmesystemet sönder.
– Det krävdes 182 00 kronor för att byta ut det och tack vare det stöd vi fick under Utansjödagen det året, och de pengar vi haft sparade, klarade vi av det.

Artisten Emil Assergård ställde upp och spelade för huset.
– Men på sikt skulle vi behöva uppgradera till ett värmesystem med högre kapacitet. Det skulle kosta mellan 500 000 och 600 000 kronor och det är inga pengar vi har i nuläget.

Uthyrningen av lägenheten och övernattningsrummen ger dock bra intäkter.
– Många som semestrar i Höga Kusten och inte vill bo på hotell eller camping har valt att bo och utgå härifrån, bland annat vandrare.
– Dessutom hyr vi ut samlingslokalen med kök till begravningar, bröllop, födelsedagar, föreningsmöten och andra sammankomster. Vi tar låg hyra men lokalerna används och det finns någonting angeläget i det, säger Thomas Andersson.

Föreningen har också sökt och fått medel från vindkraftprojekt i området.
På söndagarna är det gympa för barn mellan ett och sex år, ”Små kottarnas gympa”.
– Framöver ska det även ordnas ett små kottarnas loppis, där man kan lämna in sina kläder eller barnsaker till oss som vi säljer och sen delar vi på förtjänsten.

Även för Vårö föräldrakooperativ, som driver förskola och fritids i det som tidigare var Utansjöskolan, innebar flyktingarna ett uppsving.
– Vi hade som mest 54 barn kring 2013 och det låg på en liknande nivå ända fram till hösten 2018, säger Anna–Lena Dahlqvist, rektor på kooperativet.
Nästan alla flyktingar som kom till samhället flyttades in till Härnösand på hösten 2018, men Vårö Föräldrakooperativ finns kvar och just nu går 19 barn på förskolan och 15 är inskrivna på fritids.

”Trygghet och glädje! Med naturen runt hörnet”, står det på deras hemsida. Verksamheten är fristående och inte vinstdrivande.
– Den kan bäst beskrivas som idéburen, säger Anna–Lena.
– Badplatsen, hockeyrinken och den lugna miljön, liksom våra fina lokaler som renoverades så sent som 2017, gör att vi alla trivs här.
Föräldrakooperativet startade 2003 i Vålånger men valde att byta till Utansjö 2006. Samma år som det bestämdes att bruket skulle läggas ned två år senare.

Rolf Zetterlund i Brages tröja som han förde upp från div 3 till Allsvenskan. FOTO: Bildbyrån

4. IDROTTEN

Vid sidan av bruket hade under lång tid idrotten en stor betydelse för många i bygden.
I år fyller Utansjö AIF 100 år, men det är länge sedan det spelade seriefotboll på A–lagsnivå på legendariska Tjärnvallen. Hemsö IF var troligen det sista laget som hade den som sin hemmaplan och det är över 30 år sedan.
Omklädningsrummen är rivna.
Av den gamla läktaren finns bara betongfundamentet kvar.

Det är många årtionden sedan Östen Persson och andra talanger i föreningen utmärkte sig, så till den grad att de flesta av dem sedermera hamnade i IF Älgarna.
Jämförelsen är inte hundraprocentig, men det går att dra paralleller mellan Utansjö och städer i England i fråga om stora arbetsplatser och det lokala fotbollslaget. Intresset för fotboll, stoltheten över föreningen, var stor.

Östen Persson, som inte längre lever, berättade i en gammal tidningsintervju om att han och hans familj bodde bara hundratalet meter från planen och hur hans morbror bytte om i deras kök innan matcherna.
Det här var på 1930–talet.
I pausen drack morbrorn sockerdricka. Lille Östen brukade få det som blev över.

Sedermera blev Östen Persson själv fotbollsspelare och utvecklades till stjärna i AIF. Våren 1950 debuterade han för IF Älgarna och blev en av föreningens största genom tiderna.

En annan, ännu framgångsrikare fotbollsspelare, fostrad i Utansjö AIF, är Rolf Zetterlund. Han spelade för AIF fram till 18 års ålder innan han, i motsats till Östen Persson, inte flyttade till Härnösand utan skrev på för först Wäija–Dynäs IK och sedan Kramfors IF.
– Jag hade funnit kärleken och hon bodde åt det hållet, säger Rolf.

Hans kom sedan att spela för Åtvidabergs FF, Sandåkern, Sandvikens IF och AIK innan han avslutade karriären med fyra säsonger i Brage, som han tog upp i Allsvenskan som spelande tränare. Som 38–åring tilldelades han Guldbollen, som Sveriges bästa fotbollsspelare.
En imponerande bedrift.
– Den är jag stolt över, säger Rolf som fortsatte som tränare ända fram till 2005.
– När jag kom till Borlänge låg Brage i trean och när jag slutade var det efter en fjärdeplats i Allsvenskan.

Sista tränaruppdraget hade han i Vasalund/Essinge IF, men innan dess tränade han bland annat AIK, Örebro SK, Malmö FF och Hammarby.
När Rolf Zetterlund spelade för Utansjö AIF var det i Division VI Ångermanland Nedre Central.
– Jag är född i Mörtsal och om jag minns rätt debuterade jag i A–laget för Utansjö som 15–16-åring. Vi var några unga spelare som fick chansen och det gick bra för mig.
– På vintern höll jag på med skidor, hockey och bandy men på sommaren var det fotboll som gällde. Idrotten betydde allt.

Rolf kommer på att hans första jobb var som springpojke på Norells Livs.
– På den tiden, när jag var barn, var Utansjö, Veda och Mörtsal samhällen där det bodde mycket folk och de flesta arbetade på bruket. Men jag satsade på fotbollen när jag fick chansen och jag hade förmånen att ha den som jobb under många år.

Så länge Rolfs föräldrar var i livet åkte han regelbundet tillbaka till sin hembygd och hälsade på.
– Nu är det länge sedan mamma och pappa dog och jag är sällan eller aldrig i Utansjö numera. Vi bor i en lägenhet mitt i Stockholm och har ett lantställe på Värmdö, som vi tillbringar mycket tid i på somrarna.
– Men minnena från Utansjö bär jag förstås med mig. De är ljusa.
Kuriosa är att när Utansjö AIF firade sitt 30-årsjubileum den 24 juni 1954, skedde det med en stor friidrottstävling på Tjärnvallen.

Rune Danielsson var klasskamrat med Rolf Zetterlund.
– Jag anade inte då att han skulle bli så bra och nå så långt inom fotbollen som han gjorde, men redan som pojke stack han i alla fall ut med sin talang. När vi delade lag på skolgården kunde det heta att ”om vi får Rolf får ni tre andra spelare.” Han var helt enkelt överlägsen oss andra, säger Rune.

Någon lysande idrottskarriär blev det inte för Rune. I stället ett arbetsliv med befattningar som personalchef och uppdrag som affärsutvecklare med bland annat Landstinget och Samhall som arbetsgivare. Därtill en lång resa som politiskt aktiv inom Socialdemokraterna.
– Jag har varit gruppledare i kommunfullmäktige i 16 år och suttit i kommunstyrelsen i 23 år. Jag är fortfarande med i kommunfullmäktige och sitter i styrelsen för Hemab.

Men en gång i tiden närde han en dröm om att bli journalist.
– Både jag och en klasskamrat som hette Lennart Håård försökte oss på att skriva. Jag minns att vi på 50-talet lämnade våra alster till Lasse Åkerlund och den legendariske Konrad ”Knidix” Öberg på Nya Norrland.
– Vad mig beträffar är det nog till allas glädje att jag övergav journalisttankarna. Men Lennart Håård, han blev verkligen journalist och hamnade så småningom på Aftonbladet där han blev en stor profil.

Så kommer Rune på ännu en Utansjögrabb som det gick riktigt bra för: Nils Gösta Damberg.
– Han började tidigt i SSU – Utansjö var då ett av de starkaste SSU–fästena i hela Ångermanland – och blev senare svensk konsul på Åland.
Och vad mer? Han blev också pappa till den före detta ministern Mikael Damberg (S).

I Utansjögården finns många av de fanor bevarade som bars under demonstrationståget från Frånö till Lunde 1931. Det som slutade med att fem personer sköts till döds av militären och som kommit att kallas Ådalshändelserna. Bo Widerberg gjorde filmen Ådalen -31 utifrån dem.
– Vi har fått klartecken från fackförbundet Pappers att det ska ta kostnaderna för att restaurera alla fanor, säger Thomas Andersson.

Den 5 maj kommer cirka 50 personer från Kramfors konstförening till Utansjögården, för att både titta på fanorna och studera huset som byggdes av arkitekten Cyrillus Johansson. Samme man som även ritade de så kallade kineshusen i Bollstabruk.
Årets stora händelse blir utan tvekan Utansjödagen med fordonsutställning och knallemarknad den 6 juli.
– Då är alla vi åtta i styrelsen engagerad och utöver det hjälper dubbelt så många till med allt som krävs för att det ska fungera.
– På så sätt är Utansjödagen, precis som Utansjögården, viktig för sammanhållningen och drivkraften för Utansjös framtid. Vi gör det tillsammans och det betyder mycket för bygden, säger Thomas Andersson.

Birgitta Fridén, Irene Bergström och Marion Andersson brukar träffas och promenera tillsammans i Utansjö.

5. LIVET EFTER BRUKET

Livet efter bruket blev trots allt bra för Mats Bergström. Han säger att förändringen faktiskt blev till det bättre för honom personligen.
– Visst var bruket en trygghet, samtidigt blev det som att befinna sig i en bubbla, som i en egen värld.
– Det fanns fördelar med det men… ja.

Mats utvecklar det inte mer, men berättar att han fick jobb på Procurator i Härnösand ett år. Sedan köptes företaget upp.
– Då stod jag utan jobb igen och tvingades stämpla i ett år. Så fick jag möjlighet att prova på att jobba som personlig assistent och det var fantastiskt bra för mig.
– Jag trivdes med det. Jag blev en helt annan människa. En bättre människa.

Nu är han en av dem som hoppas på att etableringen av Rasta vid Högakustenbrons södra fäste ska innebära ett uppsving för Utansjö.
– Det ger arbetstillfällen, vi kan tanka där, fler kanske vill flytta hit. Du får ju livskvalitet här och huspriserna är inte så höga och faktum är att det bara är 15–20 minuter med bil härifrån till både Härnösand och Kramfors. Det är ett överkomligt pendlingsavstånd.

Petra Forsström är näringslivschef på Härnösands kommun och säger så här om statusen för Rasta–etableringen:
– Vi planerar för att Rasta ska komma i gång med sitt bygge av en vägkrog i Mörtsal under 2024, vilket kommer att påverka Utansjö positivt.
– Utansjö Bruk ägs i sin tur av en privat aktör som också har många planer och visioner för det. Vi hoppas att Utansjö ska få tillbaka sin forna glans.

Mats Bergström gläds också mycket åt att Tempo öppnat i Hälledal.
– En av ägarna, ”Charly”, är en tjej som jag bodde granne med sedan hon var nyfödd till för inte så länge sedan. Hon är lika gammal som min äldsta jänta.
– Vi är tacksamma för att hon och kollegan Anna gör det här för bygden. Tempo bidrar till hopp om en ljus framtid och den underlättar vardagen för oss som bor här, säger Mats Bergström.

Rune Danielsson säger att han är ”försiktigt optimistisk” om Utansjös framtid.
– Jag hade inte använt mig av den formuleringen för 15 år sedan, men nu ser jag möjligheter för bygden att blomma upp. Det värmer mitt hjärta.
Däremot kan han känna ett visst vemod över att av det hus där han föddes och växte upp finns idag inte ett spår kvar.
– I somras var jag där med några släktingar för att se om jag i alla fall kunde finna själva husgrunden, men det var omöjligt. Alla hus i det området jämnades med marken en gång i tiden.

Men intrycken från och minnesbilderna av barndomens och tonårens Utansjö är tydliga.
– Det var en komplex tid. Det var fattigt, men det fanns alltid mat på bordet och vi hade rena kläder. Förutom brukets fordon fanns det bara några få privatägda bilar i Utansjö när jag växte upp.
– Jag brukar tänka på att Utansjö var som TV–serien ”Hem till byn”, med den skillnaden att den inte handlade om en bruksort. Allt övrigt gick att känna igen. Man delade samma intressen. Idrott, politik, kultur. Och folk umgicks med varandra på ett sätt som gjorde att alla visste allt om alla. På gott och ont.

Marion Andersson är en annan Utansjöbo som lärt sig att älska den här platsen.
– Jag och min man flyttade hit 1972 och det här är mitt hem. Jag kan inte tänka mig att flytta från vårt hus med skogen nära inpå och utsikt mot Mörtsjön, säger hon.
Ursprungligen kommer Marion från Stockholm, bodde sedan i Medelpad innan hon flyttade tillbaka till storstan. Men det är i naturen hon trivs allra bäst.

Att ströva i omgivningarna, gå till fäbodar, platser med rik historia, är en favoritsysselsättning. Och hon har fortfarande ställen som återstår att utforska.
– Sjöar, hav och skog är lycka för mig och det har jag här. Det var fint i Medelpad också men Norrland är Norrland och jag tycker att det är en ynnest att bo som vi gör.

Hon och maken Jan äger ett av sex likadana hus, på Banvägen, inte långt från Utansjögården. Till en början bodde de i en av brukets lägenheter på herrgården, men den var för liten.
– När vi kom hit hade jag jobbat som sjuksköterska en tid innan jag utbildade mig till vårdlärare. De sista 18 åren i mitt yrkesliv jobbade jag inom Regionen, som på den tiden hette Landstinget.
– Jan fick jobb som elingenjör på bruket. Det var inte så lätt att få jobb där på 70-talet så vi kände det som att vi hade världens tur som fick jobb direkt, säger Marion.

Visst saknar hon att affärer och annan service försvunnit från orten.
– Men det blir ju så när folk börjar åka till stan och handla i stället för att gynna de lokala butikerna. Då läggs de ned. Men vi är jätteglada för att Tempo öppnat i Hälledal. Det har blivit vår affär.

Marion säger att mycket har handlat om kamp i Utansjö.
– Skolan. Fabriken. Mitt vuxna liv har varit en enda stor kamp. Jag har engagerat mig i dem alla. Det har varit tufft men också väldigt berikande.
Hon prisar den nytta som föreningslivet gör.
– Aktiva föreningar är räddningen för små orter som den här och är även viktiga för demokratin.
När samhället ser ut som det gör måste man aktivera sig och göra det man kan för att inte tappa allt.

Numera nöjer hon sig dock med att vara med och hjälpa till på Utansjödagen.
– Något jag har kunnat konstatera är i alla fall att ortens människor inte är så uppdelade som förr. Då fanns det stora skillnader, klyftor, mellan de välbeställda, det fina folket, och de fattiga arbetarna. Så är det inte nu och det ska vi vara innerligt tacksamma för, säger Marion Andersson.